Thursday , September 29 2022

The Human League och OneTwo på Berns – – Magisk konsertkväll i åttiotalets tecken

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Tina Arwidson)

Äntligen en fullfjädrad The Human League-spelning som varken stannar vid klubbspelning eller festivalspelning utan som verkligen är en äkta show. Lägg därtill ett proffsigt förband som OneTwo, med Claudia Brücken (Propaganda) och Paul Humphreys (OMD), så har ni ett oöverträffat minne som lär sprida glädje många långa och kalla vintermånader framöver.

Enda plumpen i protokollet är den desinformation som Berns själva står för när vi ringer dit innan för att kontrollera starttiden för förbandet. OMD-hiten Messages ljuder därför redan ut i den halvfulla lokalen när undertecknad snitslar sig fram till scenen, minuspoäng till Berns.

OneTwos debutalbum Instead hör inte till årets mest dansvänliga, men det är mycket bra. Och just på grund av det tämligen långsamma tempot krävs det annat som fångar uppmärksamheten, vilket stavas Claudia Brücken. Kombinationen av den fantastiska röstresursen hos ex-Propagandasångerskan och hennes sinne för melodier, och Paul Humphreys sinne för spännande elektroniska landskap, kan inte bli fel.

Nästa nummer blir Kraftwerkhyllningen “Kein Anschluss”, min personliga favorit på Instead. I fokus står inte showen, som i ärlighetens namn är väldigt sparsmakad som sig bör det gäller ett förband, utan musiken. Ändå finner man sig ståendes där framför scenen och fånle mest hela tiden. Hade jag inte nyligen intervjuat både Claudia Brücken och Paul Humphreys hade blotta åsynen av dessa legendarer live säkerligen varit det största, men nu kan jag helt och hållet koncentrera mig på denna sympatiska elektroniska popsaga.

Som en tribut till Billy Mackenzie som begick självmord för exakt tio år sedan i år framförs sedan en snygg Associates-cover (Club Country tror jag mig höra), medan Claudia lite stillsamt försöker fånga uppmärksamheten hos kärleksparet precis framför scenen, dock utan framgång. Efter Cloud Nine som följer därpå, samarbetet med Martin Gore, är det dock inte Fru Brücken som misslyckas med att tillägna sig uppmärksamhet. Icke nämnd bekant tillsjungs leende de talande raderna “I see through you, I can see right through you” efter ett par magplask när det gäller uppvaktning vid scenkanten. Synnerligen humoristiskt; 1-0 till OneTwo.

Avslutningslåten blir den hett efterlängtade Propaganda-hiten Duel. Det var värt varenda öre av biljettpriset bara för att få höra den live första gången.

Efter en paus då OneTwo passar på att signera skivor drar Dare Tour igång. Och det är verkligen Dare – i turordning från The Things That Dreams Are Made Of fram till hiten som gjorde dem kända, Don’t You Want Me. Liveversionen av The Sound Of The Crowd med iscensättandet av textraden “Add your voice to the sound of the crowd” är en av höjdpunkterna, tillsammans med en av mina min favoriter som jag aldrig hört live tidigare – Darkness. Vid Do Or Die sprider sig ett vågformat vitt ljus från scenen och gör hela det ornamenterade taket och de förgyllda balkongerna till ett böljande hav av guld och stuckatur.

I traditionell Human League-anda får de fantastifulla projektionerna en central plats i scendekoren, på Berns fördelade på tre skärmar. Filmsnuttar varvas med symboliska bilder, coola mönster och dubbeltydiga budskap, och man får i alla fall en liten känsla för hur det kunde se ut när Philip Adrian Wright fortfarande var med och hade som huvuduppgift i bandet att visa diabilder.

Efter att Don’t You Want Me rivits av (säkerligen en aning motvilligt från Philip Oakey’s sida, han som inte ens ville inkludera den på albumet från början) och Susan Gayle fått extra mycket applåder för sin duettinsats kommer kvällens första överraskning: Hard Times, b-sidan till Love Action. The Lebanon är nästa inslag, knappast ett oväntat val, och sedan får jag äntligen chansen att höra All I Ever Wanted live för första gången, topplåten från Secrets.

Human och Heart Like A Wheel, Tell Me When, (Keep Feeling) Fascination och Mirror Man utgör upptrappningen mot La Grande Finale: Being Boiled och den klassiska Giorgio Moroder-produktionen Together in Electric Dreams. Så var det över. Ett fantastiskt konsertår avslutas med en ännu mer fantastisk konsertfinal. Nästa hopp står till The Cure på Hovet i februari och Einstürzende Neubauten på Berns i april. Jag hoppas inte alltför mycket på att de kan toppa den här kvällen, men jag satsar i så fall mina pengar på den sistnämnda.

Om Webbmaster

Kolla även

Nicole Cassandra Smit - Third In Line

Nicole Cassandra Smit – Third In Line

Third In Line är Nicole Cassandra Smits debutalbum och det innehåller en underbar mix av …