Covenant – Sound Mirrors

1994 var året Nancy Kerrigan blev nerslagen på beställning av Tonya Harding, Schindler’s List vann typ alla Oscar-statyetter, Edward Munchs Skriet blev stulet (och återfunnet) och Nelson Mandela valdes till president i Sydafrika. Det har hunnit rinna en hel del vatten genom Öresund sedan året då även Covenant släppte sin debutplatta Dreams of a Cryotank. En skiva fylld av entusiastisk experimentlystnad och en mycket lätt identifierbar, kollektiv talang för musikproduktion.

Några år senare följde Sequencer, som var betydligt renare och visade att gruppen tagit sin läxa på mycket stort allvar. Den trenden fortsatte och hantverket växte för varje släpp. Först med Europa, sedan United States of Mind som vi firade in millennieskiftet med.

Men någonstans här efter började vi växa ifrån varandra lite, lite grand, Covenant och jag. Missförstå mig inte nu, jag tyckte fortfarande det var enkelt att hitta extremt sköna låtar på plattorna som sedan följde. Ungefär som med Depeche Mode efter Alan Wilder. Eller ja, i ärlighetens namn så var det ju betydligt lättare med Covenant.

En särskilt rik källa till samsyn har vi när man sätter sig och lyssnar på deras singelbaksidor. Där blir tyglarna lite lösare och andra influenser lyser igenom. Ofta är det långt, monotont och extremt suggestivt. Hur skulle man kunna annat än älska det? Odödliga favoriter som “We break down”, “Sample start”, “Consumer” och, nu senast det begav sig, “We go down”.

För något år sedan föreslog jag att de skulle låsa in sig två veckor i studion och göra en hel platta med bara singelbaksidor. Vi får se senare i höst, i värsta fall får jag väl fortsätta tjata.

I dag kom i alla fall första försmaken av kommande The Blinding Dark, i form av singeln “Sound mirrors”. Bandet släppte en minuts provsmak av singelspåret ett par dagar innan släppet och jag gick därför hungrigt rakt på b-sidan “In theory” istället – och blev precis absolut inte besviken. Vilken låt! Vilka ljud! Och med Eskil när han är på sitt förföriska pratsångshumör. Jag har redan tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat, och den är defintivt på alla tiders topp tio-lista över Covenants bästa låtar. Det är minimalismen från mina andra favoriter, kombinerat med den oerhörda fingertoppskänslan i produktionen, förvärvad genom de 22 åren av sena nätter i studion. Musik blir helt enkelt inte bättre än så här.

Resten av singeln då? Tja, i ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Daniel Myers remix av titelspåret brukar hinna börja, men jag byter snabbt tabb i webbläsaren och hoppar tillbaka till “In theory”.

Jag närmar mig betygssättandet med kvantfysiska glasögon istället. “Sound mirrors” får en stark åtta i betyg, eftersom även om övriga låtar skulle få noll i betyg hade snittet ändå hamnat där.

Sagolik återkomst av Helsingborgsgänget, och om albumet håller vad Joakim lovade här på Zero tidigare i dag så kliar det redan i hörselgångarna!

PS. Jag raljerar såklart lite. “Sound mirrors” är en fin låt, med ett högst aktuellt och brinnande viktigt tema och det glädjer mig stort att Covenant går denna väg. Kombinationen av melankoli och rappa dur-basgångar är verkligen spännande och kommer utgöra ett mäktigt extranummer på kommande spelningar. Innan dess kommer Faderheads remix att ha dominerat de svarta dansgolven rejält.