Wednesday , November 25 2020

Sthlm Collision Night 2012

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)


Man Machine Industry

Det är i slutet av november, onsdagen den 28.e närmare bestämt, och stadens gator är slaskiga, plaskiga och himlen är begravningssvart. Det snöblandade regnet piskar ansiktet och ligger som en fet sås över asfalten, så det är med blöta fötter och läckande kängor Zeros utsände knatar in på Kolingsborg vid Slussen. Konserten skulle egentligen ha skett på Göta Källare, men då krogen förlorat alkoholtillståndet har man bytt lokal omgående och i sista sekund för att uppmana sin publik om bytet.

Guilt Trip går just upp på scenen när vi anländer och jag hinner knappt köpa en Cola i baren innan det är dags att placera sig framför scenen. Guilt Trip är en elektronisk duo som just gett ut sin nya platta Feed The Fire, och på scenen kletar de svart färg i ansiktet på varandra och sänder ut svartvita filmsekvenser av ormar och tortyr på filmduken bakom sig. Man har sett det förut, en snubbe som levererar sångtexter och en annan som står tämligen stilla och petar på sin laptop. Rent musikaliskt är det knappast nyskapande heller, men det fungerar som uppvärmning. Kanske borde bandet försöka hitta någonting – musikaliskt eller visuellt – som gör att man kan urskilja dem i mängden av industriella EBM-grupper, för som det är idag framstår de tyvärr som rätt anonyma, åtminstone live. Guilt Trip är inte dåliga, men heller inte särdeles minnesvärda. Nu lirade killarna bara i fjuttiga 20 minuter så de hann väl knappt värma upp själva heller, och möjligtvis är de mer intensiva om de får mer tid på sig, men desto viktigare att fånga publiken fort och skoningslöst när speltiden är minimal. Hur som helst var det en småtrevlig stund Guilt Trip bjöd på. Bästa spår: “Crack up”, som är en riktigt fin dänga! Jag tror att Karl Lindberg och Magnus Nilsson kan mycket mer och mycket bättre än så här. Förhoppningsvis visar det sig vara så redan nästa gång jag ser dem live.


Guilt Trip

The Pain Machinery baserar sig på snarlik musik den Guilt Trip gör, men de här killarna, som är fler till antalet, lyckas skapa ett helt annat sväng och tryck än föregångarna. Delvis beror det på att bandet har en slagkraftig trummis som bankar in rytmerna i huvudet på folk, och delvis på en uttrycksfull sångare. Men man ska absolut inte nedvärdera låtmaterialet heller. The Pain Machinery har ett gäng starka låtar som blästrar hjärna och dansfötter med repetitiv rytmik och coola syntslingor. Man dras in i det hårda pumpandet och märker snart att kroppen rör sig per automatik till musiken. När bandet är som allra bäst blir upplevelsen rejält suggestiv och medryckande. Även The Pain Machinery är aktuella med en ny skiva, i deras fall heter den Restart, och jag är mycket sugen på att höra den efter att ha sett gruppen live och hört albumet de gav ut 2011. Scendekoren i det här fallet är påtagligt lik förra bandets, med mycket rök, ljus och färg, samt projicerade filmer, men i detta fall föreställde bildrutorna ingenting konkret. Det var mest mönster och färger som inte tog blicken och koncentrationen ifrån bandmedlemmarna och musiken. Ska jag klaga på något när det gäller The Pain Machinery så är det egentligen bara det faktum att man ibland inte hörde sångtexterna ordentligt. Om det berodde på sångaren eller ljudmixaren låter jag vara osagt. Att även detta band fick väldigt kort speltid var lite synd. Jag hade gärna hört och sett mer av dem. Giget avslutades med några samplade ord av författaren William S. Burroughs och det var med ett tämligen nöjt leende jag slog mig ner efteråt och samlade tankarna.


