Guldkorn från mäster Iggys katalog

Idag, den 18 mars 2016, släpper Iggy Pop sitt sjuttonde och eventuellt sista studioalbum, Post Pop Depression. Detta är en alldeles utmärkt skiva, som ni absolut bör kolla upp (till att börja med kan ni läsa Zeros färska recension här).

När ni ändå är igång, varför inte botanisera vidare i resten av Iggys makalösa karriär?

Vi har tittat närmare på fem av Detroitsonens mest intressanta soloplattor och bjuder här på en liten lyssningsguide, komplett med Spotifylista och passande videoklipp.

The Idiot

THE IDIOT (1977)

Kända låtar: ”Nightclubbing”, ”Funtime” och ”China Girl”.

Underskattade pärlor: ”Baby” och ”Dum Dum Boys”.

Inspirerad av: Kraftwerk, James Brown, Dostojevskij och tysk expressionism.

Inspirationskälla för: Depeche Mode, Joy Division, Killing Joke, Bauhaus, Human League, Sisters of Mercy, Die Krupps, Oasis, Nine Inch Nails, Grace Jones, Boy George och praktiskt taget varenda älskare av alternativ musik från Bengtsfors till Botswana…

Många av er är säkert bekanta med bakgrundshistorien. 1976 lämnade Iggy Pop och hans gode vän David Bowie excesserna i USA för att börja om på nytt i dåvarande Västberlin.

De bosatte sig på Hauptstraße 155 i den bohemiska stadsdelen Schöneberg och tillbringade dagarna med spännande aktiviteter som att besöka expressionistiska museer, lyssna på Kraftwerk-skivor, äta turkisk mat, frekventera experimentella nattklubbar och hänga med Edgard Froese. Resultatet av denna idylliska tillvaro blev ett antal banbrytande skivor: The Idiot, Low, ”Heroes”, Lust For Life och Lodger.

Myterna kanske inte stämmer hundraprocentigt, då The Idiot faktiskt delvis är inspelad i Frankrike. Icke desto mindre är det en platta som verkligen förkroppsligar den delade stadens sjuttiotalsdekadans. The Idiot genomsyras av en mörk, nästan kuslig stämning. Musiken är sval och mekanisk. Funkiga rytmer kombineras med kalla syntslingor och förhållandevis sparsmakade gitarrer. Bilder av Iggy och Bowie på en ödslig, neonupplyst gata nära muren poppar gärna upp i huvudet…

Låtmaterialet är vansinnigt starkt och talar för sig själv. ”Sister Midnight”, ”Nightclubbing” och ”Funtime”. ”China Girl”, som Bowie senare omtolkade, och ”Tiny Girls”, som Martin Gore gjort en elegant cover på. Klassiker efter klassiker efter klassiker! The Idiot är definitivt en milstolpe i den alternativa musikhistorien!

Lust For Life

LUST FOR LIFE (1977)

Kända låtar: ”Lust For Life”, ”Success” och ”The Passenger”.

Underskattade pärlor: ”Tonight” och ”Fall In Love With Me”.

Inspirerad av: vardagslivet i Berlin, Kurt Weill, The Doors och William S. Burroughs.

Inspirationskälla för: Siouxsie and the Banshees, Nick Cave, New Order, R.E.M, Duran Duran, The Damned, Nirvana, Manic Street Preachers, Nina Hagen och Irvine Welsh.

Om The Idiot var melankolisk, så var uppföljaren Lust For Life, som släpptes bara ett halvår senare, åtskilligt mer sprudlande.

Bowie tar ett litet steg tillbaka och soundet drar sig ett snäpp åt det rockigare hållet. Men framförallt låter Iggy väldigt energifylld och hungrig. Den kemiska avtändningen som präglade The Idiot är ersatt av livsglädje. Åtminstone mestadels. På sina ställen lyser fortfarande paranoian och desperationen igenom. Just denna balansgång mellan eufori och domedag gör Lust For Life till väldigt givande lyssning.

Att skivan, förutom ett par odödliga hits, dessutom innehåller Iggys två kanske allra bästa låtar, ”Tonight” och ”Fall In Love With Me”, gör Lust For Life absolut essentiell i samlingen!

New Values

NEW VALUES (1979)

Halvkänd låt: ”I’m Bored”.

Underskattade pärlor: ”Five Foot One”, ”The Endless Sea” och ”Angel”.

Inspirerad av: Lou Reed, Monty Python och den framväxande new wave-scenen.

Inspirationskälla för: The Pixies, The Cars, Thomas Di Leva, Imperiet, Echo and the Bunnymen och The Church.

1979 hade Mr. Pop uppnått den hedervärda åldern 32 år och insåg att hans pionjärdagar var förbi. Han var dessutom tillbaka i USA och saknade David Bowies briljanta input. Mästaren sneglade sålunda på sina lärjungar. New Values är tydligt inspirerad av den framväxande new wave-scenen och har ett bitvis postpunkigt sound.

