Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)
Förra helgen gick första upplagan av Zitapopfestivalen av stapeln. Drygt tusen besökare var på plats och gottade sig åt en helkväll i elektropopens tecken.
Den välmående förstaden Spandau, belägen en dryg halvtimme från centrala Berlin, är främst känd för tre saker:
– sitt (numera rivna) militärfängelse, där bland andra Albert Speer och Rudolf Hess satt inspärrade i många år.
– sin balettensemble, som inspirerade ett inte helt okänt brittiskt new wave-band att döpa sig till “Spandau Ballet”.
– sin mycket imponerande julmarknad, som räknas som en av Tysklands största och mest välsorterade.
En något mer okänd sevärdhet är stadens vackra citadell, “die Zitadelle”. Förutom romantisk stämning och en finfin restaurang erbjuder den vackra borgen även intressanta musikarrangemang. I sommar har bland andra Iggy Pop och The B52’s förgyllt Spandau-nätterna.
Zitapop Festival 2008
Först ut var det kanadensisk-tyska kultbandet Psyche, som imponerade med en oväntat vital show. Darrin Huss charmade publiken med sin självironiska humor och det var ett nöje att höra gamla pärlor som “Good Bye Horses” och “The Outsider” igen.
Därefter följde brittiska Mesh. Undertecknad, som aldrig har förstått sig på bandets tämligen intetsägande synthrock, orkade dock bara med ett par låtar och begav sig istället till VIP-området för att avnjuta en bratwurst och en öl. Detta visade sig vara ett lyckat drag, då det fanns ett par intressanta samtalspartners backstage. Zeros utsände pratade först med Darrin Huss, som hälsade att “Zitapopfestivalen är det häftigaste vi har gjort på många år” och poängterade att “Psyche ser fram emot att spela i Sverige igen”. Ett par ord växlades även med Camouflage, som berättade att deras efterlängtade live-dvd kommer att släppas senare i höst.
Stärkt av tysk husmanskost och skön musik (diskjockeyn i VIP-området hade den goda smaken att spela gamla instrumentalfavoriter av Jean Michel Jarre, Vangelis och Tangerine Dream) vågade sig er förtrogne åter ut på festivalområdet. Där stod tidigare nämnda Camouflage i startgroparna. De tre herrarna visade sig vara rejält laddade och bjöd på en timmes finfin underhållning. Nya låtar som “We Are Lovers” och “Motive Sky” varvades föredömligt med gamla allsångsfavoriter som “Love Is A Shield”, “Suspicious Love” och “The Great Commandment”.
Så var det dags för kvällens headliner, And One, att ta scenen i besittning. För Steve Naghavi, som är uppvuxen i Berlin, var spelningen på hemmaplan självklart speciell. Den kostymklädde gentlemannen gav också hundra procent från första till sista låten. Sällan har jag sett någon popsångare som har dansat så fanatiskt. Förutom ett stort antal egna hits (från “Recover You” och “Deutschmaschine” till “Für” och “Sternradio”) bjöd trion på ett flertal new romantic-klassiker (som Depeche Modes “Fly On The Windscreen” och Pet Shop Boys “It’s A Sin”). Konserten var med andra ord en utmärkt aptitretare inför den kommande coverskivan. Konserten avslutades storstilat med “Techno Man”, “Body Nerv” och “So klingt Liebe”. Publikens ovationer ville aldrig sluta och det gamla ordspråket “det inte går att bli profet i sin hemstad” tycks sålunda inte vara tillämpbart på herr Naghavi och hans bodypoppande kollegor.
Dags för en liten summering. Hur var första upplagan av Zitapop-festivalen? Jodå, den går till historien som en sympatisk tillställning. På pluskontot noteras de vackra omgivningarna, den vänliga stämningen och den goda organisationen. Om de fortsätter i samma stil och erbjuder ett aningen starkare startfält i framtiden kan det bli en institution bland elektropopfantaster.
