Nause – om lycka och den nya elektroniska generationen

Den svenska klubbmusiken, med artister som Swedish House Mafia, Avicii och Eric Prydz i spetsen, har slagit som en bomb internationellt de senaste åren. Stockholmsduon Nause har hakat på framgångståget och nått imponerande framgångar både som DJ:s och musiker. Zero ville lära sig mer om den nya scenen och träffade Leonard Scheja och Jacob Criborn i samband med deras spelning i Båstad.

Hej, Leonard och Jacob, och tack för ni tar er tid att prata med oss! Vi befinner oss nu i Båstad, det är en varm julikväll och Summer On-festivalen pågår för fullt. Folk har kul, dricker drinkar och dansar på stranden i solnedgången. Förmodligen är det här så nära Ibiza-stämning man kan komma i Sverige. Är detta den perfekta inramningen för Nause?

Leonard Scheja: Det är underbart att stå utomhus och spela med horisonten i bakgrunden. Stranden i Båstad är fantastisk, absolut! Men vi trivs faktiskt precis lika bra i skitiga industrilokaler. Både och har sin charm…

 Jacob Criborn: Vi har spelat på Ibiza ett par gånger och det har varit extremt fett! Tusentals människor som samlas för att festa och njuta av elektronisk dansmusik tillsammans – Ibiza är ren och pur glädje! Men jag håller med Leonard. En sliten storstadsklubb med ett överfullt dansgolv ger samma kick.

 Leonard: Vi anpassar oss mycket efter var vi spelar. På stranden, som ikväll, funkar luftiga och melodiösa låtar bäst. På en klubb, klockan tre på natten, hade vi satsat på hårdare och mer minimalistiskt material.

Ni är musiker, DJ:s, remixartister och producenter. Vad är egentligen roligast?

Leonard: Det är svårt att svara på, eftersom allt liksom hör ihop.

Jacob: Precis. Vi tänker som DJ:s när vi gör våra egna låtar och när vi diskjockar skapar vi ofta ”ny musik” under seten. Samma sak när vi remixar eller producerar. Vi lyfter fram stämningar, ljud och rytmer som vi tycker är intressanta…

 Leonard: Ja, equalizern blir nästan som ett instrument i sig. Oavsett om vi jobbar med vår egen eller andras musik, så handlar det om att ”lägga pussel” och skapa ett skönt flow.

I våras släppte ni singeln ”The World I Know” med Jens Hult på sång. Hur var det att samarbeta med honom?

Leonard: Det funkade väldigt bra. Jens originalversion var ganska rockig och nedtonad, så vi pitchade upp den och gav den dansgolvskänsla. Det gick snabbt, eftersom grundmaterialet var starkt och allt kändes rätt redan från början.

Jacob: När vi lite senare träffade Jens på en fest, berättade han hur nöjd han var med vår version. Det blir man självklart glad av att höra!

Ni nådde imponerande framgångar redan tidigt i karriären med låtar som ”Mellow” och ”Hungry Hearts”, som klättrade högt på listorna. Har ni känt en stor press att leva upp till förväntningarna efter det?

Jacob: Nej, egentligen inte. Självklart är vi glada och stolta över framgångarna med de tidiga singlarna. Det är bra låtar, men samtidigt är vi medvetna om att vi hade tur med timingen. Soundet vi hade i början, för 3-4 år sedan, låg helt rätt i tiden då. Hade vi släppt ”Hungry Hearts” idag, hade den förmodligen inte alls fått lika stor uppmärksamhet. Hur låtar tas emot beror mycket på trender och musikklimatet i stort. Det är aspekter man inte kan påverka.

Leonard: Nej, exakt. Ibland är man på rätt plats vid rätt tillfälle, ibland inte. Det enda vi kan göra är att skriva låtar som vi verkligen tror på. Det känns som att vår musik blivit ärligare ju längre vi hållit på.

Jacob: Ja, vi har tagit ut svängarna mer på sistone. Vi spelade till exempel in ”Head Over Heels” med den norske countrysångaren Kurt Nilsen. Den drar åt klassisk elektropop och Kurts jordnära röst skapar en skön kontrast. En ganska ”otypisk Nause-låt”, skulle man nog kunna säga.

Er musik brukar ofta beskrivas som ”house”. Men hur mycket har ni egentligen gemensamt med vad Kevin Saunderson, Frankie Knuckles och de andra klubblegenderna skapade i Chicago under det sena åttiotalet?

Leonard: Begreppet ”house” har nog, precis som begreppet ”rock”, fått en förändrad betydelse under årens lopp. Att jämföra oss med Chicago-pionjärerna blir lite som att jämföra Kent med Elvis Presley…

Jacob: Jag är inte heller säker på att ”house” är den bästa beskrivningen för oss. ”Progressive House” i så fall, men man kan lika gärna kalla vår musik ”edm” eller helt enkelt ”pop”.

Leonard: Men jag gillar att gräva i den elektroniska musikhistorien och lyssna på äldre artister. Det gjordes många balla grejer på sjuttio- och åttiotalet. Giorgio Moroder var till exempel grym. Många av hans inspelningar låter fantastiska än idag, speciellt med tanke på utrustningen han använde.

När vi ändå är inne på olika typer av elektronisk musik: jag råkar veta att det finns ett gäng svenska elektropopartister i medelåldern som är skeptiskt inställda till den nya dansmusiken. De anser att artister som Avicii och Swedish House Mafia ”gjort det för lätt för sig”. Eftersom Nause tillhör samma scen undrar jag om ni vill bemöta kritiken.

