Friday , January 22 2021

Getaway Rock (del 2) – Musiken, musiken, inget annat än musiken.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Text: Robert Ryttman
Foto: Georg Ryttman

Death Angel hade på tjugo timmar tagit sig från San Fransisco via Tyskland till Gävle, och det var ett taggat thrashband som äntrade Bandit Rock Stage. Om killarna var trötta av resan så märktes det i alla fall inte på scenen. Vinden blåste och tog ibland med sig ljudet, men det förstörde varken soundet eller framträdandet i övrigt, tack vare utmärkta ljudtekniker. Sångaren Mark Oseguedas vokabulär mellan låtarna lämnade dock mer att önska, då ordet “fucking” var det mest frekventa ordet och infogades flera gånger i var och varannan mening. Musikaliskt var bandet mer varierat, gudskelov, och låtarna framfördes med en explosiv råhet och brutalitet som torde tillfredsställa även det mest bortskämda fans. Gitarristerna Rob Cavestany och Ted Aguilar, samt trummisen Will Carroll jobbade som djur i hettan och gjorde riktigt bra ifrån sig. Från senaste plattan som kom 2010, betitlad Relentless Retribution, spelades första spåret “Relentless revolution” som visar att Death Angel fortfarande är ett Bay Area-band att lita på, men den största överraskningen, rent musikaliskt, var Black Sabbaths “Heaven and hell” som man gjorde en riktigt bra version av. I den visade Osegueda att han har en sångröst, mycket större, bredare och Dio-lik, än vad man kan tro då man enbart hört Death Angels egna material. Sångaren piskade med sina långa dreads och det var tre kvarts intensiv energi som bjöds publiken innan thrashfesten i solskenet var över.

Corrosion Of Conformity från North Carolina bildades redan 1982, och har sedan dess förvandlats till en trio igen. Även om det syns på bandmedlemmarna att man har ett gäng år på nacken, så hörs det inte. Däremot hade jag väntat mig att bandet skulle dra en mycket större publik än vad de gjorde, trots speltiden kvart över tre på dagen, men det gällde publiken till fler av torsdagens grupper. Basisten Mike Dean (som också sjunger en del) påminner utseendemässigt om Ginger Baker, och Dean jobbar närmast hysteriskt på sina fyra strängar. Det är ett nöje, bara att se honom i aktion. Med sig har han trummisen Reed Mullin och gitarristen/sångaren Woody Weatherman som samtliga lirade på Animosity-plattan från 1985. Bandet framför gamla och nya låtar som “Holier”, “The trap is set”, Hungry child” och avslutar giget med “Technocrazy”. Det hela är tungt, riffrockigt, periodvis improviserat på sant 70-talsmanér, och att se Corrosion Of Conformity live på Getaway är lite som att uppleva Cream, West Bruce & Laing eller någon annan av 70-talets tunga hårdrockstrios som till stora delar baserade sin livemusik på fria improvisationer. Sedan lät inte COC sina fantasirika utflykter bli lika extremt utdragna som nämnda band, men spelglädjen var det inget fel på. Däremot drog de långa pauserna mellan låtarna ner energin på en något oönskad nivå. Att placera amerikanarna i ett fack är svårt. De brukar nämnas både i heavy metal-, hardcore-, punk-, thrash-, sludge metal och stonersammanhang. Sanningen är väl att de är en blandning av alltihop. I vilket fall som helst gjorde herrarna bra ifrån sig på Monster Energy-scenen och de var värda en mycket större publik än den trogna lilla skara som trotsade den bländande solen och placerade sig framför scenen denna eftermiddag.

Turisas, uppkallade efter en förhistorisk, gammal finsk krigsgud, var första bandet jag såg på torsdagen som bjöd på en visuell show. Banden innan såg ut som om de lirade i vardagskläderna, men Turisas hade både ansikten och armar sminkade i rött och svart. Den som var minst sminkad i hela bandet var faktiskt den kvinnliga dragspelerskan Netta Skog. Bakom gruppen gick scendekoren i samma färger som make upen och hettan uppe på scenen måste ha varit olidlig i de lager av läderkläder, päls och andra material som folkmetalbandet iklädde sig. Inte var de speciellt stillsamma på scenen heller. Så kommenterade också sångaren Mathias “Warlord” Nygård, som han kallar sig, hettan flera gånger under giget. Med fiol, dragspel, metalkonventionella stränginstrument, trummor och en del förinspelat under showens första del, fick man till ett fläskigt och nästan pompöst sound. Med låtar som “One more”, “The march of the varangian guard” och “In the court of Jarisleif” visar sextetten att den har musikaliskt material att matcha imagen med. Och violinisten Olli Vänskäs utläggning, ackompanjerad av Skogs dragspel, om allt han älskar med Sverige (ICA, Ingvar Kamprad, köttbullar etc) gav upphov till många ofrånkomliga skratt. Över huvud taget var Turisas en humoristisk upplevelse, likväl som en seriöst musikalisk. Finnarna har tidigare besökt både Stockholm, Göteborg och Malmö, men Getaway-giget var deras första festivalspelning i Sverige, och om detta sade Nygård att det var “fittigt fint att ha blivit inbjudna” och att det var “fittigt fint att spela här”. Senare sjunger man “Helan går”, tar varsin sup på scenen, men håller sig därefter till öl och vatten, vilket säkert är en god idé då det måste ha känts som att lira fullt påklädda i en upphettad bastu. Sminket kladdar, man tror att sångaren ska svimma av vätskebrist, Vänskäs fiol är försedd med wah wah i näst sista låten och giget närmar sig slutet. Avslutningsvis fläskar Turisas på med “Battle metal” och publiken är med på noterna hela vägen. Det går säkert att säga mycket mer om dessa galningar och deras gig, men ingen kan påstå att gruppen inte bjöd på sig själva denna eftermiddag. Själv blev jag klart intresserad av att införskaffa bandets plattor och fördjupa mig i deras konster, då Turisas har ett flertal grymt bra låtar på vikingaagendan.

