Komputer – Synthetik

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Gustaf Molin)

[album, Mute, betyg: 8]

Året var 1984 och David Baker och Simon Leonard bildade I Start Counting, ett projekt som skapade medveten syntpop som bidrog till ett eget sound med innovativa låtar. Det blev en hög med tolvor och ett par album innan de la ner projektet för att börja göra mer skadad electro och electronica under namnet Fortran 5 (under vars namn de faktiskt lyckades med bedriften att göra ett av världens fulaste skivomslag).
Efter några år med skumma ljud och idéer så kände de för att börja hylla electrons grundpelare Kraftwerk. De bildade Komputer och släppte den oerhörda Kraftwerk-inspirerade plattan “The World Of Tomorrow”, som ansågs av många vara en ren stöld rakt av medan vissa ansåg att hellre, i en Kraftwerklös period, ett Kraftwerk light än inget Kraftwerk alls, men David och Simon tog åt sig av kritiken och drog sig ur musiken ett par år innan de återkom som Komputer med ett helt nytt sound med plattan “Marked Led”, nu gjorde de abstrakt electronica/illbient/glitch och nästan ingen förstod någonting alls.
Efter fem år så är Komputer återigen tillbaka med plattan “Synthetik” där layouten är rippad Karl Bartos och musiken är tillbaka i Kraftwerkland.

Men detta är så mycket bättre än vad man kan tro. David och Simon har ju skapat musik i över 20 års tid så det är inte tal om något klent sound eller hemmabygge. Och idéer till denna platta verkar det ha funnits gott om. Visst, det andas både Ralf & Florian såsom Karl Bartos över detta, men det finns mer att hämta. Hela plattan känns genomgående trygg och den presenterar 12 låtar i underbar melankolisk stil som låter lika analogt som digitalt.

I Like It … Synthetik, säger en röst i mitten av plattan och vi lämnar helt plötsligt Kraftwerklandet bakom oss för att komma in i en mörk klubbmiljö med skeva robotbeats och en nästan stillastående stämning.
I låten Rain gör de en Yello och kastar in en samplad röst som påpekar att det regnar rätt intensivt och de uppklippta ljuden är en ren öronorgasm att höra.
Låtarna är lekfulla, spännande och blir aldrig någonsin ens i närheten av tråkiga. Den underbara electron är inspirerad av både glädjefull analog syntpop som mörk, nästan tranceinspirerad klubbmusik, med de ständigt övervakande händerna.

Det slår mig redan efter första genomlyssningen att detta är det bästa David och Simon gjort.

För er som vill ha ett Kraftwerk fast mer galet, en Karl Bartos fast mer vågad eller varför inte ett Sapporo 72 fast mycket bättre.
Då är detta årets bästa skiva. Tveklöst.