Jay-Jay Johanson – Cockroach

Jay-Jay Johanson är mer än en artist. Han är en konstnär av rang och det syns inte minst på omslaget till nya albumet Cockroach med tillhörande singelkonvolut. På albumet sitter Jay-Jay i en stilig hatt, och om det är en trend så skapar han den. På första singeln från albumet Mr Fredriksson är hela fotot en svartsiluett och på nya “Dry Bones” är det självklart ett skelett under hatten, en konstnärlig fullträff. Det är enkelt och stilrent och smälter fint samman med Jay-Jays lugna, jazziga musik.

En skiva per år verkar annars vara Jay-Jays målsättning. Kanske går det lite för fort ibland, för i år har han även hunnit med att få ut ett samlingsalbum som inkluderade melodifestivalbidraget “Paris” som inte finns med på Cockroach. Att samtliga Jay-Jays album håller hög kvalitet råder det inga tvivel om, men efter 2007 års The Long Term Physical Effects Are Not Yet Known har det varit glest mellan de där riktigt fina låtarna som är hans signum. Spellbound (2012) innehöll hans bästa sång någonsin, “On the Other Side”, men jag har svårt att hitta dessa guldkorn på Cockroach. Man blir helt enkelt inte lika nyfiken längre, men i “Orient Express” och “Antidote” når han ändå fram och det är albumets klart bästa spår.

I mittpartiet av albumet gör Jay-Jay sin version av den gamla standarden “Dry Bones” i sin egen barbershoptolkning. Ett märkligt val, kan tyckas, men den bryter också av från det övriga och är en perfekt introlåt på konserter. Annars finns det inte så mycket mer att orda om Cockroch. En okej Jay-Jay-platta som snurrar på ganska obemärkt och blir till perfekt vardagsmusik eller som stillsam musik i någon bar.