Sweden Rock Festival – Höjdpunkter, lågvattenmärken och längtan till nästa sommar

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Som vanligt inleddes hårdrockssommaren i Blekingska Norje, som vanligt sålde festivalen ut, eller åtminstone näst intill, och som vanligt tillfredsställdes publiken med musik från en mängd scener i fyra dagar. Här är en tillbakablick över vad du missade om du inte var där:

Onsdagen bjöd i år på höjdpunkter som In Solitude, Entombed och Edguy, men det var Fear Factory som kändes mest relevant att se för min del. Delvis för att jag inte hann fram till banden före, men framförallt för att banden efter inte kändes särskilt spännande i år. Den industriella dödsmaskinen har sin åttonde platta, The Industrialist, med sig i bagaget, och mina förväntningar på showen var höga. Kanske något för höga. Inte så att giget var dåligt, men jag hade förväntat mig hårdare kross och framförallt ett mycket mer industriellt sound, så som det är på de bästa skivorna. Live lät Fear Factory mest som ett tungt hårdrocksband med konventionella instrument, och i en jämförelse med exempelvis Ministry fanns knappt de industriella inslagen alls. När den inledande besvikelsen lagt sig började jag kunna uppskatta Los Angeles-gängets låtar istället, helt enkelt för att “Powershifter”, “Linchpin”, “Replica” och de övriga är bra och för att framförandet var detsamma. Man blandar och ger från såväl klassiker som nytt material och diskussionen efteråt handlade mest om ifall Burton C. Bell kunde sjunga eller inte. Åsikterna gick isär. Personligen sällar jag mig till den positiva skara som anser att han lyckades helt okay med uppgiften.

Torsdagen blev intensiv, med grupper som 10cc, Rival Sons, Sepultura, Mastodon, Dimmu Borgir och Soundgarden på schemat. Många fick räknas bort på grund av bandkrockar och annat, så det blev aldrig av att se Little Angels, Danko Jones, Saint Vitus, Steel Panther och Sebastian Bach till exempel. Först ut denna afton var dock för min del gamla speed- och thrash metalveteranerna i kanadensiska Exciter. Det finns de som påstår att det inte hade existerat någon thrash eller speed alls om det inte var för just Exciter, men oavsett sanningshalt i det påståendet så fann gruppen sig snart överkörda av andra, än idag mer framgångsrika grupper. som Slayer, Metallica och Megadeth. Att komma först är ingen garanti att bli störst, alltså. Kultvärdet i att få se Exciter live kan dock ingen ha invändningar emot. Det var varmt men mulet när gruppen inledde med fyrklövern “Aggressor”, “The beast”, “The dark command” och “Victims of sacrifice”. Men visst försågs vi även med låtar som “Heavy metal maniac”, ” Stand up and fight” och “Rising of the dead” från debutalbumet. Ingen kan väl påstå att dagens Exciter låter lika triggade, aggressiva och intensiva som på sina tidiga album. Det vore en klar överdrift. Men bandet lirar och låter bra. Däremot händer inte mycket på scenen förutom det strikt musikaliska, och den lille rundlagde sångaren Kenny Winter med sitt långa, svarta hår mår älska sin musik och hans skrikiga sång fungerar fortfarande, men han är inte mycket till publikdomptör. Däremot är Rob Cohens bas jävligt cool och bandet gör helt rätt i att satsa hårt på gamla, klassiska låtar.


10cc

Vad gör ett “popband” som 10cc på Sweden Rock Festival? Jo då, så gnälldes det från vissa håll på festivalens hemsida när det framkom att den brittiska 70-talsgruppen var bokad. Framför Festival Stage kl 13.30 gnälldes det däremot inte alls. Tyvärr är ju Graham Gouldman ensam originalmedlem idag, men Rick Fenn och Paul Burgess har vid det här laget varit med en halv evighet också. Mina förväntningar på ett 10cc utan Lol Creme, Kevin Godley och till och med Eric Stewart var således inte LSD-höga direkt, och då jag vet att bandet nyligen lirade på en liten klubb i Uppsala (Katalin) så kändes det även tveksamt hur de skulle kunna ta en stor scen som denna. Men det gjorde de. Med råge, dessutom! De kostymklädda, korthåriga herrarna är inte direkt några Dee Sniders, Alice Coopers eller Steel Panthers på scenen, men med sin unika mix av pop, rock och artrock, framförd med stor skicklighet och närvaro, måste man vara väldigt inskränkt för att inte gå loss på åtminstone några av låtarna. Konserten blir till en uppvisningsmix av bandets alla utmärkta hits och klassiker. Vad sägs om “The wall street shuffle”, “The things we do for love” med för hög körsång i början, “I´m Mandy, fly me”, “I´m not in love”, “Donna” och “Rubber bullets” som extranummer, efter avslutande “Dreadlock holiday”? Minns du inte några av de låtarna kan du inte ha varit född, eller åtminstone inte vid medvetande, under 70-talet.


Rival Sons

Om 10cc får stå för det gamla får Rival Sons stå för det nygamla. Detta hypade, omtalade unga band från Los Angeles med sina övertydliga 70-talsinfluenser, bjuder på en show och musik som får en kompis att utbrista att “detta måste kännas likadant som att ha sett Led Zeppelin i början av sin karriär”. Naturligtvis en något väl positiv överdrift, men jag förstår tanken och jag delar min väns bubblande entusiasm och dansanta glädje. Rival Sons visar sig nämligen från sin bästa sida och lyckas snabbt förmedla övertygelsen om att bandet snart har vuxit ifrån lilla Zeppelin Stage och mycket väl kommer vara redo för någon av festivalens största scener om några år. Förutsett att de fortsätter att hålla denna standard förstås. Sedan är jag inte naiv nog att tro att en retroakt av den här kalibern någonsin kommer kunna ta plats på tronen intill 70-talsgiganter som Cream, Zeppelin och Grand Funk Railroad. Helt enkelt för att retro är retro, och de band inom en specifik genre som blir riktigt stora är i regel – jo, jag vet, undantag finns – nyskapare, eller åtminstone moderna, och inte eftersläntrare. Det är också anledningen till att utmärkta grupper som Wolfmother, The Answer och excellenta The Brew inte kommer bli så gigantiska som deras musik förtjänar. Hade de däremot dykt upp på 70-talet hade de tveklöst lyckats stort, alla fyra.

Brasilianarna i Sepultura mår ha storhetstiden bakom sig och inte tvärtom, men på Sweden Stage med ny trummis bakom kaggarna gör de i alla fall ett fullvärdigt jobb. Visst måste det kännas att ha flyttats ner från en av de största scenerna under Sweden Rock-giget 2003 till lilla Sweden Stage 2012. Bandet avslöjar dock ingen förtret eller bitterhet från scenen, utan får musiken att svänga gott när de lirar, och ljudattacken kommer med full pondus. Sepultura ger sig på både Tit

Om Webbmaster

Kolla även

Ny singel från Indochine – “Le chant des cygnes”

Senast vi hörde ifrån Frankrikes storheter, Indochine, var häromåret när de släppte sina båda samlingsskivor …