Let’s Go Down and Blow Our Minds – The British Psychedelic Sounds of 1967

Cherry Red Records samlar psykedeliska utsvävningar från året 1967 på tre CD.

Med 80 spår fördelade över tre CD kan man plocka russin ur kakan hur länge som helst på Cherry Reds psykedelia-samling Let’s Go Down and Blow Our Minds. Jag får börja med att medge att jag inte är expert nog att känna till exempelvis grupperna Geranium Pond, Crocheted Doughnut Ring eller Our Plastic Dream.

Men med låttitlar som ”Granny Takes a Trip” (The Purple Gang), ”Flower Power” (Big Jim Sullivan), ”Great Shadowy Strange” (Jade Hexagram) och ”Pink Purple Yellow and Red” (The Sorrows) förstår vi snabbt att vi har vaknat i ett underland där Alice dricker te med Påskharen innan de trampar ner effektpedalen och viftar igång en stråksektion förstärkt med oboe, flöjt och sitar.

Bland de mer kända namnen figurerar Procol Harum, The Pretty Things, The Spencer Davis Group, Dave Davies, The Move och en viss David Bowie med spåret ”Toy Soldier”. Och det omisskännliga darret på rösten hos sångaren i John’s Children med ”Desdemona” kan bara tillhöra den unge Marc Bolan.

Episode Six ger sig ut i en oväntat avancerad, progressiv mini-symfoni skriven av basisten Roger Glover långt innan Glover och sångaren Ian Gillan hamnade i Deep Purple med den klassiskt skolade Jon Lord, som år 1967 fortfarande återfanns i The Artwoods, här representerade av ”In the Deep End”. The Pretty Things ”Defecting Grey” är nästan en karikatyr på vad man väntar sig av en psykedelisk singel med spöklik vals, distade gitarrer, indiska experiment och mycket mer, och alltsammans under loppet av fem späckade minuter som skulle komma att leda fram till mästerverket SF Sorrow.

Om vi gräver lite djupare finner vi ”Prodigal Son” med Fleur-De-Lys, vars bluesiga intro-riff får mig att ana var sorgligt bortglömda britpopparna Gene fann åtminstone en del av sin inspiration. Rupert’s People, å sin sida, har en ganska rejäl Bach-stöld gemensamt med Procol Harum.

Året 1967 var så psykedeliskt att flugan till slut hade spridit sig till och med till fotbollen. Inga mindre än The QPR Supporters dyker upp med singelbaksidan ”Support Us”, där läktarsången gradvis blir alltmer bisarr och utspejsad. Men det är ett av väldigt få exempel på låtar som är roliga en gång men som man knappast vill höra igen. Let’s Go Down and Blow Our Minds är en gott-och-blandat-påse med mycket LSD och genomgående hög kvalitet.