Monday , October 26 2020

DevilsKiss – Ett suggestivt möte mellan EBM och metal

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Mörk elektronisk rock med tunga gitarrer och ondskefull sång på tyska? Nej, jag pratar varken om Rammstein eller Oomph. Inte heller om något band som imiterar tidigare nämnda storheter. Albumdebuterande DevilsKiss har en egen identitet och mängder med fräscha idéer. Zero introducerar Berlinkvartetten som väver ihop EBM med metal, samarbetar med Staubkind och har ett makalöst svenskt ordförråd.

“DevilsKiss”. Smaka på namnet. Nog låter det lite som en amerikansk b-skräckis från åttiotalet, där lättklädda collegeflickor jagas av en djävulsdyrkande psykopat? Eller kanske som ett ockult gothband från Finland, som tycker att nattliga kyrkogårdsbesök är ett av livets största glädjeämnen? I själva verket handlar det emellertid om en tysk kvartett, som förtjänstfullt kombinerar hårda rytmer, melankoliska syntmattor och nedstämda gitarrer.
– Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg varifrån vi tog namnet, men “DevilsKiss” har en klang som passar oss, menar bandets sångare Ronny “Ron” Jurk.
– Någon direkt koppling till skräckfilms- eller gothscenen finns inte heller, bortsett från ett gemensamt intresse för de mörka och dramatiska aspekterna av livet, fortsätter gitarristen Jordi Rubio.
– Alla i bandet har en förkärlek för det svårmodiga och dystra, men vi hämtar influenser från alla möjliga håll, summerar trummisen Michael Schulze. Själv är jag mest inne på metal, men våra gemensamma musikaliska intressen sträcker sig från melodiös elektropop till symfonisk indierock. Jag tror att bredden lyser igenom på skivan.

Plattan Michael refererar till är DevilsKiss debutalbum, Albtraum, som släpptes häromveckan. Vägen till en färdig produkt var lång och slingrig. Arbetet påbörjades nämligen redan för ett drygt halvdussin år sedan.
DevilsKiss liveI början av 2000-talet, när vi precis dragit igång, var vi väldigt hungriga och produktiva, minns Ron. Men efter vår spelning på Wave-Gotik-Treffen 2006 hamnade vi i en svacka. Andra saker, som jobb och familj, kändes viktigare och det krävdes både en paus och nytt blod i bandet för att spelglädjen skulle komma tillbaka. Men även med detta i baktanke har vi verkligen tagit god tid på oss. Dilemmat är att vi är perfektionister allihop, så vi har filat på låtarna till förbannelse. Det fanns liksom alltid någon detalj som kunde förbättras. Men till sist blev vi tvungna att släppa skivan ifrån oss, för att få sinnesfrid och kunna gå vidare med livet. Det är en märklig, men enormt skön, känsla att den äntligen finns ute i handeln.
– Som jag betraktar det, var inspelningarna en viktig läroprocess, kompletterar Michael. Visst är det underbart att skivan är klar, men samtidigt skulle man, lite filosofiskt, kunna säga att “vägen var målet”. Vi utvecklades mycket som studiomusiker och skaffade oss värdefulla kunskaper om hur branschen fungerar. De investeringarna kommer säkert att betala sig i framtiden.

Killarna fick hjälp med produktionen av Louis Manke från Staubkind.
– Vi har Louis att tacka för mycket, poängterar Ron. Han hjälpte oss inte bara med sin tekniska expertis, utan fick oss även att betrakta vår musik ur nya perspektiv.
– Han var även ett viktigt stöd med sin rutin och trygghet, fyller Michael i. Utan honom hade albumet aldrig låtit så bra som det gör.

DK live2

Albtraum har mötts av god kritik i hemlandet och fått fina recensioner i de båda stora musiktidningarna Zillo och Sonic Seducer.
– Roligt nog har vi fått uppskattning från både synth- och metalkretsar, berätttar Ron. Det verkar också finnas många vanliga poplyssnare som fastnat för plattan.
– Det är självklart en klyscha att hävda att vi har ett “eget sound”, men mixen av elektronik, hårda gitarrer, metalinspirerade trummor och Rons karakteristiska stämma gör att vi sticker ut lite, menar Michael.
– Speciellt i låtar som “Nebel”, med stor dynamik och suggestiva stämningar, tycker jag att vi har hittat en intressant egen identitet, fortsätter Jordi.

Killarna hoppas nu på en konsertfylld sensommar och höst.
– Vi har spelat en del hemma i Berlin, men det skulle vara kul att få presentera det nya materialet även på andra ställen, tycker Ron. I den bästa av världar skulle Trent Reznor höra av sig och fråga om vi vill följa med som förband på nästa Nine Inch Nails-turné, men det är nog tyvärr inget vi kan räkna med, haha.

DK

Sverige står högt på DevilsKiss önskelista. Ron har nämligen många kopplingar till vårt avlånga land, då hans flickvän är stor Skandinavienfantast. Han talar varmt om Halmstad som en fin sommarstad och briljerar med den märkliga svenska frasen “En grön drake åker skateboard under bordet”.
– Jag har haft en lite halvknäpp svensklärare, förklarar han med ett flin. Han tyckte om att lära oss tokiga och lätt dadaistiska meningar. Men om inget annat så kommer jag att kunna bjuda på underhållande mellansnack på de svenska klubbarna. Skämt åsido, det skulle vara fantastiskt roligt att få komma upp och spela, så vi håller tummarna!

http://www.devilskiss.net

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!

Kolla även

Man.Machine.Industry – Doomsday Clock

Om man inte räknar Reborn (som innehåller gamla låtar i nyinspelade versioner) har det gått …