Kristofer Åström – The Story Of A Heart’s Decay

Luleåsonen Kristofer Åström är tillbaka med ett nytt studioalbum efter tre år. The Story Of A Heart’s Decay är mestadels lågmält, tillbakalutat, lojt och faktiskt… rätt tråkigt. Men några fina melodier har åstadkommits och det är dessa som räddar anrättningen.

 Senast jag hörde en ny platta med Kristofer Åström var 2009 och albumet hette Sinkadus. Jag blev inte imponerad, men skivan hade i alla fall sina ljusa stundar emellanåt. Att lyssna på The Story Of A Heart’s Decay ger en påtaglig känsla av déjà vu. Här finns samma tillbakalutade, loja, nästan trötta och lätt deprimerade uttryck. Inte ens i inledande ”Fine line” som är en 70-talsinfluerad rocklåt, bubblar någon vidare energi eller attack fram. Som tur är har även denna skiva några riktigt fina melodier som lyfter upp helheten en bit, och även om inte dessa melodier gör plattan oumbärlig, så blir den åtminstone – delvis – småtrevlig att slappa till i höstmörkret. Emellanåt. Kristofer Åströms americana består främst av puttrig pop, och de stråk av country som finns här är inte överdrivet påtagliga, men kan skönjas i ett spår som ”Ghost mess”. Vad The Story Of A Heart’s Decay skulle behöva vore en elak sologitarr som slet sönder den lättjefulla dvalan, en Åström som skrek och ylade som om texterna betydde någonting, inte hela tiden naturligtvis, men ibland. Egentligen skulle vad som helst som bryter upp den trygga, trötta lunk som skivan baseras på, skapa någon sorts spänning eller utmaning för lyssnaren. Dock finns här en vemodig värme, en naturlig enkelhet, som känns tilltalande emellanåt. Kristofer Åströms låtar och framförande känns äkta och innerligt. Det gör inte plattan mer spännande, men det får den att kännas rätt okay ändå.