Leonard: Inga problem. Vi tar inte illa upp. Alla kan inte tycka om vad vi gör. Jag kan i viss mån även förstå deras skepsis. Det har blivit lättare att göra musik det senaste årtiondet. Men det är inte vårt fel. Jacob och jag är födda 1990. Vi är inte uppvuxna med analoga syntar, utan med laptopar och appar. Vi använder bara den teknik som känns mest naturlig för oss.

Jacob: Vi har den största respekt för elektropopartisterna, som hjälpt till att göra den elektroniska musiken accepterad och lagt grunden för den moderna dansscenen. Men vi tillhör en annan generation, jobbar på andra sätt och har lite andra ambitioner…

Leonard: Jag blir jätteimponerad när jag hör hur artister på åttiotalet lödde kontakter, kopplade ihop massor med sladdar och ägnade månader åt sina inspelningar. Men idag finns det billiga datorer och smarta musikprogram. Varför inte utnyttja det? Dessutom har Internet ändrat spelreglerna helt. Man kan göra en låt av några beats, lägga upp den på sociala medier och vips vara uppe i hundratusentals views. Det är kanske inte samma typ av hantverk som förr, men det är väldigt effektivt. Båda modellerna har för- och nackdelar. Lite som att jämföra handskrivna brev med att chatta i realtid…

Jacob: Allt har förändrats. Den elektroniska musiken, som förr ansågs vara ”konstig”, finns överallt nu. Det är en fantastisk utveckling, men samtidigt har det blivit lätt att försvinna i mängden. Vi har inte fått något gratis, utan har jobbat stenhårt för våra framgångar! Samma sak gäller Swedish House Mafia. De hade inte varit där de är idag om de inte lagt ner fett med jobb!

Leonard: Jag tror att elektroniska musiker alltid fått möta fördomar. Elektropopartisterna som kritiserar oss fick säkert själva höra ”det är ju bara att trycka på en knapp…” på sin tid. Men de, precis som vi idag, var ju bara öppna för den senaste tekniken.

Jacob: Vi använder våra datorer för att göra dansgolvsinriktad elektronisk musik. Varken mer eller mindre. Det är ganska fjärran från rockmyten, men vi har inte heller något större intresse av den…

Jag har förstått att ni beundrar Tiësto mycket. Vad är det egentligen som gör honom så bra?

Jacob: Det var han som fick DJ-kulturen att bli accepterad av allmänheten. Han visade att man kan fylla arenor på samma sätt som U2 och Springsteen även om man gör elektronisk dansmusik.

Leonard: Dessutom är det en sjukt trevlig och ödmjuk man. Han har hjälpt oss och lyft fram vår musik vid ett flertal tillfällen…

Jacob: Så nu försöker vi göra samma sak för nya artister som vi tycker förtjänar mer uppmärksamhet. Tiësto visade oss hur mycket stöd från branschkollegor kan betyda. Nu vill vi gärna öppna dörrar för andra på samma sätt.

Leonard: Det kostar så lite att behandla omvärlden vänligt och respektfullt. Tiësto är en förebild både på ett musikaliskt och ett medmänskligt plan.

Din pappa, Leonard, är den välkände pianisten Staffan Scheja och din syster är ena halvan av electroduon Rebecca & Fiona. Som om det inte vore nog, så har även din pappa jobbat som låtskrivare, Jacob. Var musikbranschen ett självklart val för er eller funderade ni på att göra en ”inverterad revolt” och bli banktjänstemän istället?

 Leonard: Haha, just bankvärlden har aldrig känts så lockande, men visst fanns det en period i de yngre tonåren när jag var rätt trött på musik. Men så upptäckte jag den elektroniska scenen och tänkte ”fan vad fett, det här vill jag också göra…”

 Jacob: Så var det för mig också. Den elektroniska dansmusiken förändrade allt. Helt plötsligt hade man fått en egen identitet.

Leonard: Men samtidigt som vi bröt oss fria och hittade ett eget musikaliskt språk, så fick vi mycket stöd hemifrån. Vi har haft en väldig tur som vuxit upp i kreativa och öppensinnade familjer. Om jag får barn själv en dag, ska jag försöka uppmuntra dem att följa sina drömmar på samma sätt.

Ni är framgångsrika musiker och DJ:s, har en egen radioshow, har varit huvudpersoner i en tv-dokumentär och reser runt och uppträder på olika exotiska orter över hela klotet. Allt detta vid bara 25 års ålder. Vad har ni egentligen för mål kvar i livet?  

 Jacob: Vi är väldigt tacksamma över vad vi har uppnått, men tar inget för givet inför framtiden. Den här branschen är, som sagt, ganska nyckfull. Så vårt stora och övergripande mål är att kunna fortsätta leva på musiken. Vi drömmer inte om att göra Nause till världens största band. Så länge vi kan betala räkningarna är vi nöjda och belåtna.

 Leonard: Vi känner oss väldigt priviligerade att få göra vad vi gör. Vi sitter i kvällssolen i Båstad och ska snart gå ner och spela musik för en massa partysugna människor. Kan man ha ett bättre jobb? Jag tror att meningen med livet är att vara lycklig. Och Nause gör oss genuint lyckliga!