Monday , September 26 2022

Arvikafestivalen 2008 – – Alternativ synthfestival sökes

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

Med år 2008 års upplaga har nu slutligen Arvikafestivalen bekänt färg. Någon synthfestival är det inte längre frågan om, även om det fortfarande finns synthakter i schemat. Istället sipprar den mer mainstreambetonade musiken in i den värmländska skogen, och de spännande nya artisterna återfinns ibland electrobanden.

Trots en blek bokningslista så saknas dock inte möjligheter att bli överraskad. För egen del finns två klara festivalfavoriter: 20-årsjubilaren S.P.O.C.K samt tyska synthlegenderna And One. Bland årets överraskningar och upptäckter finns exempelvis In Strict Confidence, Lola Angst, Pacific och Cut Copy som alla gör starka spelningar.

Om vi tar ett steg tillbaka så börjar Arvikafestivalen 2008 redan på Centralen i Stockholm. Synthklubben Tech Noir har chartrat ett helt tåg, och ombord bjuds det på glatt festivalsällskap, dj:er och festivalens första liveakter: svenska ebm-banden Red Cell samt Traktor. Det svenska sommarlandskapet som susar förbi står i stark kontrast till den mörka klubbatmosfär som råder inne i konferensvagnen som gjorts om till scen med dansgolv och bar – allting ackompanjerat av rälsens rytmiska industriljud. Arvikatåget är ett beundransvärt initiativ som jag hoppas blir ett återkommande festivalinslag.

En stekande sol mot en klarblå himmel välkomnar Arvikatåget till festivalstaden. Allting känns igen, och på en villatrapp på vägen till festivalområdet och campingplatserna sitter den förstenade katten och iakttar den brokiga förbipasserande skaran utanför staketet som sig bör.

Torsdag – en lugn premiärdag utan måsten
Blood Music får äran att sparka igång festivalen för Zeros utsända på Andromedas folkparksscen. Karl Jonas Winquist från First Floor Power gör en trevlig spelning i det lilla formatet. Musiken gör förvisso inte något djupare avtryck för egen del, men den lilla skara som infunnit sig på Andromeda vid halvfyratiden verkar uppskatta lugnet.
Universal Poplab - Cut Copy
Premiärdagen känns överlag som den minst intressanta sett utifrån mina musikaliska preferenser, men visst finns det ett par band som lockar. Andra bandet för dagen blir Universal Poplab där frontfiguren och tillika P3-radioprataren Christer Lundberg i vanlig ordning levererar dansvänlig refrängstark synthpop. Energin och spelglädjen går inte att ta miste på, och publiken besvarar entusiasmen. Trägolvet på lilla Lyran formligen gungar under fötterna.

Bland fredagens bortvalda konserter återfinns exempelvis Slagsmålsklubben, Familjen, Firefox AK och Håkan Hellström – som alla är repetitioner ifrån tidigare års Arvikafestivaler – samt Robyn och Motoboy. Premiärdagens tre konsert blir istället franska industrisynthbandet Tantrum. Tyvärr visar det sig vara den sortens testosteronstinna trancetechno som jag personligen fått mer än nog av under det senaste åren – och som även dominerar bland Arvikafestivalens glesa synthbokningar.

Årets synthband är inte många, och borträknat futurepop à la VNV Nation eller industri-techno i Combichrists spår återfinner man endast två rena synthpopband i schemat: S.P.O.C.K samt Sadman – samt det lite hårdsynthigare And One. Att man inte satsat på att ta in åtminstone ett par av alla de talangfulla små synthpopband som finns i landet är för mig en gåta, och det där riktigt stora synthbandet lyser också med sin frånvaro.

Bland de få bokningarna inom genren syns redan på förhand ett antal krockar: Assemblage 23 krockar med Red Cell, And One krockar med Rotersand och S.P.O.C.K krockar med Sadman. Turligt nog åtgärdas detta, även om flertalet besökare aldrig blir medvetna om det eftersom det inte står med i det förtryckta spelschemat. Rent konkret är spelschemat ett av årets samtalsämnen av andra skäl. Överallt hörs kommentarer som “det börjar antingen hel, kvart över eller halv”, eftersom ingen riktigt lyckats tolka layouten. Ett lovvärt initiativ är dock att märka ut genrerna med färgkoder.

Sista liveupplevelsen på premiärdagen blir Slayers stenhårda och underhållande trash metal-mangel. Jag räknar till fler än trettio förstärkare på scenen, även om det är oklart om det bara är för syns skull. De amerikanska hårdrockarna levererar ett oväsen som inte gör någon headbangare besviken, och faktiskt inte heller en elektroniskt lagd Zeroskribent som upplever sin allra första hårdrockskonsert – åtminstone under de fyra låtar som jag står ut.

