I Start Counting – Fortran 5 – Komputer – Tjugosju år på Mute

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Samlingen Konnecting binder samman punkterna I Start Counting, Fortran 5 och Komputer, det vill säga de tre gruppnamn som engelsmännen David Baker och Simon Leonard arbetat under i snart trettio år nu. I Zeros intervju minns teknikspecialisten Simon Leonard hur duon en gång började spela in hemma hos Daniel Millers mamma.

För ungefär trettio år sedan möttes två unga män som studerade vid Middlesex University i London. Simon Leonard var född i norra London medan David Baker kom från Rugby i Midlands. David gick en kurs i performing arts medan Simon studerade … ja, vad var det nu igen?
– Jag läste … Få se nu … Det var något vagt om kommunikation. I vilket fall råkade jag ut för en allvarlig motorcykelolycka under mitt första år där och använde det som förevändning för att hoppa av kursen, “minns” Simon när Zero ringer upp honom.

Det som förde duon samman var ett gemensamt intresse för elektronisk musik. Simon var teknikfantasten av de två, medan David hade en känsla för popmusik som Simon saknade.
– Vi köpte massor av vinyl. Jag introducerade honom för Kraftwerk, som han inte kände till. Jag hade en EMS Synthi AKS och hade gått en kurs i elektronisk musik. Den musik jag hade gjort själv var mer experimentell, men jag har alltid föredragit att samarbeta med någon annan. Och David hade en annan musikalisk förmåga än jag. Han kunde sätta ihop melodier, vilket jag hade svårt för.

Även vad influenserna beträffar var skillnaderna mellan Simon och David stora.
– Eftersom David kom från Midlands hade han växt upp med mycket heavy metal på 70-talet, Black Sabbath och allt det där. Grupper som Genesis. Men även töntig radiopop och “one hit wonders”. Jag lyssnade också på vanlig popmusik, men Yes, Genesis, Pink Floyds Dark Side of the Moon och så vidare klarade jag inte av. Det var alldeles för pretentiöst och svulstigt för mig.

Idag är det kanske svårt att föreställa sig indiemusiken före The Smiths, men det fanns en aktiv indiescen som Simon och David var delaktiga i.
– Det fanns oberoende skivbolag och en indie-topplista i NME, och diskjockeys som John Peel spelade udda plattor i radio. Om man hade några hundra pund kunde man pressa upp en sjutumssingel, som man sedan kanske kunde sälja en del exemplar av till skivbutiken Rough Trade. Så hade jag själv gjort ett par gånger med min experimentella musik.

Under namnet I Start Counting började duon arbeta med en viss Daniel Miller, som vid den här tiden ännu inte hade blivit den skivbolagsmogul vi känner honom som idag.
– Haha, nej, långt ifrån. Jag hade lärt känna Daniel omkring 1979, när jag var med i en annan grupp. Han var några år äldre än jag, men eftersom vi båda kom från norra London fann vi varandra direkt. Vi brukade gå hem till hans mamma för att programmera och välja ut ljud. Det var som att jobba med en gammal kompis, väldigt avspänt. Dessutom hade han en Synclavier-sampler som kostade sjukt mycket pengar.

Omkring 1990 hade gruppens musik förändrats så mycket i riktning mot techno och dansmusik att duon bytte namn till Fortran 5.
– Det var en oerhört spännande tid för elektronisk musik. Utvecklingen gick från grupper som Duran Duran till exempelvis 808 State, vilket passade oss. Vi kände att vi hade kört fast med I Start Counting och ville ge oss på rave-kulturen. Eftersom vi hade bytt stil så radikalt var det logiskt att byta namn också. Det var jag som hade valt namnet I Start Counting, så den här gången var det Davids tur. Jag tog även ett steg tillbaka när det gällde själva musiken och fungerade mer som tekniker vid den här tiden. I stället samarbetade vi mycket med dj Colin Faver, som drev musiken framåt tillsammans med David.

Tror du att namnbytena har skadat er karriär? Att en del fans har tappat bort er längs vägen?
– Jag har aldrig tänkt på det som en karriär. Vi har alltid bara gjort vad vi har känt för.

Och sedan, under britpop-vågen i mitten av 90-talet, gick ni tillbaka till era Kraftwerk-influenser och bytte namn igen, den här gången till Komputer. Hur passade ni in i det musikaliska klimatet i England?
– Antagligen inte alls, på grund av de där trista indie-gitarrgrupperna som var överallt. Du vet: Suede, Pulp, Blur, Oasis och oräkneliga ansiktslösa övriga. Men jag visste att Daniel på skivbolaget tyckte om vårt material och gärna gav ut det. Vi var glada att kunna trotsa de rådande trenderna. Ett av skälen bakom Komputer var att Oasis kopierade The Beatles, från låtstrukturerna till harmonierna. Så vi tänkte att det vore kul att göra samma sak med Ralf och Florian. Kraftwerk i ett parallellt universum, om man så vill.

Vilka trender ser du i dagens musik och känner ni att ni måste reagera mot något idag?
– Nej, jag tror inte att det finns något idag som vi stångas mot. Förra året sade rockjournalisten Paul Gambaccini att rock-eran är över, och jag tror att det stämmer. Den varade från omkring 1950 till 2010 och nu är den slut. Alla gitarr-indieband idag låter så föråldrade och är inte alls vad kidsen vill ha. Så jag tror att vår grupp ligger mer rätt i tiden idag än någonsin förr.

Vad kommer i så fall efter rock-eran?
– Folk kallar det olika saker: dubstep, grind, urban … Artister och producenter som David Guetta, Example och Labrinth gör en massa spännande elektronisk dansmusik just nu. Det är där vi hör hemma, inte tillsammans med tråkiga, gnälliga indieband som grupperna jag nämnde tidigare. Jag tittade på Later with Jools Holland på tv igår kväll, och givetvis var Snow Patrol gäster. Jools har inte alls följt med sin tid. Jag är förbluffad över att ingen har slagit honom i skallen och sagt åt honom att öppna öronen och upptäcka vad ungdomarna lyssnar på idag.

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på de här åren?
– Att vi fortfarande finns kvar och gör det vi gör, till att börja med. Det låter kanske inte så mycket i sig, men det var många elektroniska grupper som kastade in handduken under 90-talet och började använda gitarrer bara för att det var trendigt just då. Men vi har alltid hållit fast vid vårt ursprung.

Grupper som Depeche Mode, till exempel? De började använda både gitarrer och livetrummor på 90-talet.
– Nej, det var varken roligt att se eller höra. För mig var Depeche Mode som bäst precis i början, när de gjorde ren pop och var lite roligare. Därefter blev de alldeles för allvarliga när Martin Gore började skriva låtarna. Men å andra sidan har de hållit Mute vid liv med alla pengar de dragit in genom åren.

Finns det något du ångrar?
– Tja, jag sålde min TR808-trummaskin på 90-talet. Det skulle jag inte ha gjort. Jag ångrar saker som att inte packa syntarna ordentligt innan vi ska ut på turné. En gång landade vi i Istanbul och min Roland SH-101 var i bitar. Fruktansvärt. Men utöver sådana saker finns det inget jag egentligen grämer mig över. Som sagt, jag är mer än nöjd med att vi fortfarande finns kvar och gör musik på Mute. Det är jag stolt över.

Om Webbmaster

Kolla även

Ny singel från Indochine – “Le chant des cygnes”

Senast vi hörde ifrån Frankrikes storheter, Indochine, var häromåret när de släppte sina båda samlingsskivor …