Hem / Artiklar / Zero Revisited – Weltenbrand

Zero Revisited – Weltenbrand

En gång i tiden var Zero Music Magazine inte bara en hemsida, utan även en traditionell ”papperstidning”. Vi kan tyvärr ännu inte erbjuda läsning av gamla nummer på webben, men bjuder tills vidare på ett par äldre artiklar i serien ”Zero Revisited”. Förutom själva artikeln (som presenteras i en ”remastrad” version) blir det även bakgrundshistorier och extramaterial. För yngre läsare, som inte var med när det begav sig, blir det en möjlighet att botanisera lite i äldre material. För trogna Zero-prenumeranter, som hängt med under årens lopp, kan det bli en vandring längs nostalgins stränder. I dagens ”revisited-historia” förflyttar vi oss nio år tillbaka i tiden, besöker alperna och träffar det mycket spännande bandet Weltenbrand.

Dina Olli
Oliver och Dina (Foto: Johan Arenbo)

”Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen”. Dessa bevingade ord från den tyske folkskalden Matthias Claudius, som modernt skulle kunna översättas till “när någon gör en resa, så finns det något att berätta”, sätter tonen för dagens Zero Revisited.

En gång i tiden, innan piratsajter och Spotify sett dagens ljus, hade skivbolagen fortfarande hyfsade budgetar och skickade gärna iväg hågade journalister i olika väderstreck. Personligen betraktade jag detta som en fantastisk arbetsförmån (samt en möjlighet att leka Tintin) och gjorde så många resor som möjligt i Zeros namn. De flesta inom Sverige och Tyskland, men även ett par avstickare till Danmark, Norge, Finland och England. Vid ett tillfälle blev det till och med ett besök i världens kanske mest osannolika popland, Liechtenstein.

Tintin
Journalistförebild!

Året var 2007. Jag bodde sedan ungefär tre år tillbaka i Berlin och trivdes förträffligt, men längtade samtidigt efter snö och frisk luft. Så jag bestämde mig för att ta en sväng till alperna. Efter att ha undersökt olika tågerbjudanden, kom jag fram till att jag kunde resa till München för en spottstyver, tillbringa dagen i den bayerska metropolen, och sedan fortsätta mot nya äventyr i Österrike och Schweiz. Som pricken över ”i” tänkte jag även stanna till ett par dagar i det lilla furstendömet Liechtenstein. ”Varför Liechtenstein”, undrar kanske någon? Jo, det kändes som en romantisk drömvärld, bortom all vardaglig stress. Dessutom var det ett av de mest exotiska och bortglömda länderna i hela Europa.

Då jag, efter att ha gjort några Berlinreportage, hade kontakt med ett par svenska dagstidningar och tidskrifter, bestämde jag mig för att försöka förena nöje med nytta. Det skulle bli en eller ett par artiklar med Liechtenstein-tema!

Tina Weirather
Tina Weirather (pressbild). Heja Liechtenstein!

Naturligtvis behövde jag några spännande intervjupersoner. Så jag hörde av mig till både den legendariska skidåkarfamiljen Wenzel-Weirather (två OS-guld och 16 VM-medaljer är mer än de flesta släkter kan skryta med…) och Liechtensteins enda alternativa rockband, Weltenbrand. Redan dagen därpå fanns det två positiva svar i mejlboxen. Jodå, jag kunde gärna få en liten pratstund med två framstående skidåkare. Dina Falk i Weltenbrand hade, i sin tur, skrivit ett mycket trevligt och roligt meddelande, som både varmt bjöd in mig till Liechtenstein och förvånat undrade varför en svensk journalist ville åka 150 mil för deras skull. Jag lugnade henne med att det faktiskt bara var ungefär 80 mil från Berlin och att jag, när jag ändå var där, även hade tänkt dricka lite glühwein och prata med några skidvärldsmästare…

Efter lite kohandel med ett skivbolag lyckades jag få en övernattning i Liechtenstein betald. Jag försökte även spara pengar genom att dela upp nerresan i etapper och åka olika nattåg. I teorin en utmärkt idé. I praktiken visade det sig dock vara en smula ansträngande att sova sittande, tillbringa 20 timmar i München utan hotellrum och sedan hänga en halvdag i österrikiska Feldkirch i väntan på det sista tågbytet. Men som den store filosofen Nalle Puh en gång sa: ”Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra.”

