Rome – The Hyperion Machine

En ny skiva med Rome är alltid som en skatt. Man vet att den kommer innehålla någonting man tilltalas av, men man vet aldrig riktigt vad eller i vilken utsträckning. The Hyperion Machine hamnar bland Romes finare skatter hittills!

Mörkt, vemodigt, eftertänksamt, lika höstlikt som fallande, gula löv, regnskimrande asfalt och frusna strandpromenader. Samtidigt framförs spåren här med stor värme och blir till gulröda eldar i den ensamma, svarta oktobernatten. Från de spöklika viskningarna i titelspåret som inleder cd:n dras man djupare och djupare in i musikens stillsamma virvlar och Jerome Reuters röst och texter, till dess att Thåströms ”Fanfanfan” avslutar skivan och försvinner bort. Thåström, tänker ni, den Thåström? Jepp, den Thåström. Han medverkar dessutom med sång på ”Stillwell” och om ni inte genast känner igen versionen av ”Fanfanfan” från Thåströms Skebokvarnsv. 209-skiva beror det på att Reuter översatt texten och arrangerat om den. Bägge versionerna funkar finfint för min del. Likaså gör albumets övriga låtar, samtliga skrivna av Reuter och framförda på engelska, förutom ”Die mörder mühsams” på tyska och några svenska strofer i nyss nämnda spår. Personligen tycker jag lika mycket om The Hyperion Machine som A Passage To Rhodesia, som Rome släppte 2014. Skivorna har såväl likheter som olikheter, men framförallt består bägge två av riktigt tilltalande, vackert arrangerade och melodiska låtar med mycket hjärta. Vi pratar lugn musik här, musik som framförs varligt och förmedlar visuella syner då man lutar sig tillbaka, blundar och låter alltihop sjunka in. The Hyperion Machine är en förtjusande skapelse, och förhoppningsvis förärar Rome oss ett besök i Sverige, efter samarbetet på denna skiva.