Wolfgang Flür – Från musikrobot till fri musiksoldat

Före detta Kraftwerk-slagverkaren Wolfgang Flür sammanfattar sitt arbete från 2002 i samlingen Eloquence. Zero fick en intervju om arvet från Kraftwerk, kreativ frihet, cykling, Bosnienkriget samt samarbeten med Karl Bartos och familjen Erkendal. Och hur var det egentligen med Bono?

Lekfullheten har alltid funnits där hos Wolfgang Flür. Även mellan 1973 och 1986, då han iklädd röd skjorta och svart slips skapade elektroniska rytmer med Kraftwerk på sina egenhändigt tillverkade slagverk.
– Jag är barnslig och vuxen på samma gång. Jag har fått mycket av min fantasi från min uppväxt, då min mormor läste sagor för mig och mina bröder innan vi gick till sängs varje kväll. Min familj bodde tillsammans med henne i hennes enorma lägenhet i Frankfurt strax efter kriget. De flesta av husen runt omkring oss hade bombats av de allierade. Vi hade inte mycket leksaker att leka med, utan vi byggde allt själva när vi behövde något. Jag tror att den situationen utvecklade en stor talang för uppfinningar i mig, säger han i en mejlkonversation med Zero.

Denna lekfullhet präglar hans album Eloquence, som spänner mellan kraftwerksk minimalism och modern electro via glättig pop och jazzinfluenser. Eloquence har undertiteln ”Complete works” och innefattar Wolfgang Flürs arbete mellan 2002 och idag.

Han beskriver dessa år som ”utvecklande”; han har ägnat dem åt att skriva text och musik och höja kvaliteten på sina framträdanden (som han kallar för ”musikpresentationer” och som görs under namnet Musik Soldat). Han har rest och utvecklat kontakter med andra musiker, vilket har resulterat i ”konstiga samarbeten”.
– Och så har jag blivit äldre, fått grått hår som jag färgar varje månad, säger 68-åringen.

På Eloquence framträder historieberättaren Wolfgang Flür. Orden är viktiga inslag i hans musik, oavsett om de sjungs av någon av hans samarbetspartners eller pratas på Flürs karakteristiska tyskengelska.
– Jag skulle kunna skriva om allt som berör mig. ”Little Child”, som var min första låt efter mitt uppbrott från Kraftwerk, handlade om försvunna och dödade barn under Bosnienkriget. Det var fruktansvärt och uppslitande att ha detta krig så nära mitt hemland, säger han.

Hans självbiografi I Was a Robot utkom 2000. Öppningsspåret på Eloquence bär samma titel. Han beskriver låten som ”det bästa han gjort” tillsammans med sin musikaliska partner Stefan Lindlahr, som han lärde känna i Conny Planks studio i Köln. Idén till låten kommer från Sverige.
– När jag gav ut den andra upplagan av min självbiografi frågade min gamle vän Hans Erkendal från The Mobile Homes: ”Wolfgang, varför inte göra en singel till boken?” Så vi gjorde det. Det utvecklades till en musikalisk roadmovie genom alla de Kraftwerk-skivor som jag medverkade på, säger han.

Det var hans gamla Kraftwerk-kollega Karl Bartos som sammanförde Wolfgang Flür med Hans Erkendal.
– Jag medverkade på några låtar vid flera av The Mobile Homes framträdanden. Jag spelade på trum-pads och framförde sedan min egen musikpresentation efter deras konsert. Det var första gången som jag uppträdde som Musik Soldat i Sverige. Jag skrev också text och musik för Hans dotter Isabelle. Hon hade en hit med ”Rosa Helikopter” och hennes producent ville ha en uppföljare. Så jag skrev ”Blue Spark”, som de av okänd anledning valde att inte spela in. Så vi lät Miriam Suarez, som jag träffade då hon var assistent i en inspelningsstudio i Dortmund, sjunga in den och det gick ju ganska bra. Därför finns ”Blue Spark” nu med på Eloquence. Det är en tonårshymn! Jag bjöd in Isabelle att sjunga på två av låtarna på mitt album, ”Axis of Envy” och ”Staying in the Shadow”. Isabelle är en mycket begåvad sångerska. Det har hon ärvt av sin far. Jag och min fru känner oss som en del av Erkendals familj.

Han får många förfrågningar om att samarbeta med andra. Det verkar inspirera honom.
– Jag betraktar alltid artister som jag möter under mina resor som kollegor. Om jag märker att det finns en själslig gemenskap, kan vi utbyta musikaliska bitar eller hela utkast till låtar. Jag har börjat skriva lite om alla låtar på Eloquence för att förklara hur allt blev till och varför. Jag vet inte när detta kommer att bli färdigt, för min tid är lite begränsad just nu.

1996 släppte Wolfgang Flür albumet Time Pie under namnet Yamo. Han har beskrivit det som “en uppenbarelse”, en frigörelse från Kraftwerk. Han var inte längre ”den lilla trumslagarpojken”.