Nebelgebirge
Ett sagoland? (Foto: Johan Arenbo)

Väl framme i den liechtensteinska huvudstaden, Vaduz, tillbringade jag de första timmarna med att försöka anpassa mina öron till rotvälskan (den liechtensteinska dialekten förhåller sig ungefär till högtyska som jylländsk danska till riksvenska) och förundras över prisläget (Vaduz är en av få orter som kan få Oslo att kännas som Mumbai). Jag gick även en rekognoseringsrunda och insåg snabbt att det inte rörde sig om den medeltida sagostad jag förväntat mig. Visst hade furstens slott kunnat vara hämtat från valfri Tolkienbok, men centrala Vaduz var modernt med minimalistisk och rätlinjig arkitektur. För att öka på förvirringen tog pittoreska alphus över bebyggelsen så fort man lämnat huvudgatan. ”Stadsplaneraren måste varit framåtsträvare… eller lätt berusad”, funderade jag medan jag zickzackade fram mellan bankfilialer och ladugårdar.

Dagen därpå träffade jag Weltenbrands musikaliska motorer, Oliver och Dina Falk, och gillade dem direkt. ”Vi ser oss inte som del av någon scen. Istället försöker vi göra något eget” är ord som kan låta klyschiga, men när de kommer från tillbakadragna bohemer, bosatta i ett alpland som inte ens existerar på den musikaliska kartan, förtjänar de att tas på allvar. Genuint intressanta människor och helt klart ett av de mest unika banden jag någonsin haft nöjet att tala med!

Triesenberg WB
Exkursioner i alperna (Foto: Johan Arenbo)

Efter intervjun erbjöd sig Oliver och Dina att visa mig Liechtenstein. Så vi åkte upp i bergen, besökte vintersportorten Malbun och tog en härlig promenad i vintersolen. När vi var ute och spatserade träffade vi en sofistikerad dam i sextioårsåldern, som artigt nickade i vår riktning. ”Vet du vem det var”, frågade Oliver. När jag skakade på huvudet log han lurigt och upplyste mig om det var självaste furstinnan Marie, som var ute med sin hund. Visst, Liechtenstein har bara 30 000 invånare, men ändå! Hur ofta springer man egentligen på drottning Silvia och hennes jycke?

Efter ytterligare en underbar dag i Vaduz åkte jag vidare till Zürich och därefter hem till Berlin. Skidreportaget spårade tyvärr ur (även utan stavfel..), då den sporttidning jag haft kontakt med drog tillbaka intresset i sista sekunden. Först tänkte jag, för att inte låta exklusivt material ligga oanvänt, bygga in samtalet med skidstjärnorna i Zero-artikeln, men det gick inte riktigt att varva diskussioner om mörk, gotisk estetik med utläggningar om glädjen med att tillbringa hurtiga dagar i pisten…

Icke desto mindre har Weltenbrand-artikeln en stark känsla av resereportage och sticker ut från mycket annat i Zero-världen, vilket gör den till en av mina personliga favoriter.

Zero nummer 1:2007

Weltenbrand var med i Zero nummer 1/2007, där även bland andra Client, Skinny Puppy, Type O Negative och Emmon delade på utrymmet. Jag behöll kontakten med Oliver och Dina i ett par år efter intervjun och gladdes när Weltenbrand fick en spelning på anrika Wave-Gotik-Treffen i Leipzig. Det senaste jag hörde var att bandet delvis lagts på is, då Dina öppnat en butik för hemgjorda smycken och Oliver satsat på musikproduktion, men det är möjligt att vindarna vänt igen.

Zero Revisited tackar för uppmärksamheten där här gången, rekommenderar alla att besöka Liechtenstein, lyssna på Weltenbrands mystiska tongångar och hålla tummarna för Tina Weirather i den alpina världscupen!

WELTENBRAND, FRÅN ZERO NUMMER 1/2007

Liechtenstein är känt för sitt bankväsende, sina alpina skidstjärnor och sina dyrbara frimärken. Men har ni någonsin hört talas om ett alternativt band från det lilla alplandet? Okej, då är det dags att spetsa öronen. Zero introducerar Weltenbrand.