Monster Magnet är alltid Monster Magnet. Jag har sett New Jersey-bandet förut och såg fram emot att få se dem igen. Inte blev jag besviken heller. Hur skulle man kunna bli det när de psykedeliska stonermanglarna i tur och ordning öppnar med smällfeta versioner av “Nod scene”, “Tractor” och “Dopes to infinity”? Visst har dagens något rundmagade frontfigur Dave Wyndorf inte samma rockstjärneutseende längre som då han var yngre, smal och coolt klädd, men killen sjunger fortfarande starkt och med full pondus. Publiken får han med sig nästan direkt. Det vildsinta showandet från förr mår vara ersatt med ett avmätt lunkande över scengolvet, där Wyndorf ofta under de instrumentala partierna står vänd med ryggen mot publiken och gitarren mot högtalaren, men inte är det något fel på gitarrliret och känslan. Det gungar energiskt och tungt från Monster Energy-scenen i Gävle när bandet spelar “Hallucination bomb” och “Dig that hole” från senaste albumet Mastermind. Hawkwind-mannen Robert Calverts “The Right stuff” bombas sönder och samman i en orgie av frenetiska wah wah-gitarrer. När Wyndorf kräver vårt vokala deltagande i avslutande “Space lord” är det få som inte står och skriker “space lord motherfucker” så det ekar över Gasklockornas industriområde.

Papa Roach visar sig ha några starka låtar och visst är deras popiga numetal dansvänlig, men mig ger de föga. Groovet blir snabbt enformigt och låtarna allt svårare att särskilja. Sångaren Jacoby Dakota Shaddix har ett lika avancerat vokabulär som Death Angels Mark Osegueda. Det är således “fucking” både hit och dit i mellansnacket. Det kortklippta Kalifornien-bandet inleder med “Getting away with murder” och något senare “Burn” från nya albumet Time For Annihilation… On The Record And On The Road. Visst är det mesta proffsigt framfört, men för mig ter sig bandet rätt profillöst och intetsägande. När Shaddix klagar över solen och menar att den inte borde skina då vi är samlade för att hylla ondska och mörker känns det bara sökt och skrattretande. Det sista jag förknippar orkestern Papa Roach med är ondska och mörker. Det är de för mainstream för. Men bandet fortsätter att underhålla, de har publiken med sig och Shaddix i sin läderväst är bra svettig mot slutet av giget, så nog har amerikanarna gjort sitt jobb i alla fall. Själv tröttnade jag på dem efter cirka en kvart, en halvtimme, då det inte hände så mycket på scenen mer än att den tatuerade sångaren skuttade omkring, medan den musikaliska fantasin visade sig vara rätt begränsad. Låtar som “Kick in the teeth” och “Hollywood whore” fungerar, men titlarna ser egentligen hårdare ut på pappret än vad låtarna framstår som live.

Bullet For My Valentine öppnar med en förinspelad, mäktig “O Fortuna” som intro, innan de själva dyker upp och avlossar “Your betrayal”. Jag hade inte väntat mig den attack och pondus från Walesarna som de faktiskt åstadkom på Monsterscenen. Inte blev det sämre av “Waking the demon” eller “Scream aim fire” heller. Framför scenen bildades omgående en av festivalens många circle pits. Vad det är för nöje att springa runt, runt, när det ändå inte finns någon midsommarstång lär jag aldrig förstå, men uppenbarligen finns det motionärer med överskottsenergi som får något ut av det. Själv upplevde jag en tämligen ordinär show av ett rätt ordinärt band med några riktigt bra låtar i bakfickan, medan resterande material lämnade mig aningen likgiltig. Framförandet finns det ingen anledning att klaga på, energin har man, men i längden kändes inte Bullet For My Valentines timme i spotlighten som helt engagerande trots allt. Det är inget särskilt märkvärdigt band britterna utgör, och även om de delvis får det att rycka i hårdrocksnerven, så lär jag inte minnas mycket av deras gig om något halvår eller så. Kul att ha sett, trevligt att kunna lägga till handlingarna, men jag går knappast och ser gänget igen om de dyker upp på en enskild turné.

Alice Cooper däremot, kan jag se och höra hur många gånger som helst. Faktum är att jag såg den gamle skräckrockaren på Gröna Lund, bara några få dygn före Getaway-giget. Showen och låtarna var exakt de samma, med undantag från att han på Gröna Lund körde både “Elected” och Jimi Hendrix-låten “Fire” som extranummer. Varför den sistnämnda skippades i Gävle vet jag inte, men kanske beror det på att Gröna Lund-publiken var så mycket mer entusiastisk och taggad än vad publiken i Gävle tycktes vara. Den sistnämnda gav nämligen upp väldigt fort och lämnade Monster-scenen så fort giget var över och konfettin regnat över dem. Längden på konserterna var i alla fall densamma, så tidsmässigt borde det inte ha gjort någon skillnad om vi även fått oss “Fire” till livs här också. Alice Coopers nuvarande show inleds med speakern från Welcome To My Nightmare-plattan och när bandet står på scenen står Alice, iklädd en jacka med utspärrade spindelben, högt uppe på en piedestal och sjunger “The black widow”. Därefter blir det “Brutal planet”, “I´m eighteen”, “Under my wheels” och “Billion dollar babies”. Dollarsedlar, spetsade på Alices värja, flyger ut över de som står närmast scenen, och därefter följer “No more mr. Nice Guy”, ” Hey stoopid” och “Is it my body”. Alice hånglar upp den boa constrictor som inte förekommit i showerna på flera år, och därefter förvandlar man “Halo of flies” till en mastig, instrumental trum- och basuppvisning som ger Alice tid att byta kläder backstage. När han återvänder gör han det iklädd en jacka med text på ryggen som klargör att låten som nu framförs är ny. Kompositionen heter “I´ll bite your face off” och för att ingen ska missa titeln har han den textad på ryggen till skjortan. Typisk Alice Cooper-humor, får man väl säga. Versionen av Muscle of love” som följer är svängig, Alice kompar själv med maracas, och sedan vänder han upp och ned på en soptunna, sätter sig på den och sjunger “Only women bleed” till en kvinnodocka. Detta är showens enda ballad. Den följs som vanligt av nekrofilnumret “Cold Ethyl” där Alice sparkar skiten ur dockan. Sedan sätter han på sig röda gummihandskar och förvandlas till Dr. Frankenstein. Den jättelika, vanskapta avbild av honom själv som får liv av experimentet ger upphov till många skratt i publiken, och när de sista tonerna till “Feed my Frankenstein” ebbat ut hörs snart den inledande trummaskinen som förkunnar att “Clones (We´re all)” drar igång. Ett lika oväntat låtval som efterkommande “Poison” är förutsägbart. I nästa låt förvandlas Alice till “Wicked young man” och hugger ner en efterhängsen paparazzi. För detta mord ska han givetvis halshuggas och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett denna avrättning. Den är alltid lika verklighetstroget genomförd. “Killer” och “I love the dead” ackompanjerar Alices död och när sångaren återkommer in på scenen är det iförd nitförsedd hög hatt, sjungande svanesången “School´s out” som nu mer innehåller partier från Pink Floyds “Another brick in the wall”. Stora ballonger sparkas ut till publiken, och när låten är över är showen det också. Bortsett från inledningsvis nämnda extranummer förstås, där Alice iklädd silverglänsande frack och hög hatt, viftande med svenska flaggan i ett regn av konfetti sjunger “Elected”. Det är snyggt, det är mäktigt, det är ett avslut värdigt chockrockens numero uno: Vincent Damon Furnier.

Heaven Shall Burn drog igång vid 14-tiden på fredagen. Efter en perfekt torsdag var plötsligt vädret förändrat och regnet föll från och till, vilket möjligtvis påverkade att en så liten publik vågat sig ut att se det tyska metalcorebandet. Eller så visste de något jag bara anat: att veganerna Heaven Shall Burn är en rätt påfrestande liveupplevelse. Med röd, vit och svart logga (precis som Turisas dagen före) och med samtliga bandmedlemmar i röda skjortor samt svarta brallor och kort hår, påminde de mer om ett dansband eller ett yngre Kraftwerk än om ett metalgäng. Men visst var musiken hård och hämningslös med inslag av döds, killarna röjde bra på scenen och sångaren Marcus Bischoff tog sig till och med ner i publiken en stund. En moshpit uppstod i regnet, inte helt oväntat, och låtar som “Return to sanity” från senaste cd:n, “Behind the wall of silence” och “Counterweight” avhandlades i rasande tempo. Bandet avslutade giget med Edge Of Sanity-covern “Black tears” då Bischoff återigen lämnade scenen, den här gången för att crowdsurfa på publikens händer. Bandet och publiken verkade nöjda, själv kände jag bara likgiltighet inför det jag nyss hört och bevittnad, och påbörjade den korta promenaden till nästa scen, vilket sannerligen inte kom att göra mig mer uppåt.

