Karl Bartos – Blickar både bakåt och framåt på Off the Record

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Ett nytt album med elektroniska låtar om atomkraft och skyltdockor? Trots detta är Karl Bartos småtrött på att ständigt sammankopplas med Kraftwerk. Hur går ekvationen ihop? Zero har pratat med elektropoplegenden om dåtid och nutid.

Även om det var några år sedan Karl Bartos senast befann sig i rampljuset, har den vältalige tyske gentlemannen långt ifrån legat på latsidan. Förutom att vara gästprofessor i auditiv mediadesign vid Berlins konstmuseum, har han ägnat sig åt filmskapande och gjort regelbundna spelningar.

Att han, efter närmare tio år, återvänder med ett nytt album är emellertid nästan lika mycket resultatet av lyckliga omständigheter som av medveten planering.
– Det började med att skivbolaget Bureau B hörde av sig och undrade om jag var intresserad av att ge ut en samling med gamla demolåtar, berättar Karl Bartos för Zero. Först var jag skeptiskt inställd. Varför titta tillbaka, när man kan titta framåt? En skiva med nya låtar kändes klart intressantare för mig. Men när förslaget fått “mogna” i mitt medvetande några månader, beslutade jag mig för att, trots allt, ge det chansen. Med skräckblandad förtjusning började jag gå igenom gamla kassettband, floppydisketter, DAT-kassetter och MIDI-filer för att se vad man kunde använda. Inte bara hittade jag en hel del låtskisser med potential. Det blev även tydligare än någonsin hur fantastisk musik är när det kommer till att väcka minnen. Jag lyssnade och drömde mig tillbaka till svunna tider. Det var verkligen en promenad nedför Memory Lane.

Efter många hundra timmar av genomlyssnande, urval, puts och rekonstruktion såg Off the Record dagens ljus. Ett album som har ett mjukare och mer romantiskt sound än föregångaren Communication från 2003.
– Man måste minnas att Communication och Off the Record har helt olika bakgrunder, poängterar Bartos. Communication skrevs under det tidiga 2000-talet, behandlade kommunikationssamhället och hade en högteknologisk ljudbild. Många av låtarna på Off the Record har däremot sitt ursprung redan på sjuttiotalet. Jag var i tjugofemårsåldern, hade hela livet framför mig och allt kändes möjligt. Off the Record är definitivt färgad av en ung mans dagdrömmar. När man blir äldre, blir man medveten om sina begränsningar och livets förgänglighet, men jag ville behålla den varma och lite oskyldiga känslan i musiken. Därför föreställde jag mig att jag träffade mitt tjugofemåriga jag i studion. “Han” stod för det konstnärliga, medan jag ägnade mig åt studiobiten. Konceptet var alltså “den unge Bartos producerad av den äldre Bartos”. Ett tag funderade jag till och med på att döpa skivan till “The Sound of Time”.

Vänner av Bartos tidigare produktion har mycket att glädjas åt på Off the Record. I vanlig ordning delar funkiga electrorytmer, kristallklara ljud och smarta melodier på utrymmet.
– Just melodierna har alltid varit väldigt viktiga för mig. Vi kan fascineras av abstrakta och rytmiska stycken, men det är de stora melodierna som fastnar i hjärtat. Både Beethoven och Karl-Heinz Stockhausen var genier, men det är “Für Elise” som generation efter generation kommer att gå och nynna på. Samma sak gäller naturligtvis inom popvärlden. Jag gillar tanken att lyssnarna berörs själsligen, och inte bara rent intellektuellt, av min musik.

https://www.youtube.com/watch?v=byYl3erK3cc

Som aptitretare inför albumet släpptes singeln “Atomium”.
– Jag har länge varit fascinerad av Atomiumbyggnaden i Bryssel. Den skapades till världsutställningen 1958, som en symbol för tidens snabba utveckling. Under femtiotalet fanns en väldig tilltro till modern teknik och atomkraft betraktades som lösningen på alla energiproblem. Idag vet vi bättre. Fukushima blev lite av spiken i kistan. Likväl är Atomium ett mäktigt byggnadsverk. Designen föreställer en enhetscell ur en järnkristall. Med den bilden i huvudet försökte jag skapa musik med en exakt och lite retrofuturistisk känsla. Då det var viktigt att videon förmedlade samma atmosfär, valde vi svartvita bilder som delvis filmades med fisheye-lins.

