Rival Sons – Head Down

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Earache Records / Sound Pollution, betyg: 9]

Rival Sons har hyllats och hypats och jämförts med Led Zeppelin i sådan utsträckning att man bara vill stanna världen och be den hålla käft en stund. Men faktum kvarstår: Rival Sons är värda varenda applåd de fått och jo, Zeppelins ande svävar lika tung över gruppen som cigarrök på en herrklubb från 1800-talets slut. Ändå är de inget coverband, inget tributband, ingen karbonkopia som snor Zeppelinriff och lirar dem i lite omvänd ordning, som vissa andra grupper gör med sina idolers verk. Snarare känns det som att Rival Sons på Head Down verkligen vinnlägger sig om att inte låta som Zeppelin, inte skriva deras låtar en andra gång, men slutresultatet genomsyras ändå av en påtaglig Plant, Page, Bonham och Paul Jones-atmosfär. Det är märkligt, det där. Men kanske inte så väsentligt egentligen. Viktigare är det faktum att Head Down är ett mycket lyckat uppföljande album till debutskivan Pressure & Time. Head Down startar med singelsläppet “Keep on swinging” och avslutas med ett trettonde spår kallat “True”. Dessa låtar och de där emellan bjuder på en varm, skön, varierad och mustig 70-talsgryta som gungar, svänger, bubblar, krossar och dansar fram likt snöflingor på vinterhimlen. I “Nava” är det fjäderlätt och vackert akustiskt medan den över åtta minuter långa “Manifest destiny pt. 1” öppnar med några astunga ackord innan låten blir psykedelisk, bluesigt sökande och sedan drar iväg i ett riktigt långt gitarrsolo. Som det kunde vara på 70-talet. Head Down är mästerlig, Rival Sons är mästerliga, vad mer behöver någon veta?