The Pain Machinery

Man. Machine. Industry. får man vänta på ett tag, men snart säras så äntligen ridån åt och Berget Bergman med sina mannar tar scenen i besiktning. Innan de börjar lira premiärvisas den nya videon “To a blood red sky” till rungande applåder – ja, så rungande nu den alltför lilla publiken kan applådera rungande – och därefter brakar helvetet loss. Eller himlen, vilket man nu föredrar att kategorisera den hårda musiken som? Om de tidigare två banden har stått för det elektroniska, vilket de har helt och fullt, så är det nu dags för metallen att kollidera med syntarna på allvar. Hela tanken med kvällen är ju nämligen att visa hur metal och hårdrock kan uppnå symbios med aggressiv elektronisk musik, och det kan man ju konstatera att arrangörerna lyckats bra med. I Man. Machine. Industrys. fall ligger elektroniken förinspelad och killarna på scenen torterar elbas, elgitarr och trummor. Bergman har ett coolt, specialbyggt mikrofonstativ med saftblandare och rörliga lampor att leka med, och för första gången den här kvällen kan man vara helt säker på vad bandet på scenen heter. De här herrarna har nämligen den goda smaken att presentera bandet och skulle man missa att höra det så finns loggan överallt. Showen är något längre än de tidigare gruppernas, vilket vi tackar för. Några låtar är äldre, men merparten är sprillans nya, tagna från årets utmärkta album med den långa titeln Lean Back, Relax And Watch The World Burn. Det är hårt, det är energiskt, det är spelglädje på hög nivå, det är en satans fart på musikanterna på scenen och ljudet är både distinkt och fullt av rock n roll-attack. Efteråt står basisten och närmast hyperventilerar och jag förstår honom. Den mannen var inte stilla en sekund under den dryga halvtimme vi bjöds på låtar som inledande “We are the walking dead”, “To a blood red sky” och senaste plattans titelspår med basisten 13 stående på trumpodiet, “War god”, och en massa andra höjdare. Publiken får man med sig, närmast som en självklarhet, och när tempot pressas upp för varenda låt mot slutet kan man inte gärna önska sig mer när det kommer till högoktanigt helvetesmangel. Jag var skitnöjd efteråt, och önskade egentligen bara att det inte tagit slut så fort. Man. Machine. Industry. tåls att upplevas även i det långa formatet.
Mass Murder Agenda bjöd på kräks, såväl på tv-skärmar som direkt på scenen, via ett par unga tjejer i latexkläder och kedjor. Men mer om den saken senare. Även detta intensiva gig var lite över halvtimmen långt, och det hårdsminkade bandet med sina tatueringar och keyboardisten i gasmask gav verkligen järnet. Scendekoren var den mest avskalade av alla under kvällen och inte minst basistens scennärvaro var aggressiv så det räckte. Mass Murder Agenda har riktigt bra låtar och jag uppskattar deras album Bring The Violence, men tv-apparaternas oavbrutna sekvenser av spyor, gagballs, S/M-lekar, vapen och tortyr tar tyvärr koncentrationen ifrån det musikaliska emellanåt. Jag måste verkligen ställa mig in på att lyssna till musiken istället för att glo på tv, och det stör mig lite att jag inte bara kan ge mig hän och ignorera de där jävla skärmarna. Publiken är annars med på noterna. Några polare till gruppen står längst fram vid scenkanten och sjunger med, ibland i mikrofonen, ibland utan, och låtar som “Feeder”, “Sucker”, “Bring the violence” och “No 1 with a bullet” går verkligen inte av för hackor. Efter den sistnämnda låten avstannar dock flytet, och det är nu vi återkommer till styckets början. Sångaren Tristan Agdler säger plötsligt att man ska bjuda publiken på en överraskning. Två tjejer dyker upp, bägge klädda i latexkläder med kedjor, och den ena ställer sig på knä framför en tillbringare och stoppar fingrarna i halsen. Hon spyr upp en rödaktig saft i tillbringaren som den andra tjejen sedan häller i ett glas. Bandet manglar upprepade riff under tiden och tjejen som spytt dricker ur glaset. Resten av det röda kräkset kladdar den “dominanta” tjejen in hennes kropp i, och därefter lämnar damerna scenen. Visserligen är det svårt att chockera en publik i dagsläget, men jag vet inte om det här inslaget verkligen chockade någon? Jag såg då ingen som lämnade lokalen eller ens tittade bort. Inte tillförde det musiken något i alla fall, och därmed blev det för mig ett fullkomligt meningslöst och närmast patetiskt inslag av en desperat önskan att äckla sina fans. Förhoppningsvis var det hela bara en tillfällighet som inte upprepas framöver. Mass Murder Agenda klarar sig bra med hjälp av starka låtar och en intensiv metalshow. Att bli ihågkomna som “bandet med tjejen som drack spyor” gagnar knappast någon. Efter den bisarra överraskningen lirade man några låtar till i alla fall, däribland hårdföra “Piece of shit”, sångaren är nere på golvet hos polarma en stund, och vid 23.30 har de sista tonerna i “Sucker” ekat ut. Såväl bandets spelning som hela Sthlm. Collision Night är över.


Mass Murder Agenda

I det stora hela var detta en mycket lyckad kväll. Att publiken var så liten – var det max 50 – 70 betalande där, typ? – var dock beklagligt och jag vet inte vad det berodde på. Kanske det förfärliga vädret skrämde folk ifrån att gå ut? Det faktum att det var en onsdagskväll? Det modesta priset kan det i alla fall inte ha berott på, inte heller de utmärkta banden, eller bytet av lokal. Kolingsborg är utmärkt för rockfester av det här slaget och jag saknar fortfarande rockklubben The Shrine som existerade där en gång i tiden. Förhoppningsvis räds inte arrangörerna att ge den här lilla minifestivalen ännu en chans framöver. Det finns inte alltför många möjligheter för folk att njuta av industrimetal, EBM, electro och alla blandningar av sådana stilar, så det vore synd om det blev sista gången för att publiken svek just den här kvällen. Men kör en helgdagskväll nästa gång, bara för säkerhets skull.

Text: Robert Rytman
Foto: Georg Ryttman

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …