Ras Bolding – Mångsidig elektronmusiker från vårt södra grannland

(Från Zero-arkivet. Ursprunglig skribent Johan Arenbo)

Med sin kreativa mix av new wave, bitpop och mörk electro har han blivit något av en kultartist i sitt hemland. Nu kommer han till Malmö för en spelning på Synth’n’Bit Party 2.0. Zero presenterar den danske mångkonstnären Ras Bolding.

Hej, Ras, och tack för att du tar dig tid att svara på våra frågor! Vi skulle först gärna vilja veta lite om hur ditt intresse för elektronisk musik föddes.
– Jag har faktiskt fortfarande ganska starka minnen av mitt första möte med elektronisk pop. Som barn satt jag och väntade jag på att ett spännande tv-program skulle börja. Då spelades plötsligt Jean Michel Jarres “Equinoxe IV” som bakgrundsmusik. Jag blev väldigt fascinerad. Låten var både fänglande och melodiös, samtidigt som ljudbilden var utomjordisk. Musiken lät liksom som en UFO-landning. Värt att påpeka är att detta hände under ett svunnet årtionde, då instrumental synthesizermusik fortfarande kändes som science fiction och ännu inte hade reducerats till en ljudtapet på trendiga kaféer…

Kan du berätta lite om dina första, egna musikaliska experiment?
– Precis som många andra barn på åttiotalet, så spelade jag mycket Commodore 64. Den datorn påverkade mig på flera sätt. Å ena sidan gillade jag verkligen 8-bitarsljuden. Å andra sidan gav den mig möjlighet att komponera egna låtar i tidiga musikprogram. Speciellt lätt var det inte, eftersom man fick sitta och pilla med hextal för att få ordning på ljuden. Men jag lärde mig mycket inför framtiden, då programmen hade samma parametrar som klassiska, analoga synthesizers.

När vi ändå är inne på dina ungdomsår. Du har sagt att Pac-Man var din första kärlek. Den romansen vill vi naturligtvis gärna höra mer om.
– Jo, jag föll fullständigt för Pac-Man som barn. Jag fick en liten Pac-Man-maskin i julklapp och den blev en viktig följeslagare under flera år. Jag brukade till och med ta med den under täcket på natten… för att kunna spela och slå nya rekord! Jag har faktiskt skrivit en låt om mina Pac-Man-relaterade barndomsminnen. Den heter “Load Error” och precis som man kan se i videon har det inte varit lätt att bearbeta alla tusentals timmar som tillbringades i labyrinterna.

Hur brukar det gå till när du spelar in din musik?
– I regel har jag redan från början en ganska klar idé om vad jag vill göra. De flesta låtarna bygger på en melodislinga eller ett textfragment som jag utvecklar vidare. Även om jag numera använder en del mjukvarusyntar, så är gamla analoga instrument viktigast för min ljudbild. Jag skulle gärna vilja bygga ut maskinparken, men min lägenhet hemma i Odense är dessvärre redan fylld till brädden. För att kunna komma in i köket måste man tränga sig förbi en Yamaha DX7, en Roland JX-8P och ett par stora Space Invaders-figurer…

Jag har hört att du har en gammal Moog-synthesizer med autografer från ett imponerande antal elektronmusiklegender.
– Det stämmer. Den är signerad av självaste Bob Moog, men även av Jean Michel Jarre, Karl Bartos, Vince Clarke, Midge Ure, Jean-Luc De Meyer samt Commodore 64-musikerna Rob Hubbard och Jeroen Tel. Jag har även en Bass Station med namnteckningar från Alan Wilder och Douglas McCarthy. Okej, det kanske är lite nördigt, men du måste hålla med om att det trots allt är coolare än Stig Strands autograf i ett anteckningsblock? I framtiden hoppas jag kunna få Moogen signerad av Laurie Anderson och Kate Bush också, för att få in några kvinnliga pionjärer i det manliga sällskapet.

