Vasas flora och fauna – Släkt med Lotta Svärd

Säga vad man vill om popduon Vasas Flora Och Fauna, men nog är de en udda fågel i Guds hage, alltid. Med diskbänksrealistiska texter som bara måste vara självupplevda, sjungna på Vasadialekt (som påminner om finlandssvenska), och med mycket tilltalande melodier, har Mattias Björkas och Iiris Viljanen hittat en tämligen egensinnig nisch.

 Min första tanke när jag satte på plattan och hörde ”Gudförälder” var att detta måste vara något gammalt proggband från 70-talet. Men den tanken försvann snabbt när jag, med hjälp av texthäftet, insåg att låtarna inte var politiska. Istället berättar Björkas och Viljanen små vardagsberättelser, utspelade och iscensatta i deras norra del av Sverige. I texterna nämns för mig helt okända ortsnamn, såsom Jakobstad, Gerby, Vöråstan, Esse kommun och så vidare. Paret sjunger sina berättelser till ett varmt komp med mycket piano, och jag gillar att de delar på sången. Några av skivans starkaste spår heter ”Om jag nånsin far till Jakobstan igen”, ”Inget att berätta just ikväll”, ”Stängningsdax” och ”Åter till Avskyvärld”, en smått genialisk titel där, om ni frågar mig. Men de flesta av skivans 11 spår tilltalar. I bandets popmylla vilar hela tiden en stark känsla av vemod och en ännu starkare känsla av vardagstristess. Det mesta det sjungs om är nämligen saker som duon tycks ha upplevt hur många gånger som helst, som om det är en motvilligt accepterad del av deras dagliga liv, och vi är alla välkomna att få titta in och ta del av Vasas Flora Och Faunas verklighet en liten, liten stund.