Youth Of Today är ett av de riktigt tidiga straight edge- och hardcorebanden från USA som nu återförenats, men inte gjorde de mig lyckligare för det. Sångaren Ray Cappo berättar att de fastnat i Frankrike på väg till Gävle och han undrar om någon ens hört talas om dem på en hårdrocksfestival som denna. Några i den lilla skaran framför scenen har gjort det, men långt ifrån alla. Soundet låter tunt och ihåligt till en början och publiken är löjligt – men förståeligt – liten. Youth Of Today består av två vita och två färgade snubbar, samtliga är snaggade, och i motsats till vad bandnamnet säger är ingen av dem någon ungdom längre. Åldern spelar mig ingen roll, men att de inte lirar och sjunger bättre än vad de gör efter en så pass lång karriär är närmast märkligt. Ray Cappo har dock självinsikt. Han säger nämligen att bandet bara består av ett gäng polare som började lira tillsammans för att få ur sig sina åsikter, och att hans sångröst inte är den bästa. Jag håller med honom om det sistnämnda. Däremot känns det lite märkligt att bilda ett band om man bara vill få ur sig politiska åsikter. Vore det inte bättre att skriva en bok i så fall? Och om man nu ändå bildar ett band, varför inte utveckla såväl musik som sångröst om man dessutom är medveten om att rösten inte låter särskilt bra? Det finns ju sångpedagoger. Sakta men säkert ökade publiken i mängd medan giget fortgick och låtar som “Make a change”, “Positive outlook” och “Can´t close my eyes” framförs. Den sistnämnda är så kort att man lirar den två gånger utan uppehåll. Cappo babblar en väldig massa mellan låtarna, men hinner ändå framföra ursinniga attacker som “Youth crew” och “A time we´ll remember” som handlar om att den bästa tiden är nu. Det känner jag verkligen inte att den är, medan jag står framför scenen och hoppas att giget snart ska vara över. Bandet fortsätter med “Break down the walls” som handlar om att respektera alla människor och levande varelser. Sedan avslutas amerikanarnas tre kvart med förebilderna Agnostic Fronts låt “Until the day I die”.

Sonata Arctica blir ett skönt och behagligt uppehåll från ilsken muskelmetal utan påtagliga melodier. Finnarnas musik är rena motsatsen till Heaven Shall Burn och Youth Of Today. I så direkt jämförelse som det blir på Getaway där man knatar från scen till scen med bara en kvart mellan banden, låter de nästan väl mjuka och fina. Men som brorsan påpekade när vi stod där framför Monster Stage: Ray Cappo borde ta sånglektioner av Tony Kakko, för den killen kan sjunga. Och det var just vad Kakko gjorde. Åtta låtar avverkade Sonata Arctica och dessa var i tur och ordning “Flag in the ground”, “Blinded no more”, “Paid in full”, balladen “Last drop falls”, “Victoria´s secret” vars titel är stulen från en viss tillverkare av damunderkläder och som här framförs med ihärdigt dubbeltramp, “The last amazing grays” från senaste cd:n och “Don´t say a word” som så småningom övergick till en födelsedagshyllning i form av “Happy birthday to you”, tillägnad gitarristen Elias Viljanen som blev ett år äldre på scenen. Avslutningsvis framförde man “Vodka (Hava nagila)” med hypersnabba dubbelkaggar, men något extranummer blev det tyvärr aldrig, trots idoga applåder och försök att få in bandet på scenen igen. Publikantalet på Sonata överträffade vida de band jag tidigare sett under dagen, vilket jag tyder som att metal och hårdrock av klassiskt snitt är vad de flesta vill se på Getaway. Med tanke på den spontana allsången i “Last drop falls” och den engagerade publikens nävar i luften kändes Sonata-giget som en riktig fullträff och bandet gjorde mycket bra ifrån sig, även om det inledningsvis svajade något. Tillsammans med Henrik Klingenberg, som både lirade keyboards på stativ och keyboardgitarr, var detta tveklöst Kakkos show, men hela bandet gjorde utmärkt ifrån sig och spelglädjen samt publikresponsen avspeglades i framträdandet. Mycket bra.

Agnostic Front från New York, bildade i 80-talets absoluta början, gick upp på Bandit-scenen och återigen skulle jag tvingas stå ut med en dos manglande, punkig hardcore. Kortklippta, tatuerade, med sångaren och före detta kåkfararen Roger Miret iklädd blåprickig bandana, svart t-shirt och sedvanliga kortbrallor ser gruppen ut som de flesta gäng inom genren. Men till min glädje visade de åtminstone att gammal är äldst, och det de gör känns äkta och självupplevt, inte påklistrat som hos så många andra som bara vill röja loss och leva djävul en stund. Även om Agnostic Fronts musik och texter inte ger mig mycket och trots att bandet känns aningen trötta denna fredag, delvis beroende på att Miret blivit sjuk, så lyckas de ändå med konststycket att blåsa sina föregångare inom genren av scenen. Det gör man genom att öppna med låten “City streets” från senaste albumet och sedan plussa på med saker som “My life my way” som också är titel på den nyutkomna skivan, “Death to me” och “Victim in pain”. Bandet lade genomgående det mesta krutet på nytt material och avslutade hela klabbet med “Addiction”. Innan dess hade Miret ifrågasatt varför de skulle spela en hel timme, då deras musik är skapad för att explodera i en kvart, och jag kan hålla med honom. Det blev lite väl långt, trots att amerikanarna gjorde hyggligt ifrån sig, och jag ljuger om jag påstår att jag klarade av att koncentrera mig helhjärtat under hela giget. Men en stund då och då var det kul i alla fall. Jag skulle dock aldrig göra mig omaket att lämna tv-soffan för att se dem någonstans, även om de så lirade i grannens lägenhet. Så intressant tycker jag inte att deras aggressioner är att ta del av.