Fredag – sicksack mellan scenerna
Fredagen har ett mer lovande schema, och det ser ut att bli ett sicksackande mellan scenerna framåt senkvällen. Första bandet för undertecknad blir det tidigare okända svenska indiebandet Du Pacque. Soundet känns litet grann som en skön mix av Le Mans, The Charlatans och Joy Division, och framträdandet är proffsigt och samspelt. Tyvärr har bara tjugotalet åhörare lyckats ta sig till Lyran vid tretiden på fredagen, men jag gissar att fler kommer att få chansen att se dem framöver.

Vid halvfemtiden stiger futurepopbandet Assemblage 23 upp på scenen. Stämningen är hög bland publiken och det märks att det amerikanska synthbandet har många anhängare på plats. Projektionerna försvinner tyvärr i dagsljuset, vilket är lite synd eftersom Tom Shear egentligen saknar den stjärnkvalitet som krävs för att lyfta konserten. Men när han ropas in för ett extranummer och säger att “vi har spelat i Sverige så många gånger förut, och ni skandinaver har aldrig gjort oss besvikna – så vi spelar en till för er” så plockar han tacksamma poäng ifrån en tacksam publik.
Kent
Vid halvelvatiden är den stora grusplanen framför Vintergatan fylld av festivalens största publik. Kent är troligen årets smartaste bokning rent kommersiellt, och kärleken till detta popfenomen som går hem i (nästan) alla läger verkar gränslös. Festivalspelningen inleds med “Stenbrott” och följs upp av “Blåjeans”, men högst jubel och allsång drar “Berlin”, “Kärleken väntar”, “Om du var här” och “Generation Ex”. Kent levererar det som krävs, men det känns på något sätt som om att de inte löper hela linan ut. Visst står man där med ett leende på läpparna vid hitsen men en vag besvikelse pockar ändå på. Och även om Kent storhetsmässigt må vara Sveriges svar på Depeche Mode så känns det inte helt bekvämt att se dem kopiera Never Let Me down-konceptet med vajande händer rakt av. Kent har dock publikens välsignelse vad de är gör.

Interpol spelar efter Kent på Vintergatan, vilket kanske är en bidragande orsak till att det inte är fullt så många i publiken som man kunde ha väntat sig. Det är moget och snyggt, men jag föredrar nog faktiskt Interpol på skiva för särskilt mycket händer inte på scenen.

Inklämt i schemat mellan Kent och Interpol är Cut Copy på Andromeda och Rex the Dog på Orionscenen. Cut Copy innebär den andra överraskningen för min del. Den australiensiska electrotrion gör snygg och smittsam danspop. Det är lite som om någon satt ett discobeat till New Order och publiken älskar det. Inne på Orion gör den mytiske remix-magikern Rex the Dog även han en uppskattad livespelning. Personligen tycker jag inte att dylika vrida-på-rattarna-konserter är särskilt spännande att titta på, men visst är han otroligt skicklig.
In Strict Confidence - And One
Sist på fredagen drar den showande tysken Steve Naghavi med följe in som en frisk vind i synthtorkan. And One bevisar varför de fortfarande har en så stor fanskara genom att leverera en timme hits i Apollotältet, som exempelvis “Deutschmaschine”, “Body nerve”, “Get you closer” och “Military fashion show”. Precis som Nitzer Ebbs Douglas McCarthy är Naghavi dessutom en av de få sångarna inom genren med en riktigt bra röst, tillsammans med en scenpersonlighet som adderar det där lilla extra. Sexuella anspelningar såväl verbalt som visuellt hör till en And One-spelning – dock alltid med glimten i ögat. Arvikafestivalens näst bästa spelning i mitt tycke.

Lördag – länge leve S.P.O.C.K
Avslutningsdagen drar igång med årets näst sista överraskningsupplevelse för egen del – In Strict Confidence. Det är tungt utan att bli vare sig testosteronstinnt ebm-bröl eller futurepop. Den karismatiske sångaren Dennis Ostermann ackompanjeras av en kvinnlig gitarrist samt en körsångerska på vissa låtar. Publiken är redan uppvärmd när regnet sveper in över Arvika efter idel solsken och tropisk värme. “I think the storm is coming so you’ll have to stay here until the end, I’m sorry”, säger Ostermann och ler. Och plötsligt lyfter konserten. Det är som att regnet utlöser den där typiska Arvikafestivalstämningen, och Andromeda-scenen fylls på av åhörare som söker skydd från regnet och välkomnas in till en av festivalens bästa konsertstämningar. Extrapoäng dessutom för att de liksom sina landsmän i And One gör teaterbugningar efter konsertens slut, istället för att som vissa attitydkänsliga band gå av scenen utan ens ett tack till publiken.

