Wednesday , November 25 2020

The Clarke & Ware Experiment – Vince Clarke på jakt efter det felande ackordet

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

I den nyutkomna boxen The House of Illustrious på Mute Records har Vince Clarke och Martyn Ware samlat sin produktion som ambientduon The Clarke & Ware Experiment. Zero fick ett samtal med Vince Clarke om 3D-ljud, den ständiga jakten på nya ackord, Martin Gores fejd med Simon Cowell samt vad det egentligen var som Wolfgang Amadeus Mozart gjorde fel så att han inte blev ett större namn än han är idag.

Samarbetet mellan Vince Clarke (Depeche Mode, Yazoo, Erasure) och Martyn Ware (The Human League, Heaven 17, B.E.F) inleddes i början av 90-talet när de träffades på en pub i västra London för att diskutera produktionen av Erasures kommande album I Say I Say I Say.
– Martyn och jag kom väldigt bra överens direkt. Ett par år senare hade han en idé om att göra en skiva med ambientmusik och frågade om jag var intresserad. Det var jag, och på den vägen är det, berättar Vince Clarke för Zero på telefon från New York.


Martyn Ware. Foto: Mike Prior.

Under projektnamnet The Clarke & Ware Experiment gav duon ut albumen Pretentious (1999) och Spectrum Pursuit Vehicle (2001), som nu samlas i boxen The House of Illustrious tillsammans med hela åtta cd bonusmaterial.
– Någon skrev till mig på Twitter och frågade om boxen var i surroundformat. Jag svarade att om du tar de tio skivorna och lägger ut i cirkel och sedan sätter dig i mitten, är det så nära som du kommer… Martyn sparar på precis allt, och en hel del av musiken har han arbetat om inför den här utgåvan. Han har verkligen fått materialet att skina med sin produktion och sina remixar.

Såväl de åtta skivorna bonusmusik som namnet Illustrious är hämtade från Clarke & Wares “paraplyföretag” The Illustrious Company. Med hjälp av en tredimensionell ljudanläggning, som tagits fram av Ware, skapar de suggestiva ljudkulisser till installationer, utställningar och offentliga rum.
– Vårt första uppdrag var för ett museum i Sheffield. Det var antagligen den första 3D-ljudinstallation som gjorts i Storbritannien. Vår tanke var att demonstrera vår ljudanläggning, som kan “skjuta” runt ljudet i lokalen. Musiken kändes för publiken som att den kom uppifrån, nerifrån, från alla håll… Det var väldigt spännande att dra igång ett sådant projekt.

Vince och Martyn samarbetar via Internet. Arbetsfördelningen skulle lite förenklat kunna sammanfattas med att Vince står för det mer melodiska och musikaliska, medan Martyn har hand om produktionen och det ljudtekniska.
– I grunden stämmer den beskrivningen, men det beror lite på projektet. Ibland är det Martyn som kommer till mig och säger att vi har fått det eller det uppdraget, och så ger han mig en utgångspunkt i att det bör låta ungefär i den eller den stilen, och därefter skriver jag något som han sedan finslipar och mixar. Och det är Martyn som pratar med folk om kommande projekt. Det är han som går på luncherna.

Har ens Kraftwerk 3D-ljud förresten? Det talas ju mycket om deras visuella 3D-projektioner…
– Jag vet inte exakt vad de gör. I en livekonsertsituation blir det väldigt annorlunda mot vad vi håller på med. Man skulle möjligtvis kunna göra det inne i en teatersalong och om man framför samma stycke varje kväll, men problemet är att hela konceptet bygger på att lyssnaren befinner sig precis i mitten. Egentligen skulle man bara kunna ha en person i publiken. Tänk dig ett stort X någonstans på golvet som visar exakt var åhöraren ska stå.

Så hur ska jag, som lyssnare hemma på kammaren, göra för att uppleva musiken till fullo?
– Tja, det funkar väl hjälpligt att lyssna i hörlurar. Man får en viss känsla för 3D-effekten. Men systemet togs fram för offentliga rum, så egentligen måste du ta dig till någon av utställningarna för att få en hundraprocentig upplevelse av ljudet.

