Monday , September 26 2022

Way Out West – 2007 – – Storstadsfestivalen blev succé

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Frans Jahnstedt)

Den alltid lika vackra och trevliga Slottskogsparken förvandlades plötsligt, till mångas förtjusning och andras förskräckelse, till rockfestival för en helg. Å visst blev det succé.

Festivalen var slutsåld men det fanns såklart också saker som var mindre bra och bör förbättras till nästa år. Det främsta var den långa kötiden för folk att få sina band som gjorde att Salem el Fakir och Laleh fick en oförtjänt liten publik. När Albert Hammond Jr gick på Azaleascenen (Största scenen) 17:45 var köerna fortfarande långa. Men de som var inne fick se en riktigt bra spelning av Strokesgittaristen, med lite mer melodier än i sitt vanliga band. Efter det rockade Hellacopters igång ordentligt på Flamingoscenen. Dessvärre föll då regnet och många tog sin tillflykt till den lilla tältscenen Linné. Fast inte behövde de vara besvikna för det, för där inne stod nämligen New Young Pony Club på scenen. Klockan är efter detta runt 20:00 och än är det många stora namn kvar på kvällen.

The Hives – som vanligt, svartvitt rockigt, kaxigt och egocentriskt. Primal Scream – En föreställning i tristess, det tog närapå en timme innan gubbarna vaknade där framme på scenen och då lät som några ännu äldre gubbar som var och hälsade på i Göteborg helgen innan, ja jag tänker på Rolling Stones. Manu Chao blir nästa anhalt och det är raka motsatsen. Här finns det energi så det räcker till alla. Det sprudlar av glädje och dans och samtidigt lyckas han sprida politiska budskap på knacklig engelska och spanska. Och om det var svårt att förstå vad han sa så var det inget mot nästa framträdande. För Manu Chao hinner knappt avsluta innan mannen, myten, legenden och festivalens på förhand intressantaste bokning kliver in på scenen. Jag pratar naturligtvis om Shane Macgowan och hans The Pogues. Jag läste någonstans att han skulle vara i sitt livs form. Det där med form finns det uppenbarligen flera definitioner av. Han kommer inte ihåg texterna, han slöddrar ohörbart mellan låtarna och han pekar finger åt någon i publiken. Han får till och med hjälp att tända cigaretterna. Men vadå, det är ju trots allt Shane Macgowan, och utan honom är det inte Pogues. Musiken är som en stor fyllefest, och texterna behandlar ofta historier om alkoholkultur och även missbruk, slagsmål och annan tragik. Det skulle kännas mycket konstigare om en nykter sångare kom in och sjöng rader som “And now I´m lying here I´ve had too much booze, I´ve been shat on and spat on and raped and abused”.

Lördagen bestod också den av en hel del regnskurar. Absurt nog fick man inte ta med sig paraply in på området. Utan de fick man snällt hänga på staketet utanför för att efter kvällens slut inse att någon annan tagit det med sig. Shout Out Louds gjorde ett litet trött intryck när de drog igång som ett av de första banden för kvällen. Moneybrother var däremot på hugget med nytt material och det kommer att bli ännu bättre när publiken lärt sig sjunga med i låtarna. Å Timo Räisänen var som alltid vild och körde sin numera traditionella striptease. Annika Norlin (Hello Saferide) hade fullt upp även på lördagen. Dels spelade hon med sitt andra projekt Säkert!, men innan det hjälpte hon pojkarna Peter, Björn & John med deras visselhit “Young Folks”. Annars bjöd amerikanska Juliette & the licks på ett riktigt sömnpiller. Det är förvånande att de är så stora i Staterna. Efter det så bjöd The Ark på sin röjiga glamourshow som nog de flesta har sett vid det här laget. Det är lättare att räkna upp antalet festivaler de inte har spelat än de har besökt. Lördagens dragplåster Lily Allen hade ställt in och ersattes av Teddybears STHLM, vilka imponerade och bjöd på kvällens rockkonsert med Patrik Arve i spetsen. Avslutningvis Kanya West som står för festivalens hiphop-avdelning även om han också bjuder till med en liten stråksektion på scenen. Som bäst blir det när Peter, Björn & John kommer upp på scenen och vi återigen får höra den härliga “Young Folks”. Kan det sluta bättre.

Om Webbmaster

Kolla även

6122 – hyllningsskiva till Andrew Fletcher med många stora namn

Sista veckan i maj nåddes vi av det tråkiga beskedet att en av Depeche Modes …