Iggy Pop på Gröna Lund 24 augusti 2016

Jag kan inte komma ihåg exakt datum och klockslag vid tidpunkten när jag blev introducerad till Iggy Pop. Men jag minns att det var i skiftet när jag blev tonåring. Tretton, kanske fjorton. Det är till och med möjligt att personen som stod för introduktionen, inte helt oväntat, idag spelar i stockholmsbandet Psykofant.

Där och då blev jag nog lite skrämd av den där skräniga och högljudda rösten som vrålade ”The one who searches and destroys”. Skärrad, men även högst uppfriskad av det jag hört, bestämde jag mig för att det bästa som gjorts i musikvärlden hade gjorts långt före min tid på jorden. Mina tonår spenderades därför med att tycka att allt som var gjort före 1980 var det enda vettiga och allt efter 1980 avfärdade jag som ren smörja. Men nu är det 2016 och som tur är har jag ändrat min syn på musik något sedan dess, för faktum är att Iggy Pop faktiskt både lever och levererar över trettio år efter det årtal jag i min ovisshet beslutat vara det absoluta slutet för musik.

Trots att jag stod med kamera i hand bara 50 centimeter nedanför den man som tio år tidigare både hade skrämt och fascinerat mig måste jag tillstå att någon rädsla aldrig infann sig. Kanske för att jag har blivit äldre och modigare, eller för att Iggy själv, en bra bit över pensionsåldern, stod och gormade ”Now I want to be your dog”. Det är inte en speciellt skräckinjagande bild. Rädslan hade blivit ersatt med något annat, nämligen rysningarna.

Iggy Pop. Rockfarfar och tillika rockikon. Ställer sig barbröstad på en scen i Sverige en augustikväll och bjuder upp till dans. I publiken återfanns originalen som antagligen såg Pop på Konserthuset 1977 och de nya unga förmågorna som klickat sig in i rocknrollens heliga Graal på Spotify. Oavsett ålder och tidigare erfarenhet av mannens musik och scenframträdanden lyckades han få dem alla att både skratta, gråta, dansa och i största allmänhet visa att lösningen på de flesta problem är att vråla ”Fuck!” och höja volymen. Bara det är storartat.

Men någonstans får det väl också vara nog med att ösa kärlek över en rockräv. Hans spelning på Gröna Lund är självfallet inte fläckfri. Det är inte alltid hundra procent hela tiden. Hitsen bränns av i rasande takt och vissa bitar faller bort lite här och där. Gitarristen Kevin Armstrong börjar bland annat spela slide-gitarr på ett sätt som skulle få gitarrkonstnären Ry Cooder att himla med ögonen och trycka in öronpropparna lite extra. Iggys röst är väl inte heller riktigt densamma, men över förväntan med tanke på ålder och övriga, ofta drogrelaterade, omständigheter.

Å andra sidan måste kritiken förbli sparsam. Det är så här det ska vara. Musik som inte krånglar till det i onödan och bara planterar foten på gaspedalen och kör är musik som engagerar. På ett ungefär kan det beskrivas som att se Dylan (eller likvärdig artist i pensionsåldern som kämpar på), man vet vad som väntar och att slänga ur sig ”han lät bättre när jag såg honom 1973” fungerar helt enkelt lite. Delvis fungerar det inte för att jag personligen inte hade möjlighet att se Iggy 1973, på grund av misskommunikation mellan rockgudarna och stolpskottet som beslutade mitt födelsedatum och därför är fruktansvärt avundsjuk. Men till största delen för att det är fantastiskt att orken och drivkraften att visa oss mänskliga varelser var skåpet ska stå finns kvar hos rockikoner som Iggy Pop.

När jag lämnar Gröna Lund denna onsdagskväll börjar ”Search and Destroy” precis sitt jobb med att riva hela stället. Kanske lyckades uppdraget, kanske inte. Men en sak är säker: Tonåringen i mig har talat: musiken gjordes bättre före 1980, typ.