Jag har alltid tänkt att det måste vara svårt att komma på titlar till instrumentalspår. Ta “New City” eller “Diaspora Magnet”, till exempel. Känner du att de företeelserna är vad musiken handlar om eller uttrycker, och att styckena måste heta så, eller händer det att du tänker “herregud, nu måste jag hitta på titlar också”?
– Jag tror att Martyn lägger ganska mycket tid på att spåna fram idéer…

Eller så ger man bara upp och börjar numrera spåren i stället.
– Ha, ja, det är det absolut värsta man kan få för sig att göra. Jag gör det jämt och skivbolaget avskyr det.

Å andra sidan: om det dög åt Mozart, så…
– Men han hade kanske varit ännu större om han inte hade börjat numrera sina stycken. Han borde ha gett dem riktiga titlar. Och refränger.


Vince Clarke. Foto: Dirk Lindner.

Din kollega Martin Gore lyckades nyligen hamna i fejd med Simon Cowell från X Factor. Jag antar att du känner till det?
– Nej, berätta.

Martin Gore lär ha sagt att Simon Cowell “borde skjutas” och Cowell svarade på Twitter med att kalla Martin “weirdo”, vilket förmodligen i Cowells värld är den allvarligaste anklagelse man kan rikta mot någon, som att kalla dem “goth” eller “student” ungefär.
– Åhå. Jag tycker i och för sig att Martin är en “weirdo”… Haha. Men jag är inte heller speciellt förtjust i X Factor och liknande. Det vore intressant om det fanns ett program av det slaget som till exempel gick ut på att skriva låtar i stället för att bara göra covers. Inte för att de här människorna saknar talang, för de är ju uppenbarligen begåvade i de flesta fall, men musiken blir så likriktad. Det är sällan som någon uttrycker något personligt eller unikt.

Jag läste på din Twitter att du nu, tack vare appen ProChords, är bekant med ackordet Dm7b5. Kan du förklara, enkelt uttryckt, varför just det ackordet är så fantastiskt?
– Det är sorgset och ger en känsla av tankfullhet. Det fungerar perfekt i slutet av bryggan, på väg in i refrängen.

Jag kom att tänka på ett citat ur “Sultans of Swing” av Dire Straits: “You check out Guitar George / He knows all the chords”… I den här takten, när tror du att du kommer att känna till alla ackord?
– Haha, det undrar jag om jag någonsin kommer att göra. På sätt och vis hoppas jag att jag aldrig lär mig alla. Då finns det ju inget nytt att lära sig mer, i vart fall inte på det området. Jag letar ständigt efter nya ackord på Internet. Jag kan inte alltid spela dem så bra, men jag kan programmera dem.

Känner du att du som elektronisk musiker är utestängd från vissa sammanhang, att du till exempel inte blir inbjuden att jamma med Paul Weller och Dave Gilmour på Jools Holland’s Hootenanny? Eller händer det jämt och du bara tackar nej?
– Jag blir aldrig inbjuden att jamma på någonting, vilket antagligen är lika bra. Ibland hamnar jag i situationer där någon säger “kan du inte spela lite på det där pianot?” och jag svarar att jag tyvärr inte kan det, varpå de tittar på mig som om jag var tokig. Men det är faktiskt sant. Så jag är inte precis typen som jammar.

För ett tag sedan spelade Alan Wilder live med Depeche Mode och du gjorde ju VCMG-projektet med Martin Gore. Kan det hända att ni gästspelar på varandras skivor framöver?
– Jag tror inte det. Jag är ett stort fan av Martins musik, men ackorden är väldigt, väldigt komplicerade, så jag kan inte se att jag skulle kunna jamma på hans skivor.

Kanske om du fortsätter med ProChords-appen.
– Haha, precis.

Wikipedia-sidan om Vince Clarke nämner två fakta under rubriken “personal life”: ditt äktenskap och att du är vänsterhänt. Är det verkligen de två viktigaste sakerna att känna till om Vince Clarke? Vad skulle du själv nämna som folk kanske inte vet om dig?
– Att jag en gång i världen hade en tjock, fin lugg.

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …