Håkan Hellström – Du gamla, du fria

”Det kommer aldrig att vara över för mig”, sjöng Håkan Hellström på sin senaste skiva och så förblir det nog. Sommarens utsålda Ullevi-spelningar placerar honom helt enkelt på en egen skala. På sitt åttonde album Du gamla, du fria har han samlat några av låtarna från vårens medelmåttiga EP 1974 och adderat några riktigt svåra låtar för att vara Håkan Hellström.

Skivan är Håkans klart mest spännande så här långt i karriären och jag tror att man kommer att hitta många dolda ingredienser med tiden. Samarbetet med parhästen Björn Olsson och producenten Charles Storm har nog en stor del i att Håkan verkligen lever ut och är sig själv på ett helt annat sätt. Det känns mer som den Håkan Hellström man såg i Broder Daniel än den killen som gjorde det galna albumet Det är så jag säger det.

Att döpa sin skiva till Du gamla, du fria kan tända en gnista hos den mest patriotiske men är det någon som får lov att använda titeln så är det väl Håkan och möjligtvis Zlatan. Lustigt nog invigdes i veckan en konstinstallation med samma namn i Göteborg. En böjd flaggstång med fanan vajande nedåt och diskussionen var igång om det är tillåtet att använda vår fana på det sättet. Frågan är om man ska använda låna titeln till ett svenskt album. Det är klart man får, så länge vår nationalsång ploppar upp först när man googlar ”Du gamla, du fria” förstås. Nu pratar vi om Håkan Hellström, så det blir intressant att följa den duellen.

Albumet inleds med ”#10Dream”, ett slags intro med samplingar och några toner från vår nationalsång med någon ton fel. Kan tolkas på olika sätt men man får så klart känslan av att det är lite ironi över Håkans egna låtstölder och falsksång, samtidigt som man kan tolka det politiskt på olika sätt. Precis så här fortsätter Du gamla, du fria. En helt annan karaktär och intresse infinner sig på detta album.

Låtmaterialet är dock långt ifrån hans starkaste. Låtarna från vårens EP passar in bättre in på detta album och ”Din tid kommer” är det spår som känns starkast, vilket säger en del om låtmaterialet. Låten ”Jag utan dig” känns först som en bra ballad, men likheterna med hans egen sång ”Valborg” och slingan i ”Idas sommarvisa” gör det omöjligt att koncentrera sig och till slut blir den bara en blek kopia på sig själv. ”Du gamla (That’s alright since my soul got a seat up in the kingdom)” bygger på South Carolina-sångerskan Laura Rivers 60-talsinspelning med vackra stråkar. ”Pärlor” känns ändå som den låt som låter mest som en klassik Håkan-hit utan att vara det.

Mest spännande spåret är den skönt synthgungande låten ”Hoppas det ska gå bra för de yngre också” där samplingarna av hamnarbetare som Rune Stellan Karlsson får en att tänka både en och två gånger innan man går till jobbet.

Sammantaget är jag positivt överraskad av Håkans tilltag. Du gamla, du fria tilltalar mig mycket mer än tidigare skivor. Fast det går aldrig att komma undan att låtar som ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Valborg” är svenska klassiker och här finns inga sådana. Så Du gamla, du fria kommer nog att bli Håkans svar på The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Vilket inte är så illa pinkat!