Hardcore Superstar är mer min grej. De sminkade, svartklädda göteborgarna gör alltid bra ifrån sig live och Getaway-giget blev inget undantag. Man inledde med “Sadistic girls” och “Guestlist” för att fortsätta med “Liberation” och “My good reputation”. Trummisen hoppade ner till publiken en stund och sedan laddade man om med “Wild boys”, “Dreamin´ in a casket”, “Medicate me” och ett gäng andra, välkända godingar. Den akustiska gitarren kom fram i “Here comes that sick bitch” som framfördes av endast gitarristen och sångaren Jocke Berg, men den sistnämnde förstörde vitsen med låten då han skriksjöng sig igenom den på ungefär samma sätt som han gör i de elektriska låtarna. Grejen är bara att där passar det med sådan sång, men det gör det inte tillsammans med en ensam, akustisk gitarr. Så den delen av showen hade de gärna fått skippa helt istället. I “Last call for alcohol” plockar man upp en tjej och kille från publiken på scenen, och låter dessa sjunga med i refrängen via varsin mikrofon. Åtminstone tjejen, vars namn sångaren inte uppfattar, sjunger bra, medan killen så fort låten slutar försöker sno trummisen Magnus Andreassons bärs. Han hinner få i sig några klunkar innan en vakt varsamt och vänligt leder ut den törstige ynglingen. Avslutar giget gör man med “Moonshine” och “We don´t celebrate Sundays”. Berg är nere bland publiken en stund för att ta avsked och sedan är sleazefesten över för den här gången. Ingenting överraskande eller oväntat har hänt, men Hardcore Superstar bjöd i alla fall på kvalitativ musikalisk underhållning av den lättuggade sorten, och jag uppskattade vad jag hörde. Med tanke på publikantalet var jag inte ensam om den saken.

Danzig ville inte bli fotad av i stort sett några tidningar, och framförallt inte webbaserade sådana. Zeros utsände fotograf, tillsammans med en massa andra fotografer, var således inte välkomna i fotodiket. Med tanke på det tar jag för givet att surgubben Glenn inte heller vill bli uppmärksammad i text av oss på dessa ovärdiga webblaskor. Således hoppar vi direkt till Kreator istället!

Kreator är inget band jag har fallit för tidigare. Kanske helt enkelt för att det lilla jag hört på skiva inte uppbådat intresse att lyssna på mer och gå in på djupet av bandets material. Döm således om min förvåning då de tyska thrashmanglarna imponerade ordentligt då de exploderade på Banditscenen. Jag hade inte ens tänkt se dem, men då jag såg kön till Ghost som skulle lira i Gasklockan ändrade jag mig och valde Kreator istället. Ibland är slumpen en sann vän. Millie Petrozza visar sig vara en ihärdig och underhållande frontfigur, även om hans engelska lämnar en del övrigt att önska. Bandet drog igång med “Mind on fire” för att sedan leverera en snabb, hård version av “War curse” från senaste plattan som kom 2009. Under “Pleasure to kill” blev det en rejäl circle pit som Petrozza under konsertens gång breddade mer och mer. Sångaren hade gett sig fan på att skapa den största cirkeldansen av alla band på festivalen. Musikaliskt fortsatte det med en brutalt givande “Destroy what´s destroy you” från Hordes Of Chaos. Petrozza berättade att Kreator spelade in en sprillans skiva i Sverige och varför de valt vårt land var enligt honom för att vi svenskar är “Guds fiender”. Ett fånigt uttalande värd ett skämmigt skratt, men också en anledning att få lira “Enemy of God”, förmodar jag. Vidare lirade man bland annat “Voices of the dead” och mot slutet, både “Betrayer”, “Flag of hate” och “Tormentor”. Vid det laget hade circle mosh-rekordet slagits med råge. Inga andra band lyckades dra igång något större än vad Petrozza uppviglat till, så jag förmodar att han kände sig nöjd då han satt backstage efteråt. Själv ignorerade jag som vanligt motionärerna och var högst nöjd med musiken istället. Och ja, nu ska det definitivt botaniseras på allvar i Kreators skivkatalog. Ett band som är så bra och energiska på scenen trots att de startade i början av 80-talet kan omöjligt ha gjort en massa värdelösa plattor.

Joey DeMaio kom upp på Monsterscenen innan det var dags för The Darkness att göra detsamma. Skillnaden var att DeMaio inte var där för att lira bas. Istället berättade han att Manowar nu var bokade inför nästa års Getaway Rock-festival. Bandet hade inte gjort några festivalspelningar i Sverige sedan 1999, sade han – det var giget på Sweden Rock Festival det året han syftade på – och han garanterade att de skulle ta med sin egen utrustning till Gävle. Publiken jublade givetvis och DeMaio gick på i ullstrumporna om att Manowar var trötta på att fansen behandlades respektlöst av andra festivaler, att de var trötta på dyra priser för mat, dryck och biljetter, och han konstaterade att Getaway vunnit budgivningen över en massa andra festivaler i Sverige. Basisten var på snabbesök i Gävle. Han hade flugits hit specifikt för att annonsera bokningen live och han flög efter talet tillbaka till USA igen, där Manowar jobbar på en ny platta. För Getaways del är detta naturligtvis en guldbokning som troligtvis garanterar en utsåld festival nästa år. I metalkretsar är Manowar större än vad folk i gemen kanske inser, och när DeMaio mot slutet av sitt tal börjar jiddra om exponerade kvinnobröst, så fick jag en stark känsla av att bandets show nästa år kommer innehålla en del repriser från tidigare besök. Musikaliskt kan det dock bli hur hårt och bra som helst. Manowar brukar leverera vad de lovat. Så grattis till Getaway för denna eminenta bokning!