WeltenBrand 2
Weltenbrand (pressbild)

Många länder har en rik och levande musikkultur. England är indiepopens gyllene hemland, USA bekant för sin soulscen och Tyskland oslagbart vad gäller elektronisk musik. Men det finns även stater som aldrig gjort sig ett namn i musiksammanhang. En av dessa är Liechtenstein.

Då alplandet, som är beläget mellan Österrike och Schweiz, bara har drygt 30 000 invånare är anonymiteten kanske inte speciellt konstig. Men det är inte bara joddel och koskällor som hörs mellan bergstopparna. Om man lyssnar noga kan man även förnimma mörka och mystiska tongångar. Det dväljs nämligen ett spännande, alternativt band i furstendömet.

Fenomenet jag talar om kallar sig Weltenbrand. De kombinerar gotiska, medeltida och klassiska element och släppte nyligen sin femte fullängdare, The End Of The Wizard.

Albumcover 2

Banker, bondgårdar och… gotiska accessoarer?
Trots sin blygsamma storlek (drygt 5 000 invånare) är Liechtensteins huvudstad, Vaduz, en intressant ort. Längs huvudgatan trängs internationella banker, lyxrestauranger och chica klädboutiquer. Här rör sig de rika och de vackra. Men bara ett stenkast bort ligger gamla alphus, gemytliga vandrarhem och gödseldoftande bondgårdar. Här huserar ortsbefolkningen och de många skidturisterna.

Det finns inget klotter så långt ögat når. Inte heller syns några tiggare eller ungdomsgäng till. Lika slående är avsaknaden av second hand-butiker och alternativa kaféer. Kort sagt är det svårt att föreställa sig en prydligare och stillsammare småstad än Vaduz. Att hälsa på i Oliver och Dina Falks centralt belägna lägenhet känns därför som att förflytta sig in i ett parallellt universum. Den rymliga trerummaren är fylld till bredden med cd-skivor, dvd:er, fantasyfigurer, konstgjorda dödsskallar, svarta stearinljus och andra gotiska accessoarer.

Oliver, som grundade Weltenbrand en gång i tiden, och hans fru Dina, som står för de kvinnliga sånginsatserna, är avslappnade och talar med fantastiska dialekter som leder tankarna till djupa skogar.
– Liechtenstein har ett perfekt läge, menar Oliver när jag frågar om fördelarna med att bo i det lilla furstendömet. Man tar sig snabbt till Zürich, München eller Wien. Dessutom är det väldigt tryggt och vänligt här. Man behöver knappt låsa ytterdörren om man går hemifrån i ett par timmar. Naturligtvis finns det även rent personliga aspekter. Vi är båda uppväxta i trakten och har familj och vänner här.
– För mig är landet en ständig källa till inspiration, fortsätter Dina. När solen lyser på bergen fylls mina livsandar och jag får känslan av att allt är möjligt.

Albumcover 1

Älvor, gengångare och naturkatastrofer
Weltenbrands uppskattning för hemlandet är så stor att de bestämt sig för att förvalta det inhemska kulturarvet. Detta genom att låta alla låttexter inspireras av ”Den liechtensteinska sagoboken”, en legendsamling sammansatt av etnologen Otto Seger. Det rör sig i regel om mörka historier om gengångare, onda andar och naturkatastrofer. Titellåten på deras senaste album, The End Of The Wizard, handlar om en skogshuggare som säljer sin själ till Djävulen och sedan förgäves försöker bryta kontraktet och undfly sitt öde.
– Vi vill öppna porten till en fantasivärld, förklarar Oliver. Folk tar sig allt för sällan tid till att drömma nuförtiden.
– Det är sant att de flesta sagorna är dystra, nickar Dina. Jag tror att de vill visa hur liten människan egentligen är. Naturen är starkare och det finns saker som vi aldrig kommer att kunna förstå. Men det finns självklart även lättsamma historier i sagoboken. En handlar till exempel om en älva som åker kälke och skrämmer slag på halva Liechtenstein när hon susar förbi. Men just den har vi inte tonsatt. På något sätt skulle det inte fungera.

Varför har ni översatt sagorna till engelska? Hade inte känslan blivit genuinare om de framförts på liechtensteinsk tyska?
– Äh, då hade ingen förstått oss, flinar Oliver. Vi vill ju nå ut till så många som möjligt.

