Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
I veckan spelade de två engelska folkrockakterna Bear’s Den och Matthew and the Atlas på Debaser Medis Stockholm. Matthew Hegarty, är inte helt oväntat, frontmannen i Matthew and the Atlas och han ställde upp på en intervju innan de värmde upp för Bear’s Den, en intervju som kommer senare.
I England har det de senaste åren varit väldigt hett att låta sig inspireras av Bob Dylan, Cat Stevens och Nick Drake, för att sedan använda sin nyfunna inspirationsbrunn till att göra sin egna ”unika” folkrock. De uppdaterar musiken med hjälp av lite synthmelodier och stundtals även ett fruktansvärt ettrigt banjospel. Detta koncept har fungerat mycket väl för åtskilliga band från den allsmäktiga musikön. För mig har dock frågan: ”Behöver vi verkligen fler?” trängt sig på allt oftare när jag hör orden folkrock, indie och England i en och samma mening. Tiden är nu kommen. Med hjälp av denna konsertkväll på Debaser Medis ska det nystas upp om vi behöver fler herrar med gitarr från England.
Inviger scenen gör Matthew and the Atlas. Med två plattor i ryggen ställer de sig på scen och spelar upp sitt material för publiken på Debaser Medis. Inga smattrande trummor, inga ylande gitarriff och inga mullrande basgångar. Det är fint, det är mysigt och det passar alldeles ypperligt en mörk och regnig höstkväll i oktober. Men visst är det så att Matthew and the Atlas inte spelar en typ av musik som på något sätt är unik till sättet, men mer om det senare.
Bear’s Den. Kvällens huvudakt. När jag lyssnade på deras senaste alster Red Earth & Pouring Rain blev jag inte imponerad. Skivan fick fyra av tio i betyg och jag förvisade den till kategorin bakgrundsmusik. På grund av detta var mina förväntningar inte speciellt höga inför kvällens spelning. Men redan när första låten pågått i tio sekunder spetsas mina öron. Det svänger, det rockar och skivans 80-talsskimmer har drastiskt tonats ned. Folkrock med sväng får man väl säga. Det går nästan så långt att jag, med yviga handrörelser, klappar takten. Visserligen står mina åsikter om skivan kvar, den låter svampigt 80-tal. Frågan är varför fler band inte spelar in live i studion, Muscle Shoals-style. Det skulle svänga lite mer då.
Åter till den avgörande frågan: Behöver vi fler band från England som spelar folkrock? Svaret är enkelt och består av två bokstäver och det lyder som följer: Ja.
Aldrig har jag aldrig sett så många kärlekspar i en publik som denna kväll på Debaser (Möjligt att det var fler i publiken på Gärdetfesten 1970, men det var sannolikt under mer öppna förhållandeformer). Det låter så oändligt klyschigt med ”Love is in the air”-metaforen. Men det spelar faktiskt en vital roll. Musik har, bland mycket, mycket annat, förmågan att föra samman människor. En kvalitet som är fullkomligt fantastisk. Visst är det så att varken Bear’s Den eller Matthew and the Atlas är några unika band som gör avantgarde-musik, men det behöver inte alltid spela någon roll. Det finns musik som kan få slippa hetsen kring nyskapande och bara få vara trevlig och ge människor en sån där gosig höstafton som varje besökande par kan föreviga via Instagram och se tillbaka på ett par år senare. För att inte diskriminera någon bör det tilläggas att musiken går alldeles ypperligt att avnjuta på tu man hand, något jag själv kan intyga.
Som avslutning bör möjligheten att klaga lite på Stockholms Stad tas till vara. Att skicka ut Debaser Medis till förmån för ett bibliotek är förkastligt. Självfallet ska människor ha tillgång till böcker, det är jag den första att skriva under på. Men det finns 50 bibliotek i Stockholm, antalet konsertlokaler i mellanskiktet kan man räkna på högerhandens fingrar. Dumt är vad det är. Inte minst på grund av att staden som kallas huvudstad blir slagen på fingrarna av både Göteborg och Malmö vad gäller tillgången till konsertlokaler för band som inte är stora nog att fylla arenor. Om inte annat förväntar jag mig ett frikort på X2000 från Stockholms Stad, så jag kan se lite spelningar.