The Darkness är machomännen Manowars rena motsats. Jag såg bandet innan de lade ner 2006 och det var med glädje jag insåg att hårdrockspubliken inte glömt britterna under de gångna åren. Ett mer fjollhumoristiskt band finns inte i hårdrockskretsar. De är nästan som en hårdrockens dragshow, fast med 70- och 80-talskläder istället för kvinnokläder, och det är omöjligt att inte bli på gott humör av att se och höra dem. Justin Hawkins falsettröst är lika rubbat originell som någonsin tidigare, men trots det inledde man instrumentalt innan välkända låtar och hits som “Growing on me”, “Get your hands off my woman”, “One way ticket”, “I believe in a thing called love”, “Givin´ up” och “Friday night” avlöste varandra. Justin, som nu mer är mörkhårig, startade showen i tigerrandiga brallor och jacka, exponerade överdrivet fjolliga rörelser mest hela tiden, stod på händer, lirade gitarr i bar överkropp och vickade på rumpan mot publiken. När konfettikanonerna under en ballad började spruta över publiken så slutade de aldrig och det hela var så “over the top” och hysteriskt kul att man måste vara en riktig jävla surkart för att inte dra på smilbanden. När Justin i slutet av giget, nu iklädd gråsvartrandiga kläder istället, började sjunga allsång med publiken var det garanterat inte av det konventionella slaget. De som trots allt försökte hänga med i galenskapen hade nog själva svårt att hålla sig för skratt där i mörkret. The Darkness är på gång med en ny platta och då det framfördes några låtar jag inte känner igen sedan tidigare, så är det inte omöjligt att dessa var från den kommande cd:n. Nöjt kan jag i alla fall konstatera att The Darkness anno 2011 inte är ett dugg sämre idag än när jag såg dem första gången, så gillade ni dem då lär ni gilla dem nu. Och vice versa.

Opeth är givetvis The Darkness rena motsats. Således blir det mer avancerat och musikaliskt mer allvarligt när svenskarna avslutade fredagsnatten på Bandit Stage. Men det betyder inte att showen i sin helhet var någon grå, sur och trist tillställning. Tvärtom. Mikael Åkerfeldts nördiga mellansnack om jakten på obskyra 70-talsvinyler och internetporr mår ha ett seriöst underlag, men visst är frontmannen rolig samtidigt, och scendekoren är färggrann och småflummig. Under den cirka en timme gruppen står på scenen hinner de med sju låtar. Det hela öppnar mycket känslosamt med “The grand conjuration” där vi står i mörkret med den blänkande kanalens vatten vid sidan av. Sedan blir det “Face of Melinda” innan keyboardisten Joakim Svalberg presenteras som ny, fullvärdig medlem. Opeth fortsätter med “The lotus eater” från senaste plattan, “In my time of need” (från Damnation), “Master´s apprentices” (från Deliverance) och “The drapery falls” (från Blackwater Park). Därefter presenteras nattens hjälte, nämligen trummisen Martin Axenrot som var på akuten under morgonen och som nu lirar trots att han har bältros. Åkerfeldt berättar att nya cd:n Heritage kommer ut i september, men nojig för att musiken kan hamna på internet innan skivan släpps, får vi inte höra någon sprillans ny låt från den. Istället avslutar Opeth med “Hex omega” (från Watershed-plattan) och hela giget var som en lång, varm, vacker och stämningsfull kvällshimmel av variationsrik, avancerad och ekvilibristisk musik. Jag har sett Opeth tidigare, men jag har nog aldrig blivit så känslomässigt berörd av dem som denna mycket lyckade fredagsnatt, då varenda låt var som en pipa opium.

Bullet blir man också berörd av, men på ett helt annat sätt. Nämligen av deras charm och spelglädje som riktigt lyser ur ögonen på dem. De ser ut att älska att stå på scenen, trots att showen denna gång är långt ifrån den professionella uppvisning man säkert velat uppnå. Men med en sångare vars kroppsspråk mest består av att knyta näven mot publiken och exponera sina nitarmband, samt att under en låt bära en konungakåpa, med en gitarrist vars gitarrfyrverkeri är riktat åt fel håll så att gnistorna yr över honom och med små taniga bomber och eldar känns det inte riktigt som att Bullet nått halvvägs till de stora drakarnas pondus än. Men det gör inget, alla är vi barn i början, och den självlysande loggan bakom bandet är i alla fall fin. Musikaliskt har Bullet givetvis AC/DC att tacka för allt och det tycks inte ha tillkommit några nya, direkt hörbara influenser. Bullet öppnar med “Highway pirates” och låtar som “Knuckleduster” som inte framförts live tidigare, “Stay wild” och “Turn it up loud” bankas fram med sväng och intensitet. Avslutar sina fyrtiofem minuter gör Växjögänget med “Bite the bullet” och när vi många timmar senare kör hem genom natten passerar vi bandets turnébuss på motorvägen.

