Thursday , April 18 2024
Deap Vally

Deap Vally – skiter blanka fan i Logic Pro

Inför Deap Vallys spelning på Tele2 Arena lördagen den 10 september träffade Zero dem för att snacka lite om musik, feminism och Black Sabbath.

Förra veckans konsert med Red Hot Chili Peppers bjöd tyvärr inte på någon intressant konsertupplevelse. Men som tur var hade de med sig ett förband som var desto roligare. Bandet i fråga heter Deap Vally, består av två personer och kommer från Los Angeles. De två träffades enligt egen utsago när de gick i samma stickningsklass och bestämde sig för att skapa ett band. Omtalade blev de när deras första skiva, ”Sistrionix”, släpptes för ett par år sen. Med hyllningsrop och jämförelser med The White Stripes spreds deras musik långt utanför Los Angeles stadsgränser.

Det där med att de träffades under en stickningsklass verkar onekligen stämma. När de två (Lindsey Troy och Julie Edwards) träder in i rummet är det första som händer att de slår sig ner med varsitt tygstycke anslutet till ett garnnystan. Vad det i slutändan skulle bli är oklart, och jag frågar inte heller, men kanske en liten mössa till Julie Edwards barn som fått följa med på turnén.

Före intervjun gjorde jag, som tur är, min research och det verkade onekligen som att de båda blivit något trötta på att hela tiden bli jämförda med The White Stripes och min fråga om deras musikaliska inspiration tog därför avstamp i den lite äldre rocken från 70-talet, med Black Sabbath och Led Zeppelin som grund. Valet var antagligen bra, eftersom de båda unisont säger: ”Oh YES!”, när jag påstår att deras skivsamlingar måste innehålla en del av Sabbaths gamla vax. De båda talar sig varma om hur skönt de tycker att bli jämförda med manliga rockband, istället för att bli jämförda utifrån kön och placerade i ett visst fack med tillägget: ”Just because we have two of the same chromosome”. När jag frågar hur de själva skulle välja att beskriva dem är svaret: ”Like unicorns on a discoball”. Vad det betyder lämnas nog bäst öppet för egen tolkning.

När frågan övergår till vilken typ av musik de har i lurarna för att hitta ny inspiration kommer en rejäl skottsalva med band och artister, som till den största delen är helt okända för mig. Kanske lokala Los Angeles-gäng, eller megakända band som jag lyckats missa. Helst satsar jag på alternativ ett. Avslutningsvis säger de dock: ”But it is not necessary that the bands we listen to right now have a big impact on the music we write”, vilket är en lättnad med tanke på att jag för det mesta inte hade en susning om vilka artister de rabblat upp och slapp således spåna vidare på det spåret.

Texterna hos Deap Vally kan ofta innehålla ett starkt feministiskt ställningstagande. På frågan om var den inspirationen kommer från är svaret något komplext. Den enda direkta inspiration som egentligen nämns är den läcka med kändisbilder som skedde för några år sedan, där en drös kända personers privata bilder läckte ut på internet. Å andra sidan säger de även att det texterna handlar om bör vara en självklarhet hos alla, man som kvinna, vilket betyder att texterna inte alltid springer ur någon konkret händelse.

Att vara två på scen måste vara en utmaning, det finns liksom inget att luta sig tillbaka på i termer av bandmedlemmar. Men Deap Vally verkar inte känna att bandkonstellationen är någon som helst svårighet och svaret beskriver kanske deras musik i det stora hela lika väl som det beskriver deras åsikter om scenframträdanden: ”We try not to get manic about it. And we don’t think our fans are the kind of people who care about perfection”.

En ganska bra beskrivning i mina öron. När de ställer sig på scen öser det på ganska rejält. De Gretschtrummor Julie Edwards berättat om får sig en rejäl omgång under kvällen och likaså får Lindsey Troys Fender Jaguar smaka på det allra hårdaste plektrumet musikaffären hade att erbjuda.

Nu på fredag den 16 släpps även Deap Vallys andra studioalbum. Ett album som är fyllt med den musik som de gjort sig kända för. Ös, ös och lite mer ös. Det är smutsiga gitarriff och ordentliga trummor. Gitarrens ljudbild för tankarna till en halvt sönderslagen elgitarr driven genom en misshandlad transistorradio från 1963 som skriker för livet, vilket inte på något vis är negativt. Om något är det uppfriskande med ett band som skiter blanka fan i Logic Pros miljontals effekter och istället satsar på att ställa volymen så högt det går och ge högtalarelementen vad de tål.

Visserligen är det så att Deap Vally inte är det absolut bästa bandet idag och deras skiva är inte heller ett mästerverk i mina öron. Men det är inte alltid en skiva behöver vara ett mästerverk för att vara intressant eller uppfriskande, vilket Deap Vallys nya album ”Femejism” är.

Om Ernst Adamsson Borg