Metalmagi när Judas Priest firade ikoniskt album i Dalhalla

Metalgudarna från Birmingham bränner av hela sju favoritspår från 35-årsjubilerande ”Painkiller” på sitt enda Sverigegig. Bandet utgör en väloljad helvetesmaskin som briljerar även i de nya låtarna.

Vi befinner oss i en av de mäktigaste utomhusarenorna i Europa. Fem dagar tidigare har Black Sabbath sagt farväl för gott genom ett osannolikt stjärnspäckat avskedskalas, då inbjudna men turnerande Judas Priest behövde tacka nej. Nu innan konsertstart dånar plötsligt ”War Pigs” i det gamla kalkbrottet, som en hyllning till föregångarna från samma engelska arbetarstad. Medan Sabbath uppfann heavy metal 1970 tog Priest konceptet vidare några år senare och gav genren en helhet som för många blev synonymt med metal.

Inledande ”All Guns Blazing” är en käftsmäll från Painkiller. Det vi slås av direkt är att 73-årige Rob Halford sjunger fruktansvärt bra. Och det vill inte säga lite, om man vet vilka kraftuttryck han har levererat genom åren med ett röstomfång på fyra oktaver. Även om det nu kan svaja lite i mellanregistret så sätter han de allra högsta tonerna precis som förr.

Mannen som en gång gav metalvärlden läder och nitar från gaykulturen har med stigande ålder gått ”all in” i en närmast parodisk Las Vegas-metalstil, med ett antal klädbyten. Han lufsar runt som en mysfarbror och överstepräst som välsignar snabba gitarrsolon, ofta i full koncentration på sin vokala huvuduppgift. Visuellt är det också på det hela taget en snygg inramning med sju bildskärmar, tuffa animationer, rök och effektiv ljussättning.

Utöver Halvford är den enda kvarvarande originalmedlemmen på scenen basisten Ian Hill. Gitarristen Richie Faulkner ersatte K.K. Downing 2011 och Andy Sneap turnerar i stället för 77-årige andregitarristen Glenn Tipton, som fortfarande är medlem. Trummisen Scott Travis kom in i bandet 1990 och förde in en hårdare spelstil i samband med Painkiller.

Kanske var Judas Priest som allra bäst, och störst, under 80-talets första hälft – mellan punkens formtopp och pudelrockens världsherravälde. Därefter mjuknade soundet innan de med full kraft slog till med Painkiller och lät hårdare än någonsin. En underbar milstolpe värd att hylla, men visst är det under kvällen på bekostnad av den övriga låtskatten, som representeras av perioden 1978–1984. Med ett viktigt undantag.

2024 års ”Invincible Shield” får med all rätt bidra med tre låtar. Normalt sett ska det inte vara möjligt att få ur sig ett så genomstarkt album 50 år efter debuten. Det visar också att Judas Priest är långtifrån bara en nostalgiakt. Den bästa av de tre, ”Giants in the Sky” framförs till bilder av bortgångna rockstjärnor och föregås av kvällens enda mellansnack. Det blir ett tal från präst Halford om musikens kraft och magi (och att publiken luktar gott).

Visst ger de min personliga Painkiller-favorit ”Night Crawler” rättvisa, men det är när plattans inledande titelspår brakar lös som hela kvällen peakar. För ett ögonblick känns det som att min 90-talskompis Sacko står precis bredvid mig, svingandes sin hårman och med armarna rakt mot himlen formar två djävulstecken. The Magic of Metal.

Det enda som de märkbart slarvar bort är den pliktskyldigt framförda ”Breaking the Law”. På minuskontot hamnar också en för starkt mixad puka som ibland tar över ljudbilden.

Den typen av detaljer är lätta att förlåta, särskilt när Halford rullar in på motorcykel med läderkeps och piska i ”Hell Bent for Leather”. Publiken i den fullsatta arenan är klart engagerad, åtminstone för att vara 2025, och som helhet är det en konsert med hög lägstanivå och en väldigt tajt metalorkester med musiken i fokus. Och med tanke på Rob Halfords osannolikt starka stämband är det dessutom lätt att tro på att de kommer tillbaka.