Nifelheim ser ut som mänskliga igelkottar i den fullständiga arsenal av spikar och nitar som de läderklädda, sminkade herrarna bär från topp till tå. Det måste vara helvetiskt varmt att lira live inomhus i den munderingen, men scenen där det händer är Gasklockan och där behöver man inte stå under strålkastarljuset för att uppleva hettan och kvalmigheten. Det räcker med att vistas där inne i mörkret för att svettas ymnigt, trots att klockan passerat eftermiddag. Säga vad man vill om bandets black metal, men nog är den ösig, hård och rakt på sak alltid. Däremot uppfattar jag inte låtarna som särdeles variationsrika, för att uttrycka det milt och försiktigt. Bandet blåser på med titlar som “Infernal flame of destruction”, “Gates of damnation”, “Sodomizer” och avslutar giget med “Storm of Satans fire”. Men i ärlighetens namn måste jag medge att jag minns Nifelheims kläder och svartmålade ögon mer än vad jag minns musiken, när jag lämnar giget. Dock trodde jag att bandet skulle ha en scenshow som åtminstone i någon mån kunde leva upp till imagen, men på den punkten bedrog jag mig. Nifelheim framför sina låtar i sina nitförsedda rustningar och mer visuellt än så blir det inte. Kul för stunden att ha sett bandet således, men en upplevelse som är rätt långt ifrån att komma i närkontakt med Satan.

Accept med sin amerikanske sångare Mark Tornillo som kom med i bandet 2009, lirade på Monsterscenen och blev lördagens nästa helhetsupplevelse för min del. Entombed hann jag nämligen bara höra några låtar med, då dessa och Nifelheim krockade. Accept visade dock att de fortfarande är en heavy metalkraft att räkna med, och det gjorde man så fort tyskarna äntrade scenen med “Teutonic terror”. Redan i följande låt, “Bucket full of hate”, slog Stefan Schwarzmann sönder virveltrumman och att man direkt därefter lirade “Breaker” kändes nästan som ett ödets ironi, med tanke på titeln. I “Metal heart” sjöng publiken hela gitarrmelodin till “Für Elise” och glädjen över mottagandet avspeglade sig på scenen. Det faktum att publiken var med på noterna från den första till den sista, smittade av sig på alla, verkade det som. Herman Frank var efter sin sjukhusvistelse tillbaka och hyllades för det naturligtvis, bandet lirade “Losers and winners”, Tornillo lät som en mix av Udo och Brian Johnsson, och “Princess of the dawn” utökades med ett bassolo. Draget, spelglädjen och låtvalen var det verkligen inget fel på denna kväll, men jag är smått allergisk mot allsång med publiken, vilket uppstod lite för ofta för min smak. Men på den punkten är det ju likadant, också när U.D.O. lirar live, tyvärr. Men jag ska inte klaga på bagateller. Efter “Aiming high” och “Up to the limit” saftade Accept nämligen på med min favoritlåt “Fast as a shark” och såväl band som sångare gjorde den full rättvisa. Detsamma kan sägas om “Balls to the wall” som efter “Pandemic” avslutade hela kalaset. Ingen kan väl beskylla Accept för att vara nyskapande, oförutsägbara eller ens särskilt musikaliskt kreativa, men tyskarna kan sina poser utantill efter decennier på världens scener, de kan sina uppställningar, sina metallåtar, och de har vad som krävs för att få publiken med sig. Man vet vad man får helt enkelt, på gott och ont. Då jag tillhör de som är ytterst misstänksamma mot nya sångare, känner jag mig dock mer än nöjd med Tornillo (som jag inte hört live tidigare) och de insatser han rodde iland denna kväll. Så Accepts gig på Getaway hamnade definitivt bland festivalens höjdpunkter.

FKÜ ser ut som sminkade trollgubbar eller snälla skogstomtar, och visste man inte bättre skulle man kunna tro att Uppsalabandet låter som Gentle Giant. Det hade de nämligen gjort om de lät som de såg ut. Istället låter bandets thrash som ett X2000, fullpumpat med amfetamin sedan tåget byggdes. För det går fort, det är högt, det moshas som fan – vilket uppenbarligen inte glädjer de som står framför scenen eller vid sidan om moshen och vill koncentrera sig på musiken – och Lawrence Mackrory alias Larry Lethal snackar engelska mellan låtarna, trots att bandet kommer från anrika Uppsala och inte anrika Irland. En kul ploj, som han senare under giget avslöjar. En annan sak han är bra på är att gå upp i falsett, vilket händer mest hela tiden. I början av giget låter det förunderligt tunt om bandet då trummor och sång dominerar ljudbilden. Jag ser mig omkring, men den moshande hopen verkar inte ta någon notis om saken. Kanske skiter de i musiken bara de får hoppa omkring en stund? Själv tycker jag att det är märkligt att man ens tillåter denna avart av motion till musik vid en inomhusscen som denna, då övriga lyssnare blir uppenbart störda. Nåväl, ljudet tar sig i alla fall efter ett tag och vid ett par tillfällen dyker Leather Face upp med en motorsåg och en lirare från någon annan skräckfilm gör entré och börjar sjunga. Tyvärr gör man inget av dessa korta uppträdanden, vilket får det hela att framstå som rätt tramsigt och meningslöst. Musikaliskt går det däremot fort som fan och “Dead coroner” går i expressfart. Andra låtar som liras är till exempel “The pit and the poser”, “Moshoholics anonymous” och “Maniac cop” som avslutar racet.

