Friday , January 22 2021

Arcade Fire – Tim Kingsbury ser fram emot Popaganda

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

Zero peppar inför Popaganda genom att sammanfatta tio år med Arcade Fire. Tim Kingsbury ser tillbaka på gruppens produktion och blickar framåt mot nästa album samt kanske ett samarbete med LCD Soundsystems James Murphy.

Efter tre album, oräkneliga spelningar världen över och mer än ett decennium som grupp börjar Arcade Fire från Quebec bli gamla i gamet, närmast veteraner. Men när Zero ringer upp basisten Tim Kingsbury i Montreal för att ställa några frågor och inleder med att kalla gruppen “mogna”, slår han skämtsamt ifrån sig.
– “Mogna” vet jag inte, men definitivt äldre! skrattar Tim. Vi har växt upp på flera sätt, och självklart har vi blivit bättre som musiker, framför allt efter att ha turnerat så mycket. Som människor har vi blivit äldre och gått igenom det man gör i vår ålder, och det påverkar helt klart hur vi gör saker och ting idag. Antingen vi står på scen eller vad vi än gör är det annorlunda än för tio år sedan.

Hur ser du på er debutskiva Funeral idag? Om du kunde, skulle du då ändra något på den?
– Jag vet inte riktigt… En debutplatta är något så speciellt att det är svårt att tänka sig att man kunde ha gjort den annorlunda. Vi hade inga pengar, så det var mest en fråga om att ha råd att spela in. Howard, vår dåvarande trummis, hade en studio och var väldigt generös med att låta oss använda den. Vi lärde oss oerhört mycket, för vi hade ju aldrig varit i en studio så länge förr. Jag har enbart positiva minnen av Funeral. Det är klart att det inte är en perfekt skiva, men jag skulle inte vilja ändra på något heller.

Om debutskivan var en lågbudgetproduktion ledde gruppens omedelbara framgång till att budgeten redan på uppföljaren Neon Bible (2007) hade svällt upp till den grad att den minimalistiska motreaktionen blev oundviklig redan på tredje fullängdaren, The Suburbs (2010).
– På Neon Bible hade vi en jätteproduktion, med en enorm orkester, en kyrkorgel med pipor och en armékör på femtio man, så den naturliga reaktionen inför The Suburbs var att tona ner och förenkla det hela lite. Vi spelade till och med in i Win och Régines vardagsrum. Sedan blev albumet ändå ganska “späckat”, för det fanns så mycket som vi ville få med. En annan sak som skedde på ett väldigt naturligt sätt på The Suburbs var att Will hade blivit intresserad av synthesizers och sequencing, så det arbetade vi mycket mer med än vi gjort tidigare. Det var definitivt en lång process, med en hel del utmaningar längs vägen, men jag är riktigt nöjd med resultatet, både på ett tekniskt och ett personligt plan. Vi har gjort alla våra skivor med utgångspunkt i olika infallsvinklar, och jag tror att det har bidragit till kreativiteten.

Vad är det som gör att Arcade Fire betyder så mycket för så många? Vad är det för kreativ gnista som ni har och andra saknar?
– Jag tror faktiskt att bandet har någon sorts energi som är unik och speciell för oss, men det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Jag minns innan jag ens hade gått med, hur det kändes att gå och se Win och Régines dåvarande grupp och hur spännande deras låtar var. Förhoppningsvis bidrar alla vi som är med i Arcade Fire nu med något personligt. En sak som jag tror att vi insåg redan från starten var hur tråkigt det kan bli när artister uppträder som om de är ointresserade av musiken eller publiken. Ett tag verkade det finnas en massa grupper som klev upp på scenen och sedan bara stirrade ner i golvet. Vi har alltid velat få en interaktiv kontakt med vår publik, och jag tror att det märks.