Numera är namnet Yamo skrotat. Betyder det att han känner sig mer bekväm med att stå på egna ben?
– Jag har alltid stått på mina egna ben, i synnerhet då jag bestämde mig att för att gå med i Kraftwerk 1973. Med Yamo påbörjade jag en ny era i mitt liv med skapande tillsammans med olika samarbetspartners och med sångare som Jeannine Moers. Det var hennes smeknamn Jamo som fick namnge mitt projekt. Men på grund av det tyska högtalarföretaget med samma namn var jag tvungen att ändra det till Yamo. Idén att ge ut Eloquence under mitt eget namn kom från mitt skivbolag, Cherry Red Records. Jag är regissör, låtskapare, utvecklare, tändaren, skådespelaren inuti samarbeten, säger Wolfgang.

Du är en av den moderna popmusikens sanna pionjärer och ditt arbete har inspirerat flera generationer av musiker. Är du bekväm med den tanken? Och hur känns det att lyssna på ny elektronisk musik och inse att den inte skulle låta som den gör om det inte vore för det som du åstadkom för 40 år sedan?
– Det är inte lätt att svara på. Jag var inte någon låtskapare under mina år med Kraftwerk. Men jag hade en särskild inverkan på det minimalistiska trumsoundet och den elektroniska utvecklingen. Vem vet hur det hade blivit om inte Ralf och Florian hade hittat en trummis som gick med på att spela på egenhändigt byggda metallplattor, dessa fantastiska trumplattor, och som dessutom spelade stående, utan att svettas? Och dessutom fick oss att framstå som en grupp koncentrerade forskare under en modern scenshow?

Hur känns det att ha detta arv i ryggsäcken när du skapar ny musik? Är det en välsignelse eller en förbannelse? Har du någonsin hållits tillbaka av alla förväntningar, att vara “killen från Kraftwerk”?
– Du är inne på något viktigt där, tillägget “ex-Kraftwerk”. Det kan vara ett stigma för den som lämnat sina glansdagar och en så berömd grupp för att gå sin egen, tappra väg. Efter Time Pie hittade jag min egen konstnärliga förmåga. Att vara den där elektrotrummisen blev en språngbräda för detta. Det är min syn på saken.

På 70-talet var du tvungen att personligen skapa instrument som du spelade på för att uppfylla din musikaliska vision. Känner du att kreativ frihet är större i dag, eller känner du dig begränsad av den digitala tekniken?
– Ingen ska känna sig begränsad av att ta med sina musikaliska idéer till en inspelning eller ett offentligt framförande. Vi känner oss inte tvingade att använda enbart digitala instrument. Min partner och jag utnyttjar allt som kan bidra till att göra vår musik bättre. Det finns ingen begränsning om att det ska vara analogt, digitalt eller naturljud. Under inspelningen av ”On the Beam” hade vi studiodörren öppen. Utanför satt en koltrast på en gran och sjöng en vacker melodi. När jag gick ut för att ta lite frisk luft i Stefans trädgård passade jag på att spela in fågelns sång med en bärbar DAT-bandspelare. Vi inkluderade den i låten och fick med hennes vackra budskap: kvitt-kvitt-kvitt. Vi har den största tänkbara frihet idag för våra musikaliska skapelser.

Du turnerar som ditt alter ego Musik Soldat. Mot vem krigar du?
– Musik Soldat kämpar mot krig i allmänhet. Och det är därför han kombinerar antikrigsfilmer med ett dramatiskt ljudspår att dansa till. Att förklara mina skäl för namnet Musik Soldat skulle ta för lång tid i denna artikel. Gå in på min hemsida (www.musiksoldat.de) istället.

Tycker du fortfarande om att cykla?
– Nej, det gjorde jag aldrig riktigt. Min tidigare grupp ledde till att jag tog avstånd från sådant, eftersom det tog tid från att göra musik, att spela in och turnera.

På grund av juridiska skäl har jag blivit ombedd att inte ställa frågor om bandet som du tidigare var medlem i. Hur känns det att inte prata om någonting som utgör en viktig del av din historia?
– På grund av juridiska skäl kan jag inte svara på din fråga. Jag tror att detta visar tillräckligt hur vår relation ser ut. Jag har bara kontakt med Karl och är glad över att fortfarande ha en så stor man och musiker som vän.

När går du och Karl Bartos in i en studio tillsammans?
– Jag visste att en sådan fråga skulle komma upp. Men det kommer inte att ske. Vi har utvecklats alltför olika i musikstilar och teman. Jag står Karl nära och vi talar i telefon nästan varje månad. Men även om jag ser Karl som en god vän, skulle vi inte kunna göra musik tillsammans. Jag vet att våra fans skulle älska att se ett sådant samarbete, men jag kan bara säga: Karls musik är speciell och min musik har ett annat förhållningssätt till elektronisk pop.

Du skulle träffa Bono i somras. Gjorde du det? När kommer ni att arbeta tillsammans?
– Varifrån fick du veta det här? Ja, vi hade stämt träff i New York i juli i år, i Madison Square Garden. Men jag blev sjuk i två dagar. Jag hoppas att vi kan träffas någon gång nästa år.

Wolfgang Flür: Eloquence finns ute nu på Cherry Red Records.