Fyller Commodore 64 fortfarande en funktion i ditt musikskapande?
– Den används, på ett eller annat sätt, i många av mina låtar. Ibland samplar jag rymdljud från klassiska dataspel. Vid andra tillfällen kan 64:an ligga som grund för en basgång. Jag brukar ha med den på scen också. Genom en cartridge kan jag spela direkt på tangentbordet. Med en axelrem blir det faktiskt nästan som en keytar. Jag kan till och med modulera tonhöjden genom mellanslagstangenten!

Lyssnar du bara på elektropop eller inspireras du även av andra genrer?
– Även om band som Kraftwerk, Depeche Mode och Ultravox påverkat mig väldigt mycket, har jag alltid haft breda musikaliska intressen. Självklart lyssnar jag en del på techno, electronica och andra former av modern elektronisk musik, men jag uppskattar även rock, punk, folkmusik, jazz, klassiska kompositörer och allt möjligt annat. Jag tror att det är viktigt att ha ett öppet sinne och utmana sig själv med kultur som ligger utanför ens vanliga referensramar. Annars finns det en uppenbar risk att man blir navelskådande och att ens egen musik stagnerar.

Du är inte bara musiker, utan även journalist, novellförfattare, DJ och serietecknare. Dessutom driver du den alternativa klubben Golem i Odense. Hur hinner du med allt och varifrån kommer din kreativitet?
– Glöm inte att jag är baron också. Nej, haha, primärt betraktar jag mig som musiker, men under årens lopp har det blivit ett flertal korsbefruktningar med andra kulturformer. Min livliga fantasi, i kombination med dagens tekniska framsteg, har gjort det möjligt för mig att kunna uttrycka mig kreativt på olika sätt. Jag citerar gärna Kraftwerk från den tiden när de fortfarande var unga robotar: “Man måste leka med tekniken.” Jag gillar den devisen. Som barn leker vi ju hela dagarna. Men senare i livet tränger sig den så kallade “verkligheten” på och sociala normer skapar hämmande regelverk. När det inte längre är okej att prata med Peter Pan eller talande bävrar hemma i rummet får man använda sin fantasi på nya sätt. Jag tror att praktiskt taget all konstnärlig verksamhet bygger på ett uppdämt behov av att få leka.

Du är en mycket stilmedveten herre med spektakulära kläder och hårfärger. Är en genomtänkt image viktig i musikbranschen?
– Definitivt. Men man kan snabbt konstatera att min stil inte precis är kommersiellt gångbar, så om jag vill bli snuskigt rik på musiken är jag nog ute på fel spår …

Jag vet att du har en småpervers fascination för den svenska dansbandslåten “Leende guldbruna ögon”. Vågar vi hoppas på en elektronisk coverversion framöver?
– Nja, ärligt talat kan jag bara sjunga med i refrängen. Men efter vad jag har förstått, så har låten samma melodi i både vers och refräng. Det kallar jag äkta minimalism. DAF kan slänga sig i väggen!

Sorten Muld var ett utmärkt etnotechnoband och Trentemøller är en briljant, elektronisk ljudkonstnär. Man hör däremot inte speciellt mycket om dansk elektropop. Hur kommer det sig?
– Danmark är ett litet land, där det tyvärr inte finns ett lika stort utbud av alternativa scener som i Sverige. Subkulturer som synth, goth eller metal får inte lika stor uppmärksamhet här, utan allt är mer strömlinjeformat. Tråkigt nog leder detta till att mycket spännande musik från Danmark inte riktigt får den uppmärksamhet som den förtjänar.

På lördag, den 15 november, kommer du att stå på scen på Synth’n’Bit Party 2.0 i Malmö. Vad kommer du att bjuda på?
– Synthesizers från fyra årtionden, handspelade Commodore 64-slingor, new wave-sång, elegant neonljus och en trefärgad lasershow. Med mig på scen kommer jag att ha Kvartermesteren på bas och en tvättäkta svensk, Andreas Innocentius Wandegren från Dark Side Cowboys och Morlocks, på klaviatur och gitarr. Samma kväll kommer även Nordloef och Sarofer Zertaga att spela live. Jeg håber det bliver en god aften!

För mer information om Ras Bolding rekommenderas hans hemsida.