Ni är en väldigt “multi-instrumentell” grupp. Försvårar de många möjligheterna ibland för er och gör att arbetet med musiken blir mer komplicerat?
– På vissa låtar är det inte klokt hur mycket grejer vi lägger på. Till slut blir det nästan löjligt. När vi sedan ska mixa får vi börja skala bort saker, för det låter för “kompakt”. På det sättet kan man säga att det blir komplicerat. Men samtidigt är det de många instrumenten som ger oss möjligheter att ständigt hitta nya ljud och texturer. Ja, “texturer” är nog rätt ord.

Trivs du fortfarande med att vara ute på turné?
– Ja, det gör jag faktiskt. Jag tror att vi har blivit bättre på att hantera det. Vi har lärt oss av våra misstag. På Neon Bible turnerade och turnerade vi, utan att göra de uppehåll vi hade behövt. I stället var vi ute fyra eller fem veckor i sträck. Man kan nog säga att vi var utbrända. Folk blev bokstavligt talat sjuka. Nu ger vi oss ut under kortare perioder i taget och ser till att ta oss tid att umgås med våra nära och kära. Bara att ta en ledig dag här och där gör underverk för att ladda om batterierna. Men jo, jag tycker faktiskt om turnélivet. Det är få andra jobb där man får tillfälle att äta gott världen runt och se så många spännande platser.

Händer det att ni går varandra på nerverna?
– Visst, när man tillbringar så mycket tid tillsammans kan det alltid hända att man retar sig lite på en viss person just den dagen. Men då är det en fördel att vi är så många. Man kan alltid gå och snacka med någon annan i stället. Tänk dig att vara med i en trio där man måste umgås precis hela tiden! Det skulle kunna bli minst sagt påfrestande …

Arcade Fire spelar på Popagandafestivalen på Eriksdalsbadet i Stockholm den 26 augusti, och det är långt ifrån första gången som bandet besöker Sverige. Framför allt besöket i Rättvik minns Tim med välbehag.
– Dalhalla var en upplevelse. Jag vet inte om du har varit där, men det ligger i ett stenbrott och scenen är omgiven av vatten. Man kan fiska och simma, och vi var till och med ute i en båt. Bara att överhuvudtaget ha varit på en så speciell plats är ett härligt minne för livet. Och Stockholm ser jag fram emot att komma tillbaka till. Vi får alltid ett fint mottagande av publiken där.

Jag försöker få Tim att avslöja något om hur nästa album med Arcade Fire kommer att låta, men diplomatisk som han är lyckas han slingra sig och pratar ganska länge utan att egentligen ha sagt särskilt mycket.
– Det är svårt att säga. Vi har börjat skriva lite, men allt är fortfarande väldigt preliminärt. Mellan Neon Bible och The Suburbs tog vi ledigt för att vila upp oss lite, och sedan tog det ett tag innan vi hittade våra hjulspår igen. Förhoppningsvis har vi lagt upp turnérytmen bättre den här gången, så att vi inte kommer att behöva vara ifrån varandra lika länge inför nästa platta. Jag tror att vi kommer att jobba tillsammans på ett mer konsekvent, men mindre intensivt, sätt.

Till sist frågar jag Tim vilken musiker eller artist han helst skulle vilja samarbeta med, men det blir förstås svårt att hetsa upp sig över det ena eller andra namnet för en grupp som redan har jobbat med David Bowie.
– Det var ett fantastiskt spännande samarbete. Vi gjorde ett par framträdanden med Bowie, bland annat en tv-show. Tyvärr fick vi inte så mycket tid med honom som vi skulle ha önskat, men vi gick i alla fall ut och åt middag tillsammans. Han var som en cool föreläsare, som har hur mycket erfarenhet som helst och massor av intressanta historier att berätta. I framtiden skulle jag vilja jobba med James Murphy. Det har förts diskussioner, men hittills har vi inte fått ihop det rent praktiskt.

Om Webbmaster

Kolla även

Vacum - Flugor Och Rosor

Vacum – Flugor Och Rosor

Vacum fortsatte sin musikaliska upptäcktsfärd under det mörka 80-talet genom att släppa Flugor Och Rosor. …