Hammerfall har gett sig fan på att bjuda in till stor lyxig show och det gör man med råge. Gruppen, som genom åren såväl hyllats hämningslöst men som också kritiserats onödigt hårt, för att inte säga hatats av en del tokstollar, har denna kväll slagit svenskt rekord i Marshallstärkare. En hel vägg av 54 Marshalls har byggts upp och på toppen av denna svarta mur sitter trummisen Anders Johansson med en utsikt, förmodar jag, som måste vara jävligt häftig. Vid sidorna om scenen står höga liftar vars enda syfte är att bränna av enorma eldar mot natthimlen. Som om inte det räckte, både brann och exploderade det på scenen från alla möjliga håll och kanter så fort grabbarna gjorde entré med “Patient zero” från nya albumet. Senast jag såg Hammerfall var på Sonisphere förra året. Då kändes allting så pyttelitet och torftigt i jämförelse med vad bandet nu bjöd på. Den gången snackade Joacim Cans väldigt mycket mellan låtarna, och visst, han pratar fortfarande en del, men på Getaway lirar de i nittio minuter och musiken dominerar trots allt showen. Det blir helt enkelt en bättre mix av publikfrieri och metal här än då jag såg dem 2010. Musikaliskt låter det skitbra, oavsett om man står nära eller långt ifrån scenen. Ljudet är så kraftigt som Hammerfalls musik kräver och Cans sjunger utmärkt. Låtar som “Renegade”, “Any means necessary”, “Bang your head”, “Legion” och “Blood bound” avlöser varandra och tusentals nävar slår takten i luften. Låten “Hammerfall” från debutplattan avslutar giget, men bandet är triggat och återvänder under applådåskor för tre extranummer på raken: “One more time” från nya plattan, “Hearts on fire” och “Let the hammer fall”. Johansson verkligen vräker på uppifrån sitt torn till trumpodie och plötsligt bryter ett enormt fyrverkeri ut på himlen. Det skjuts någon sorts raketer från mixertornet in i scenens pelare över publikens huvuden och säga vad man vill om Hammerfall, men bandet bjöd verkligen både på sig själva och på en extremt händelserik show denna afton. För egen del håller jag detta gig som det absolut bästa jag sett och hört med Hammerfall någonsin, och man undrar om det är den nya, kritiker- och publikhyllade plattan Infected som gett Hammerfall den här extra skjutsen. Nu känns de nämligen mer kraftfulla, mer proffsiga och mer underhållande än någonsin förr.

Immortal är alltid kul att se och efter giget på Sweden Rock härom året är detta bandets andra Sverige-besök någonsin. Den här gången har norrmännen äran att avsluta Getaway-festivalen, trots att det är Hammerfall som räknas som headliner. Ledmotivet till filmen Örnnästet ljuder, loggan hissas upp, scenen badar i blått ljus, trummisen Horgh har intagit sin plats, det blir plötsligt helt svart och så exploderar pyrotekniken i “All shall fall”. Senare smaskas det på med epilepsiframkallande ljus, rök och mer av precis allt. Dessvärre uppstår det någon form av tekniska problem med Abbaths gitarr tämligen tidigt och ljudet av instrumentet försvinner från och till. Periodvis får Apollyon och Horgh improvisera för att det ska hända någonting på scenen. Abbath själv verkar snarare uppgiven än fly förbannad, då han gång efter annan lämnar scenen för att försöka rätta till vad som nu har hänt. Kanske är det nattens strapatser som via ett bråk med hotellpersonalen lett till fyllecellen, som gör att han inte riktigt orkar lacka till. Alla vet ju att man kan vara rätt mör efter en brakfylla. Musikaliskt är bandets black metal för övrigt både primitiv, rå, tung och kraftfullt framförd. Abbaths juckande och hans miner, då han likt en orm far ut och in med tungan i det sminkade ansiktet, är svårt att inte le åt, och det är kul att bandet inte tar sig själva på så stort allvar. Som när Abbath går fram till mikrofonen och man förväntar sig något djupsinnigt. Istället säger han bara “Vill ni höra mer av den här skiten, eller vad är det frågan om?”. Vid ett annat tillfälle sitter han ner, loskar på sig själv av misstag, stiger fram till mikrofonen och säger “Fy fan”. Därefter kör de vidare som om ingenting har hänt och mellansnacket är därmed över. Det headbangas vilt, både på och nedanför scenen, men den välkända krabbdansen uteblir konstigt nog. Däremot framförs låtar som “Sons of northern darkness”, “Tyrants” och “One by one” avslutas med en så kraftig bomb att man hoppar till. Vad Immortals dragningskraft består av kan man fråga sig, men nog är det något mäktigt med detta band som utseendemässigt har lånat allt av Gene Simmons och musikaliskt låter som ett Venom av tungt, packat fläsk. Med låtar som “The rise of darkness” och “The call of the winter moon” visar den återförenade trion – Immortal gjorde come back 2006 – att de är en kraft att räkna med, trots gitarrbekymmer och bakfyllor. Man kan bara hoppas att de pandasminkade norrbaggarna har vägen förbi våra breddgrader igen snart.

Om Webbmaster

Kolla även

Vacum - Flugor Och Rosor

Vacum – Flugor Och Rosor

Vacum fortsatte sin musikaliska upptäcktsfärd under det mörka 80-talet genom att släppa Flugor Och Rosor. …