Hem / Artiklar / Alexis Taylor – Att drömma musik

Alexis Taylor – Att drömma musik

Kan man drömma musik? Kommer låtarna ur ens undermedvetna eller ibland rentav utifrån? Alexis Taylor ger ut sitt andra soloalbum och Zero lyfter på locket till Hot Chip-sångarens huvud för att kika in och försöka komma fram till hur kreativiteten egentligen är kopplad.

Sjukdomar, åldrande, död. Men även nytt liv. Det övergripande temat för Await Barbarians, Hot Chip-sångaren Alexis Taylors andra soloalbum, är livets gång. De eftertänksamma, ibland dystra men inte alltid, texterna avspeglas i den avskalade, elektro-akustiska produktionen där Taylor själv framför alla instrument utom stråkar.

Kontrasten är skarp till Hot Chip-kollegan Joe Goddards dansvänliga houseprojekt The 2 Bears. Men det var inte en självklarhet att en Alexis Taylor-skiva alltid skulle bli mer nedstämd.
– Nej, det var det absolut inte, förklarar Alexis Taylor för Zero på telefon från London. När jag är hemma jobbar jag på ny musik varje dag. Så den här skivan började långsamt, över tid, och självklart var jag medveten om tempot och stämningen i musiken jag höll på med. Jag har väl egentligen inte funderat så mycket på vad det innebär om man är känd för upptempo-dansmusik med en grupp… Med det jag kände och ville uttrycka i de här låtarna föll det sig så att resultatet blev ganska lågmält, men det var inte självklart att en soloplatta från mig alltid skulle bli dämpad. Det fanns till exempel en houselåt som jag har sparat till senare. Och ep:n Nayim from the Halfway Line som föregick albumet gick ju i något slags lågt disco-tempo, 110 bpm eller så. Den bestod helt och hållet av syntar, trummaskiner och vokala “hooks”. Utan att vilja låta alltför mystisk eller pretentiös brukar jag bara reagera på de idéer som kommer till mig, och om jag gillar dem jobbar jag vidare och avslutar dem. Jag sätter inte upp mål i förväg om hur det ska låta. Men på senare tid har jag lyssnat mycket på musik som är mer introspektiv och reflekterande, så det har kanske influerat mig lite. När jag är ute och reser har jag alltid långsam, dystrare musik i hörlurarna.

Från det svajiga piano-introt “Lazy Bones” till det ylande munspelet i avslutande “Without a Crutch” låter Await Barbarians hela tiden lite skevt, oväntat, kantstött. Taylors ljusa röst ligger alltid långt fram i ljudbilden, men bakom den finns stora ytor och mycket rymd med oväntade effekter.
– Jag vill alltid ha intressanta ljud i musiken. Ofta experimenterar jag medan jag spelar in utan att tänka efter särskilt mycket, och testar ljud eller instrument som jag inte känner till. Till exempel på “New Hours” var det första jag gjorde att spela in elgitarr och piano, och sedan lyssnade jag på sångtagningen ovanpå det. Då lät det inte särskilt ljudmässigt givande eller intressant, så jag tog bort gitarren och började lägga in först syntar och sedan en billig gammal panflöjt som jag hade köpt på en loppmarknad. Jag kunde inte spela ordentligt och visste inte ens vilken tonart panflöjten var i, men jag använde den lite och testade att rassla den i handen för att få med ljudet av träet mot huden. Resultatet blev som när man skrynklar ihop ett papper. Dessutom tog jag med vissling, riktig vissling alltså, samtidigt som panflöjten spelar i en annan tonart. När man kombinerar allt det med synt-texturerna skapar det en ganska desorienterande effekt. Ibland fungerar de där små ljudexperimenten och ibland inte. Eftersom jag gör alla inspelningar hemma tar jag ibland till vad som helst som jag har liggande i stället för “riktiga” instrument, och då kan det låta som bakgrundsbuller som råkat komma med av misstag. “New Hours” handlar om min dotter, hur ett barn kommer in i ens liv och man plötsligt upplever tiden annorlunda. Allt känns nytt och man får nya sätt att se på världen. Så med tanke på innehållet passade det kanske extra bra att ta med inslag ur en hemmamiljö och spela in dem på ett lätt “ambient” vis.

Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att ta av hörlurarna därför att jag trodde att ett ljud kom från någonstans i rummet, men det var på skivan.
– Verkligen? Det gillar jag. Riktigt kul att det ger den effekten.

Du har nämnt i intervjuer att du ibland börjar ett arrangemang med traditionella instrument som elgitarr och Rhodes-piano, för att sedan gradvis ta bort dem och ersätta med mer oväntade ljud. Det får mig att tänka på “Ghosts” av David Sylvian och Japan, även om den är mycket mer elektronisk. Där kan man misstänka att processen såg ut ungefär så. Det blir svårt för lyssnaren att räkna ut hur musiken ursprungligen kom till.
– Jag har faktiskt aldrig hört “Ghosts”, men jag förstår vad du menar och jag gillar det sättet att jobba. När en idé känns alltför okomplicerad, men man ändå är intresserad av den, går man emot den, så att säga, och försöker röra till den lite. Andra gånger följer man den längs ett visst spår och arbetar med att stödja den struktur som redan finns där. Till exempel “Without a Crutch” är en där jag fullföljde de olika inslagen på ett ganska traditionellt sätt, utan att försöka ändra på dem, och i stället fick den melankoliska texten vara subversiv mot den optimistiska melodin. Men på de flesta av spåren på albumet har jag velat reagera mot det som först verkar enkelt och självklart. Fast man måste ju finna en balans. Resultatet måste bli vettigt. Jag är inte ute efter att stöka till allt så att det inte går att lyssna på.