Alice in Videolands spelning ställs in när Apollotältet visar oroväckande tecken på att inte klara stormen, men efter att schemat skjutits fram någon timme löser sig dramat. Själv har jag dock siktet inställt på svenska electroduon Pacific, vilket visar sig vara ett bra val. Efter att ha åtnjutit Cut Copy dagen innan är det lockande att utnämna Pacific till den svenska motsvarigheten till australiensarna. Riktigt snygga elektroniska pop-loopar, med en åttiotalstouch som gränsar till det smöriga utan att gå överstyr. Publiken är överlycklig.

The Mary Onettes krockar vid sextiden med De Lyckliga Kompisarna på Vintergatan till mångas förtret, men DLK får stryka på foten för det talangfulla svenska indie-undret – följt av en intervju med franska electroakten Yelle som spelar lite senare. The Mary Onettes låter precis lika bra som på skiva, och den enda invändningen man kanske kan ha är att scenshowen inte blir så värst spännande. Å andra sidan gör inte det så mycket när låtmaterialet är så vansinnigt bra.

Arvikafestivalens scenplanerare hade uppenbarligen inte räknat med det enorma intresse som Yelle dragit till sig. Orion-scengolvet fylls snabbt upp av en publik som gissningsvis snittar på en sexton-arton år, varav ovanligt många tjejer. Efter bara tre låtar blir luften och värmen olidlig och jag står inte ut längre. Väl utanför inser man att det står minst ett par hundra som inte fått plats inne i det överfyllda Orion.

Tyska hårdsynthgruppen Lola Angst blir den näst sista konserten för 2008 års festival – och en positiv upptäckt. Med ryggen vänd mot publiken spelar Alexandar Leonard Goldman iförd countryhatt på en egenkonstruerad kyrkorgel som för tankarna till Einstürzende Neubautens innovativa sceninstrumentering. För trummor, analogsynthar och andra blytunga ljud står Reiner Schirner, som dagen till ära har en t-shirt med texten “Lass uns tanzen oder ficken oder beide”. Efter att ha dedikerat en låt till Finland och en till sig själv levererar Goldman en av festivalens klart bästa låtar – “Trisexual”. Sin dubiösa och perverterade text till trots är denna synthdänga stört omöjlig att jaga bort ur huvudet efteråt.
S.P.O.C.K
Festivalens sista band är S.P.O.C.K, och med ens är man beredd att förlåta Arvikafestivalen för allt. Även om hemligheten hade läckt ut till undertecknad redan i förväg var det en känsla utan dess like att återse en kär gammal banduppsättning av de svenska rymdsyntharna – och en show som jag aldrig hade väntat mig. Som en hyllning till tjugoårsjubiléet av S.P.O.C.K's tillblivelse drar Alexander Hoffman första fram det första esset ur rockärmen efter en kvart: Johan Billing, alias Plasteroid, ropas in på scenen och ställer sig bakom syntarna till publikens förtjusning. Bara för att sedan dra fram det främsta esset. Jublet vet inga gränser när Kapten Eddie B Kirk kommer in på Andromeda-scenen, och trycket närmar sig snabbt smärtgränsen framme vid stängslet. Åsynen av denna legendariska uppsättning som iförda fem generationers Star Trek-tröjor framför en rad kära gamla S.P.O.C.K-favoriter får publiken att formligen såväl gråta som skrika av glädje. Och känslan av en hängiven publik som står kvar efter tre extranummer i säkerligen tio minuter och ropar på ännu mer – och sedan buar ut roddarna som börjar rensa scenen – är obeskrivlig. Helt klart både den bästa S.P.O.C.K-spelning jag någonsin sett – och i mitt tycke festivalens krona.

Önskelista inför 2009
Summa summarum har Arvikafestivalen 2008 i vanlig ordning inneburit fyra intensiva dagar med mycket musik, trevligt sällskap och alltför lite sömn. På önskelistan inför kommande år står bland annat fler bokningar inom främst synthpopgenren, ett läsbart spelschema samt att även campingscenens konserter tas med i programmet, eller åtminstone utannonseras någonstans i övrigt än just på campingscenen. En jämnare könsfördelning utöver dans- och DJ-akterna på Orionscenen – där man faktiskt tillämpat principen hälften-hälften – är även det ett rimligt önskemål. Det bör trots allt gå att hitta några fler spännande kvinnliga artister utanför singer/songwriter-genren.

Jag håller tummarna för att det kommande samarbetet mellan Arvikafestivalen och Roskildefestivalen leder till ett bättre artistutbud och ser fram emot årgång 2009.

Om Webbmaster

Kolla även

6122 – hyllningsskiva till Andrew Fletcher med många stora namn

Sista veckan i maj nåddes vi av det tråkiga beskedet att en av Depeche Modes …