Nu har ni gett ut fem album som är baserade på folksagor. Är sagoboken inte tömd snart? Har ni förresten inte lust att skriva egna texter?
– Faktum är att vi faktiskt börjat titta så smått efter intressanta, schweiziska sagor, ler Dina. Det finns inte så många liechtensteinska kvar att välja bland. Men sagotemat tänker vi inte släppa med Weltenbrand.

Weltenbrand 1
Weltenbrand i en medeltida borg (pressbild)

Filmiska influenser
Weltenbrands musik skulle kunna beskrivas som mörk, avantgardistisk rock med inslag av medeltida stämningar och neoklassiska melodier. Oliver och Dina talar uppskattande om band som Dead Can Dance, Deine Lakaien, Nightwish och In Flames, men ser dem inte direkt som influenser för sitt eget skapande.
– Musiken kommer helt och hållet inifrån, menar Oliver. Jag får ofta idéer när jag är ute i skogen. Eller när jag flyger paragliding. Det handlar om känslorus som jag försöker vidareförmedla.
– Jag tänker mycket i termer av bilder, fortsätter Dina. Filmsoundtrack från kompositörer som Hans Zimmer och James Newton Howard har gjort starka intryck på mig. På något sätt betraktar jag nog också Weltenbrand som ”drömsk musik som existerar i en parallellvärld”.

Oliver nickar och kompletterar:
– Visst trivs vi bra i goth- och metalkretsar. Både estetiskt och idémässigt har vi mycket gemensamt med de människorna. Men vi är inte del av någon subkultur. Jag skulle snarare säga att vi är enstöringar som är lite svåra att placera.

Under årens lopp har bandet genomgått ett flertal medlemsbyten. Oliver tycker dock inte det är något att hänga upp sig på.
– Vi har haft lite otur. Folk har flyttat iväg för att studera eller har valt att bilda familj istället för att satsa på musiken. Det är inte mycket man kan göra åt det. Men det funkar väldigt bra i vår nuvarande sättning. The End Of The Wizard låter också mäktigare än något vi gjort tidigare.

Gruppen har nått ganska stora framgångar i Tyskland och Schweiz. Även Spanien och Portugal verkar vara med på noterna.
– Vi har fått många mejl där nerifrån senaste tiden, berättar Dina. Förhoppningsvis kan vi göra en turné i Sydeuropa snart. 

”De svartklädda med hörlurar”
Att Oliver och Dina är stolta över Liechtenstein har redan framgått med all tydlighet. Men hur är det egentligen att vara alternativ musiker i ett konservativt (kvinnor fick rösträtt först 1984), starkt religiöst (tre fjärdedelar av befolkningen är katoliker) och mycket dyrt (en pizza kostar hutlösa 130 kronor) land? Har de inte stött på fördomar? Och hur lyckas de överleva monetärt?
– Vissa tittade konstigt när vi flyttade in i den nya lägenheten, avslöjar Dina. Vi sticker ju ut rätt rejält i de här kvarteren. Först gick det rykten om att vi var ”djävulsdyrkare som offrade katter”, men nu har folk lärt känna oss och accepterar oss för vilka vi är. Vi har faktiskt blivit något av lokalkändisar; ”de två svartklädda som alltid har hörlurar på sig”, haha.
– Nej, vi har det inte fett, erkänner Oliver. Men det går runt. I nödfall får vi ta extrajobb under kortare perioder. Fast musiken har alltid högsta prioritet. Det är den vi lever för.

Dina Gothic elegant

Oliver och Dina tittar kärleksfullt på varandra och skrattar till.
– Liechtenstein är lite annorlunda, men vi trivs verkligen, försäkrar Dina. Jag skulle aldrig kunna bo i en storstad. Det vore alldeles för stressigt. Dessutom känns det som att saker går åt rätt håll här. Jag har sett ett par tjejer med svarta kläder och gothfrisyrer i Vaduz. Kanske håller en liten, alternativ scen på att växa fram?
– Livet blir aldrig perfekt, filosoferar Oliver. Men vi har varandra, vi har naturen runt husknuten och vi har vår musik. Alltså har vi det bra!

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Dawn of Oblivion – tillbaka med två nya EP-skivor

Helsingborgs mörkt rockande gothfantomer Dawn of Oblivion har mycket på gång. I vår släpps nämligen …