Depeche Mode – Tour of the Universe

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Hans-Olof Svensson)

[dvd, Mute / EMI, betyg: 7]

Ibland tror man att man är trött på Depeche Mode. De gör ju bara svartklädd, massproducerad electrogoth uppblåst till mastodontarenaformat. Och varför ska man plocka fram “Never Let Me Down Again” eller “Policy of Truth” på vinyltolva när det finns så mycket ny, intressant musik att sätta sig in i? Men när man väl sätter sig ner med en sådan här samling låtar kan man aldrig förbli helt oberörd.

Tour of the Universe-dvd:n är inspelad över två kvällar i Barcelona, den 20 och 21 november 2009. Konserten börjar långsamt med tre spår från Sounds of the Universe, följda av “Walking in My Shoes”. Martin Gore ser som vanligt ut som en liten kerub i sin glam-teddyboy-kostymering. Han har sprayat glitter över överkroppen och naglarna är givetvis svartlackerade. Dave är Dave. Händerna på höfterna i klassiska Mick Jagger-poser. Rösten börjar bli alltmer nasal och påminner ofta om Liam Gallagher. Ibland hamnar han farligt nära en Elvis-imitation eller den engelske komikern Vic Reeves “pub singer”-parodi. Anton Corbijns storbildsprojektioner bakom scenen kombinerar, som alltid, bisarr humor med en enkel humanism som går ut på att vi alla är olika men ändå lika.

Med en funkig version av “Fly on the Windscreen” stiger tempot. Det är så här jag tycker bäst om Depeche Mode, när de inte krampaktigt måste visa att de minsann är ett vanligt, skitigt rockband också. När jag ändå är i färd med att svära i kyrkan kan jag avslöja att jag föredrar de låtar som Martin Gore väljer ut åt sig själv, här “Jezebel” och “Home”, och tycker att han är en mycket bättre sångare än Dave.

Kanske är det lite för tidigt att bara sjutton år efter Songs of Faith and Devotion-turnén utvärdera Depeche Modes satsning på livetrummor och ett mer spontant framträdande med utrymme för improvisationer, men efter att under några års tid ha låtit slappa och underrepeterade, eller helt enkelt som musiker som aldrig kommer att bli virtuoser på sina instrument, låter de nu snart så stramt och tajt att de lika gärna skulle kunna ställa fram rullbandspelaren mitt på scengolvet igen. Detta är avsett som beröm.

“Policy of Truth”, “In Your Room” och “I Feel You” värmer upp publiken inför det riktiga hitsrallyt mot slutet. “Enjoy the Silence” och “Never Let Me Down Again” gör under några få minuter alla klyschor om konserter som någon form av andlig upplevelse lite sannare än de egentligen har rätt att vara. Som extranummer kommer Martin ut och framför “Dressed in Black” som pianovals, följd av “Stripped”, “Behind the Wheel” och “Personal Jesus”.

Bonusspåren på dvd:n är “World in My Eyes”, “Sister of Night”, “Miles Away / The Truth Is” och “One Caress” i en version med tunna, plastiga stråkljud på synten. Här hade jag velat höra ett helt nytt, och framför allt oväntat, arrangemang.

Tour of the Universe ges ut i två versioner, en standardversion med konsert-dvd:n och två cd som innehåller samma 21 låtar som på dvd:n. Deluxe-versionen har en extra-dvd med en turnédokumentär, Anton Corbijns projektioner som separata kortfilmer, “Wrong” och “Walking in My Shoes” inspelade i replokalen, en liveversion av “Insight” samt musikvideorna till de fyra singlarna från Sounds of the Universe.

Men den här produkten bygger förstås helt och hållet på att just du vet med dig att du vill vältra dig i Depeche Mode så som de alltid har varit och antagligen alltid kommer att förbli. Då är den ypperlig. Själv saknar jag nog ändå den tid då de fortfarande kunde överraska.