“Without a Trace of Emotion” är, inte minst textmässigt, ett av albumets intressantare spår. Till tonerna av klassisk elektropop utspelas en dialog mellan dagens Bartos och den unge “showroom dummyn” Karl. Med kall vocoderröst kastar skyltdockan besvärjelsen “whatever happens to you, I won’t let go”. Den mogne Bartos svarar: “Without a trace of emotion I see you right in front of me. Dresscode red shirt, black tie, you’re history.” Handlar det om en uppgörelse med Kraftwerktiden?
– Ja, men jag gillar inte riktigt den negativa klangen i ordet “uppgörelse”. Kraftwerk var, på många sätt, en bra tid i mitt liv. Vi spelade in låtar som jag är stolt över, fick se mycket av världen och upplevde många spännande saker. Men det kan likväl kännas tråkigt när folk bara tänker på mig som “roboten från Kraftwerk”. Jag har ju gjort så mycket annat, som lika gärna skulle kunna lyftas fram. “Without a Trace of Emotion” driver med den enkelspåriga bilden av mig och förklarar hur kluven jag stundtals känner mig när jag tänker på mitt gamla band.

En annan låt som sticker ut är “Musica Ex Machina”, som skrevs på det tidiga nittiotalet tillsammans med Johnny Marr och Bernard Sumner.
– Det första utkastet ligger faktiskt än längre tillbaka i tiden, förtydligar Bartos. Men det var tillsammans med Bernard och Johnny i Manchester som låten verkligen började ta form. “Musica Ex Machina” är en systersång till “Imitation of Life”, som är med på Electronic-singeln Forbidden City. De bygger på samma låtidé, men den här versionen är mer minimalistisk och har en nyskriven text som är inspirerad av Fred Prieberg, som författat intressanta avhandlingar om teknikens inverkan på musiken.

Låt oss stanna kvar på nittiotalet lite. Efter samarbetet med Electronic gav du ut ditt andra Electric Music-album, som överraskade med ett tidstypiskt indiepopsound. Samtidigt producerade du Mobile Homes, som inte heller riktigt förväntade sig att du skulle plocka fram gitarren…
– Det är sant att många förvirrades av mitt arbete under andra halvan av nittiotalet. Men för mig var det ett nödvändigt steg i en ny riktning. Vi i bandet betraktade aldrig Kraftwerk som en del av någon “new wave-“, “synthpop-” eller “technoscen”. Vi var bara intresserade av att renodla vårt eget sound. Men omvärlden var förtjust i att kategorisera oss och ha åsikter om hur vi “skulle” låta. Det kunde självklart upplevas som begränsande. Därför var det en stor frihetskänsla att lämna bandet och kunna experimentera precis så mycket som jag ville. Då jag är uppvuxen med The Beatles och The Who fann jag nittiotalets brittiska popscen tilltalande. Det var, på sitt sätt, en uppdaterad version av soundet jag älskade som tonåring. Även om alla inte riktigt förstod vad jag gjorde, var indiepopen en viktig fas för mig. Samarbetet med Bernard och Johnny gav mig ny energi och fick mig att börja brinna för musiken igen.

Står du fortfarande i kontakt med Manchesterkillarna?
– Bernard och jag brukar skicka roliga meddelanden till varandra när England och Tyskland möts i fotboll. Han är onekligen begåvad med torr humor, den gode mannen.

Off the Record innehåller även ett par mellanspel, som den vackra, sprudlande “The Binary Code” och “Silence”, som precis som titeln antyder består av tystnad.
– Tanken är att de ska rensa sinnet lite mellan poplåtarna. “The Binary Code” gjordes ursprungligen åt ett amerikanskt konstmagasin. “Skapa 60 sekunder av spännande ljud åt oss, Mr. Bartos”, bad de mig. Jag erbjöd dem ett livsbejakande litet stycke, som verkligen gav mig glädje medan jag skrev det. “Silence” fyller, i sin tur, en viktig funktion genom att skapa dynamik och ge lyssnaren en liten andningspaus inför sista låten.

Är det en hyllning till John Cages berömda “4’33”?
– Nja, inte nödvändigtvis. Cage var en stor ljudkonstnär, men det var ju inte så att han uppfann tystnaden, haha. “Silence” är snarare en påminnelse om tystnadens betydelse i musiksammanhang. Det handlar inte bara om att möblera, utan även om att lämna ytor tomma.