Textmässigt är New Values en av Iggys mest spännande och mångsidiga plattor. Ambitiös Velvet Underground-liknande poesi varvas med absurda vardagsskildringar. Att en nattsvart låt om självmordslängtan följs av en tokrolig historia om en frustrerad, kortväxt man säger en del om albumets bipolära stämning.

”I’m Bored”, fräser Iggy på albumets mest kända spår, men faktum är att New Values är allt annat än långtråkig. Alla stora artister har en utmärkt skiva som råkat falla bort i marginalerna. Det här är Iggy Pops.

Blah-blah-blah

BLAH-BLAH-BLAH (1986)

Kända låtar: ”Real Wild Child”, ”Cry for Love” och ”Shades”.

Underskattad pärla: ”Hideaway”.

Inspirerad av: Åttiotalets storslagenhet och fasansfullhet.

Inspirationskälla för: Billy Idol, The Cult och uppskattningsvis ett par miljoner neonklädda tonåringar, som gärna lyssnade på plattan medan de löste Rubiks kub.

Efter den kreativa och småtrevliga new wave-skivan Soldier (1980) och den ganska intetsägande uppföljaren Party (1981) flippade Iggy ut rejält på Zombie Birdhouse (1982). I sina bästa stunder lät den sistnämnda som den felande länken mellan Talking Heads och Cabaret Voltaire, men alltför ofta var den bara ansträngande. Föga förvånande minskade därför Iggys fanskara och, i en förlängning, även hans banksaldo under första halvan av åttiotalet.

Vem dyker då upp som en räddande ängel med tuperad åttiotalsfrisyr? Jo, naturligtvis David Bowie! Bowie var dock, vid tillfället, själv i en rejäl musikalisk formsvacka. Det här kanske inte låter som ultimata förutsättningar för en intressant produkt, men faktum är att Blah-Blah-Blah är bättre än man kan tro.

Okej, visst lider albumet av ett överproducerat åttiotalssound. Självklart är även plattans båda bautahits, femtiotalscovern ”Real Wild Child” och melodramat ”Cry For Love”, fullständigt sönderspelade. Men Blah-Blah-Blah är ändå, som helhet betraktad, både underhållande och charmig.

Den smöriga balladen ”Shades” tillhör det bästa Bowie skrev på åttiotalet. ”Hideaway” och ”Fire Girl” låter ungefär som The Psychedelic Furs (och sluter sålunda ytterligare en musikalisk cirkel) medan ”Isolation” leder tankarna till ett bisarrt samarbete mellan Andrew Eldritch och Bruce Springsteen. Blah-Blah-Blah förändrade inte musikhistorien, men det är en kul topplistebagatell, som du både kan småle åt och smyggilla 2016.

Layout 1

AMERICAN CAESAR (1993)

Halvkänd låt: ”Wild America”

Underskattade pärlor: ”Highway Song” och ”Beside You”.

Inspirerad av: Grunge, romarriket, politisk medvetenhet och ilska.

Inspirationskälla för: The White Stripes.

Som den uppmärksamme läsaren förstått vid det här laget, så rör sig Iggy Pops karriär precis som världsekonomin (dock helt oberoende av den föregående) i cykler. Efter den kommersiella toppen Blah-Blah-Blah (1986) följde sålunda, helt logiskt, en botten med den kantiga hårdrocksplattan Instinct (1988).

1990 lyckades dock Iggy, faktiskt helt utan Bowies hjälp, bryta den onda cirkeln redan på ett tidigt stadium genom det snygga och melodiska rockalbumet Brick By Brick. Vad Brick By Brick möjligen saknade var lite ”jävlar anamma” och klassisk Iggy-attityd.

Kompromisslösa åsikter, absurd humor och en rejäl portion ilska dominerade däremot uppföljaren American Caesar (1993), som skulle kunna beskrivas som Iggys uppgörelse med den samtida amerikanska kulturen.

Musikaliskt är American Caesar färgad av nittiotalets grungescen, med nedstämda gitarrer och småskitiga arrangemang, men vad som främst utmärker skivan är de välskrivna låtarna och Iggys starka närvarokänsla. American Caesar är en hyfsat utmanande historia, som kräver din fulla uppmärksamhet. Tar du dig tid att verkligen lyssna, kommer du dock att bli rikligt belönad!

I Spotifylistan nedan hittar ni ett par nyckelspår från de fem genomgångna skivorna och en del andra guldkorn från mäster Iggys fantastiska karriär.

 

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

U.P.A. – “Hoppets Kapell”

Stockholmsduon U.P.A. (Utan personligt ansvar) består av Jone Källsäter och Peter Bohman, båda med en …