Wednesday , June 12 2024

Duran Duran – All You Need Is Now

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[album, PIAS / Border, betyg: 6]

Jag vet att många, än idag, betraktar Duran Duran som ett simpelt “boyband” och därmed var mans nidingar. Frågar ni mig hör de till de allra främsta låtskrivarna i England under de senaste trettio åren. Nick Rhodes måste klia sig i den platinablonderade Warhol-luggen och fråga sig hur Duran Duran och exempelvis Depeche Mode hamnade i så oerhört olika positioner. Visst, låtarna som Taylor, Taylor, Rhodes och Le Bon skriver idag har inte halva den vitalitet som “Hungry Like the Wolf”, “Planet Earth” eller “A View to a Kill” hade, men har ni hört Depeche Modes tre senaste album?

Ända sedan början av nittiotalet ser Duran Durans karriär ut som en övning i att ta så många alldeles utmärkta poplåtar som möjligt och få dem att ramla ner bakom soffan och försvinna spårlöst. Varenda skiva hyllas, åtminstone av vissa, som en “return to form”, och sjunker sedan som en sten till följd av obefintlig marknadsföring och musikaliska beslut som i efterhand visade sig vara misslyckade.

När jag nu läser artiklar om Duran Duran i anslutning till All You Need Is Now visar det sig att en så stor del av deras fans vill att de ska låta exakt som i början av åttiotalet att gruppen (eller skivbolaget) inte har råd att bortse från deras vilja. För mig är det helt obegripligt. Varför? Ni äger väl åttiotalsplattorna? Lyssna på dem då. Varför karbonkopiera dem i all evighet? Skulle ni vilja att Depeche Mode lät som på A Broken Frame också? Nej förresten, svara inte på den frågan. Jag vill inte veta.

Det visar sig också att när Duran Duran på sitt förra album, Red Carpet Massacre, samarbetade med Timbaland och Justin Timberlake, hade skivbolaget mer eller mindre bestämt det mot deras vilja. Vi tar det igen. Fansen vill ha åttiotal. Då tvingar bolaget på gruppen ett par halvhippa nollnolltalsnamn, som de fans som följt Duran Duran sedan åttiotalet säkert knappt känner till. Gruppens egen vilja verkar finnas i skogen.

På All You Need Is Now, som nu får en utvidgad, fysisk release med fjorton spår i stället för de nio på det digitala släppet, har pendeln svängt över åt andra hållet. Här har Duran Duran kallat in Mark Ronson, en producent som hade kunnat få dem att låta som att de bara är tre till fem år efter sin tid, precis som Timbaland gjorde. Men Ronson har fått i uppgift att göra en musikarkeologisk rekonstruktion av Birminghamkvartettens åttiotal. Det är faktiskt nästan kusligt. Introt till “The Man Who Stole a Leopard” ÄR “The Chauffeur”. “Blame the Machines” har ungefär samma driv som “Planet Earth” och en robotkylig kvinnoröst i Grace Jones-stil. “Leave a Light On” är inte särskilt avlägset släkt med “Save a Prayer”. Det är bara att fortsätta att dra paralleller.

Ingen ska försöka slå i mig att en superkreativ idémänniska som Nick Rhodes – som var kompis med Andy Warhol, och det var snarare Warhol som var fascinerad av Rhodes än tvärtom – helst av allt, om han själv får välja, gör covers på sig själv. Eller är det warholsk popkonst att lägga eget arkivmaterial i kopiatorn och stencilera fram subtila variationer? Ändå, trots alla mina invändningar, blir det svårt att ge ett lägre betyg än sex av tio. Duran Duran behärskar hantverket att skriva låtar, och sådant ska premieras.

Det är sällan som jag kommer på mig själv, när jag precis lyssnat på en nyutgiven skiva, med att tänka “om någon ändå ville samla ihop ett gäng trendiga producenter och mixa om den här plattan från början till slut”. Få sätt att tvinga konsumenten att köpa musik som han eller hon redan äger brukar kännas så meningslösa som det genomsnittliga, ommixade albumet. Men All You Need Is Now formligen skriker efter electromixar, dubmixar, akustiska stråkversioner, vad som helst. Bara jag slipper höra fler fossila syntljud från 1982.

Om Webbmaster

Kolla även

Whole – “Valson”

Nu över till en intressant duo.  Whole består av Thomas Schernikau från Depeche Mode-hyllningsbandet Forced …