Ju mer vi pratar, desto tydligare blir det hur mycket tankearbete som ligger bakom det här släppet. Betraktar du Off the Record som ett “Gesamtkunstwerk”, där flera kulturformer möts?
– Det skulle man kunna säga, ja. Det handlar inte bara om ett antal låtar, utan den inbördes ordningen är betydelsefull. För att verkligen förstå mina intentioner rekommenderar jag att man lyssnar på skivan från första till sista spåret. Den visuella biten är också viktig, då albumkonvolutet och musikvideorna säger mycket om vad som pågick i mitt huvud. Vi ska inte heller glömma den utförliga bookleten, med bakgrundshistoria och låtanalyser, som medföljer varje skiva. Jag vill erbjuda en produkt som både ger ordentlig valuta för pengarna och tilltalar ett flertal sinnen samtidigt.

Kollegorna undrar – Zero bad tre svenska elektroniska musiker och tillika Kraftwerkfantaster att ställa varsin fråga till Karl Bartos.

Andreas Tilliander (aktuell med albumet TM404 och en kommande Asienturné)
Jag har mängder med fantastiska minnen till Kraftwerks musik. Jag kommer heller aldrig att glömma första gången jag träffade Karl Bartos. Det var på Arvikafestivalen någon gång under mitten av nittiotalet. Jag satt på en gräsmatta och solade när Bartos plötsligt kom spatserande. Han hälsade vänligt, men jag var alldeles för “starstruck” för att ens kunna öppna munnen. Som tur är har jag träffat honom fler gånger sedan dess och lyckats vara lite artigare. Hursomhelst, min fråga lyder: “Har du någon favorittrummaskin. Jag skulle gissa på Roland TR-808.”
– Haha, Roland TR-808? Nej, Andreas, även om jag ofta återkommit till Minimoog och Arp Odyssey under årens lopp, har jag inga favoritmaskiner, varken vad gäller synthesizers eller trummaskiner. Jag är faktiskt inte så jätteintresserad av den rent tekniska biten av musikskapandet. Istället fascineras jag av hur hjärnan reagerar på olika toner och ljud. Starkast känslor utlöser den mänskliga rösten. Därför är den också mitt favoritinstrument!

Sophie Rimheden (släpper senare i vår mixskivan Haj Remixad)
Första gången jag kom i kontakt med Kraftwerk var i tioårsåldern, när familjen bilade genom Tyskland. Min äldre bror satte på “Autobahn” och alla tyckte det passade perfekt, så låten blev vårt ledmotiv för resan. Karl Bartos var inte inblandad på just den skivan, men annars är han med på alla mina Kraftwerkfavoriter. Jag skulle gärna vilja få höra lite om hans inställning till samplingskulturen. Hur känns det att många av Kraftwerks beats och loopar “återanvänts” av andra artister?
– Tack för en intressant fråga, Sophie. Så som jag ser det finns det två skilda infallsvinklar. Rent juridiskt bör man naturligtvis ha respekt för upphovsrätten och inte bara “låna” andras material hursomhelst. Men ur ett konstnärligt perspektiv kan det inträffa spännande saker när brottstycken av musik korsbefruktas. Afrika Bambaataas “Planet Rock”, som i hög utsträckning bygger på vår “Trans Europa Express”, belyser båda aspekterna. Mycket riktigt är det också en låt som jag är en smula ambivalent inställd till.

Paulinda Crescentini (aktuell med Daybehavior-albumet Follow That Car!) 

Kraftwerk har betytt otroligt mycket för oss. Om man lyssnar man på “City Lights” från vårt senaste album, hör man verkligen hur mycket de färgat vårt sound. En stor dröm för oss vore att ha Karl Bartos som medproducent till vår nästa platta. Nu skulle jag gärna vilja veta vem han helst skulle vilja samarbeta med, om han fick välja precis vem han ville.
– Tack för dina vänliga ord, Paulinda. Jag har haft turen att få jobba med många kreativa människor under årens lopp. Överlag tycker jag att det varit mest givande då samarbetspartnern kommit från en annan musikalisk bakgrund, eftersom det vidgat mina vyer. Men för att svara på din fråga: då du, vänligt nog, inte satte några begränsningar för mitt urval säger jag Claude Debussy.