Wednesday , August 17 2022

United – William Blake och en fralla på Skavsta flygplats

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Fem år efter debuten är Stockholmsbandet United tillbaka. Både soundet och ambitionerna är större, så stora att det ledde till slitningar inom gruppen och medlemsbyten. Sångaren Patrik Gogo och basisten Bruno Hägerstrand berättar för Zero om det nya albumet Coup d'oeil.

Sedan United debuterade med Slick (2006) har fem år förflutit och mycket hänt, vilket avspeglas i gruppens musik och, som det senare ska komma att visa sig, sammansättning.
– Framför allt har vi börjat experimentera mer, vilket har resulterat i att vi är mer samspelta som band. Vi har blivit mer organiska och förstår varandra bättre musikaliskt, berättar Bruno Hägerstrand.

När United nu följer upp debuten Slick (2006) med nya albumet Coup d'oeil är soundet stort, ambitionerna större och referenserna kanske allra störst.
– Vi hade som mål att göra stor musik som håller länge. Den som lyssnar på Coup d'oeil ska för varje ny lyssning hitta en helt ny vinkel. Massive Attacks Mezzanine är ett lysande exempel på en sådan skiva, eller varför inte The Beatles White Album. Oj vad gubbigt det blev, haha! Jag kan inte riktigt säga om vi är där än, men jag vet att vår publik och de som gillar oss ofta beskriver Coup d'oeil så, att den är rik på nivåer och vinklar. Vår attityd när vi började spela in var att vi skulle strunta i om det fanns givna hits eller inte, utan mer fokusera på starka låtar som fick växa sig in i folks medvetande. Speciellt på den första skivan buntades vi ihop med indieband, vilket är något vi inte alls kan förlika oss med. Som en reaktion mot det kan nog Coup d'oeil uppfattas som lite duktig och pretentiös, men då “ser man inte skogen för träden”, som det heter, funderar Patrik Gogo.

Coup d'oeil producerades av Carl-Michael Herlöfsson, som bland annat arbetat med Rammstein. Hur var han att jobba med?
– Han är en väldigt lugn och professionell person, vilket gör att man kan hålla diskussionerna på en mogen nivå och inte råkar i bråk om varenda liten spak eller ratt. Det är klart att det hettar till ibland, men då är det nog oftast inom bandet. Att umgås så nära inpå varandra, och med så många beslut att fatta, kan ju bli rätt intensivt, förklarar Bruno.
– Calle var bra på att organisera upp oss en hel del på instrumenteringen, såg till att renodla och konkretisera det vi gjorde. Han hade också förmågan att hjälpa oss att få till idén om vilken platta vi ville göra. Han kunde på många sätt visa oss vägen dit, fortsätter Patrik.

Studioarbetet var alltså inte friktionsfritt. De höga ambitionerna och starka viljorna ledde till svårigheter när alla inte drog åt samma håll, vilket till slut gick så långt att gruppens sammansättning kom att förändras.
– Vi slet rätt hårt med den här plattan, mycket för att vi hade en plats dit några av oss vi ville och andra inte. Till slut byttes en del medlemmar ut och vi spelade in skivan på nytt. Var man än landar till slut, lär man sig nog att man måste orka och våga vara kompromisslös. För om man ger efter för mycket för alla strömningar på samtliga nivåer i en skivprocess, så tjänar på något vis ingen på det. Musiken blir platt och det blir inget man står för efteråt. Vi blev tvungna att ta en rad jobbiga beslut, och resultatet är de musiker som till slut spelade på plattan och de låtar som hamnade där. Resten lämnar vi till historien, konstaterar Patrik.

United är kanske ännu inte ett välkänt namn i Sverige, men de har stor internationell rutin och vet att “the show must go on” vad som än händer. Under en Europaturné med Placebo var kasten tvära mellan hopp och förtvivlan.
– När vi kom till arenan Bercy var vi sena till soundcheck, eftersom vi hade gått vilse i Paris med fans och ett helt franskt entourage. Så vi fick skita i att soundchecka innan vi skulle gå på. Jag hade käkat en fralla på Skavsta flygplats och fick byta om i tunnelbanan. Men vi gick upp och gjorde ett magiskt gig inför uppåt 18 000 personer, det vill säga ett utsålt Bercy. Före giget fick vi skäll av Brian Molko och Stefan Olsdal från Placebo och efter konserten fick vi kramar och superlativ. De hade aldrig sett oss så bra. Vi levererade det vi skulle, fast till priset av att vi nästan klappade ihop på scen av all stress. Det är hårt i showbiz ibland. Publiken var helt i våra händer och jag tror att det var där vi vann Frankrikes hjärta. Bercy är ändå deras mest prestigeladdade arena, minns Patrik.

Vilka influenser hade ni när ni startade bandet och vad lyssnar ni på för musik idag?
– Jag lyssnar just nu mycket på Suicides självbetitlade album från 1977 och The Beatles The White Album från 1968. Annars är det allt som har någon form av drama i sig. Vi är uppväxta med new wave. Den typen av musik har mycket präglat oss som band. Personligen har jag hämtat lika mycket inspiration från poesin och litteraturen. Jag har till exempel alltid varit fascinerad av William Blake, både som person och poet, berättar Patrik.
– Jag lyssnar på allt från minimalistisk electronica till punk och hårdare musik, även en del jazz. Det är ofta en fråga om dagsform. Vissa dagar kan till exempel bra filmmusik vara helt rätt. Det finns alltid någonting inom alla genrer. Det kommer ju så otroligt många nya bra band nu, så man får försöka hänga med i den mån det går, säger Bruno.

Vem skulle ni helst samarbeta med om ni fick välja precis vem ni vill?
– Oj, vilken svår fråga. Att jobba med någon från en helt annan genre, med ett helt annat synsätt på musik, skulle vara spännande. Själv skulle jag välja Thåström. Han är kanske inte så långt borta genremässigt, men han är jävligt bra, funderar Bruno.
– Det skulle absolut vara cool. Men jag skulle också gärna se att vi jobbade med någon producent som faktiskt ännu mer kunde ta ut det bästa ur oss. En som jag faktiskt jobbat med som är en helt jävla grym producent är Flood, som producerat alla de bästa Depeche Mode-plattorna, U2, Nine Inch Nails och PJ Harvey. När jag samarbetade med honom för ett annat projekt, där jag sjunger, säger ryktet att han hade tackat nej till Bowie. Det känns faktiskt lite märkvärdigt. Han skiter i David Bowie och jobbar i stället med en svensk, nästan okänd sångare. Och då råkar jag vara ett stort Bowie-fan, avslutar Patrik.

Om Webbmaster

Kolla även

Jan Olsen - Spirit Chant

Jan Olsen – Spirit Chant

Danske singersongwritern Jan Olsen inleder Spirit Chant med själva titelspåret och det är den låt …