En annan sak du har talat om är att musik kommer till dig i drömmar medan du sover. För att gå ett steg längre har jag ett vagt minne av att jag för länge sedan läste en intervju med Bernard Sumner i New Order, där han menade att låtar finns färdiga där ute någonstans och att det gäller att på något sätt få kontakt med dem.
– Musik kommer till en på olika sätt. Upplevelsen av hur den halvt uppstår ur ingenting eller framträder någonstans ifrån kan kännas olika vid olika tillfällen, så jag kan lite instämma i det där. Ibland är det nästan som att låtarna redan existerar och det är upp till oss att fånga upp dem. Men samtidigt kan det ibland kännas som att de kommer ur ens undermedvetna också. Hur konstigt det än låter. När man sover och drömmer dyker alla möjliga saker man upplevt under dagen upp, det man tittade på, talade om eller hörde, och när man sedan vaknar med en melodi eller refräng i huvudet antar man att någon annan redan har gjort den, men den är kanske summan av all information som ens hjärna har behandlat medan man sov. Andra gånger kan det vara något som nästan är helt färdigt, med någon text, en öppningsrad eller så, och man kan inte själv räkna ut varifrån det kom. Dessutom är det stor skillnad mellan när jag är på turné eller när jag är ledig. På konserterna spelar man nästan samma set varje kväll och när man sedan går och lägger sig på bussen, kanske full eller vad det nu kan vara, snurrar samma musik i huvudet på en. Efter turnén är det som att hjärntvätten släpper och man kan tänka fritt igen. Så ibland vaknar jag varje morgon med ny musik, eller till och med flera gånger per natt med nya idéer, och det blir svårt att få ner alla och göra färdiga sånger av dem. Jag har svårt att minnas allt på morgonen, så jag kan egentligen bara använda det som jag spelat in under natten eller om jag vaknar direkt ur en dröm. Det är ett av skälen till att jag jobbar och har studio hemma, för idéerna brukar komma till mig ur det blå eller mitt undermedvetna. Jag får aldrig fram något bra om jag går till en studio varje dag i en vecka för att se vad som händer eller för att skriva efter schema. Det känns fel, för mycket som ett arbete.

Så du vaknar på morgonen, lyssnar på något mummel du spelat in under natten och tänker “vad tusan var det där?” …eller hur går det till?
– Jag sparar alltid de idéer jag får på telefonen och lägger in texterna i Notepad-appen. Eller så går jag direkt på datorn. Ett problem för mig är att jag alltid börjar spela in innan jag har skrivit färdigt, så allt är inte nödvändigtvis uträknat i förväg. När jag var yngre, 16 eller 17, hade jag allt i huvudet tills det var klart. Jag hade aldrig utkast till nya låtar dokumenterade, utan jag kom helt enkelt ihåg dem. Men till slut blev de för många och jag kunde inte göra så längre. Dessutom blev jag mer intresserad av att fånga en sångtagning direkt, eller keyboard och trummor för den delen, och få med den spontana idén i det färdiga spåret.

Den rastlöst aktive Alexis Taylor nöjer sig förstås inte med att ge ut en soloskiva. Utöver ett gästspel med den trinidadiske oljefatsmusikern Fimber Bravo planerar han nya släpp med improvisationskollektivet About Group och moderskeppet Hot Chip.
– Jag försöker faktiskt dra ner lite på verksamheten. Annars blir jag väl snart tokig av att hålla på med för många projekt… Med Hot Chip var jag i studion i fem dagar nyligen och jobbade på fem låtar på ena eller andra sättet. Vi är väldigt nöjda med hur det låter hittills, men det är långt kvar. Inget lär bli klart i år. Det kommer att låta annorlunda mot tidigare, men ändå bekant. Vad About Group beträffar har vi haft en studiodag, på RAK i London, med en riktigt bra ljudtekniker och fantastisk akustik i rummet. Som vanligt kopplar vi bara in instrumenten och ser vad som händer, även om jag brukar komma med låtar också. Vi behöver bara göra lite mer innan vi är färdiga.

Under sommaren är en turné inplanerad, men än så länge utan besök i Sverige eller Skandinavien.
– Jag hoppas att vi tar oss dit också. Det beror på om någon kontaktar oss och vill boka in en spelning. Sverige var faktiskt det första stället som Hot Chip åkte till utanför Storbritannien, så vi har goda minnen därifrån och har alltid känt en speciell koppling dit. Vi var på Debaser 2004 eller 2005, på Accelerator-festivalen, och när vi klev av scenen gav någon mig en Flaming Sambuca. Drinken brann, jag visste inte vad jag skulle göra och jag fick veta att man ska lägga handen ovanpå. Jag försökte med det, men lyckades i stället tappa glaset, som gick i tusen bitar och satte eld på golvet. Så det är mitt främsta minne av Sverige. Men bortsett från det har allt varit trevligt. Maten är fantastisk, folk är vänliga och konserterna har alltid gått bra.

Kommentarer

Kommentarer

Om Hans-Olof Svensson

Webbredaktör och skribent. "A truly charming journalist" – Ray Cokes

Kolla även

Why Not Festival 2016

Why Not, ny elektronisk musikfestival i Göteborg

I morgon startar Göteborgs senaste festivaltillskott Why Not. En ny festival för elektronisk musik. Det …