Wednesday , November 25 2020

Zeroläsare mötte Depeche Mode i Göteborg

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Jon Josefsson)

Zeroprenumeranten Martin Hansson från Göteborg fick chansen att träffa sina idoler innan bandets spelning i Scandinavium. Martin skriver här om tunnelseende, handskakningar, Martin Gores liveversion av “Home” samt viljan att ha en komplett Depechesamling i bokhyllan hemma.

Av: Martin Hansson, Göteborg

Som stort Depeche Modefan sedan början av 80-talet var det helt naturligt att köa upp för biljetter till konserten i Scandinavium, Göteborg . Jag har sett bandets samtliga Göteborgsspelningar sedan 1985 och kände suget att se dem ytterligare en gång.

Musikaliskt tycker jag “Playing the angel” är det album jag värderar högst. Inte så att albumet har de absolut spetsigaste låtarna utan snarare att helheten är bäst. Tidigare så har jag avnjutit ett par, tre låtar per platta som har varit kanonbra. Nu med denna skivan är det dock annorlunda, jag gillar i stort sett varenda spår. Texterna och soundet är i mitt tycke precis vad en kille med syntlugg på 80-talet nu behöver på tvåtusentalet; reflektion, inåtvändhet – “pain and suffering” men med hopp om framtiden.

Nog om musiken. Nu åter till den magiska träffen med bandet innan konserten… Tillsammans med Zero magazines representant stod jag och väntade på bandet i Scandinaviums katakomber. Vi var tillsagda att stå uppställda för fotografering och magen pirrade. 20 års väntan var över. Tänk dig, jag har väntat 20(!) år på detta tillfälle. Gruppen som stod och väntade på bandet var: fem andra hängivna fans i 35-årsåldern, en journalist från Aftonbladet samt två nervösa tjejer 14-årsåldern. Tjejerna hade vunnit någon tävling och fått biljetter, att de dessutom skull få träffa bandet visste dom inte. Jag tror inte att de riktigt förstod det stora i händelsen.

Så kom dom äntligen, Dave – Martin – Andy, och jag fick ett klassiskt tunnelseende och blev yr i huvudet. Martin var precis som jag som jag tänkt mig, klädd i scenkläder och den där speciella luvan på huvudet kom han och tog oss i hand. Andy ställde sig bredvid mig och sa ett avslappnat: “Enjoy the show”, han hade kanske börjat få lite mage faktiskt. Daves hälsning minns jag knappt det blev för stort, klädd i sin scenkostym från J Lindeberg och lite skäggstubb såg han som vanligt totalt cool ut. Dave var kortare än jag föreställt mig. Efter handskakningar och några meningars utbyte tog skivbolagskillarna några kort och sedan var allt över. Även om mötet var kort var det något som jag aldrig kommer att glömma. Att få prata med Depeche Mode, skaka hand och vistas i deras närhet är naturligtvis en höjdarupplevelse.

Träffen var kort, det kändes som ett rejält tomrum när trion sedan lunkade iväg med tourmanagern i släptåg. Vi gick in på Scandinavium genom de långa korridorerna som löper under själva arenan. Efter någon timmes uppvaknande efter mötet började så konserten. Jag tycker det var lite trevande i början och det lossnar egentligen efter Martin Gores fantastiska soloprestation med “Home”. Konserten är en skön blandning mellan gammalt och nytt och man får chans att sjunga med ordentligt. Scenshowen är snygg och varierande med tydliga amerikanska influenser, någon slags blandning mellan New York och Vegas. Men jag får en känsla av att den är lite för perfekt, lite för stylad. Det känns som någon annan har gjort den. Jag funderar om Anton Corbijn är inblandad i detta eller om det är någon annan för jag känner inte riktigt igen stilen. Även showen känns lite inövad och efter konserten slås jag av känslan att cirkeln är sluten och att detta var det sista framträdandet som liveband. Personligen så avnjuter jag helst Depeche Mode för mig själv, på hög volym i bilen eller med en flaska rött och en skön soffa eller till och med på min ipod på något plan någonstans med slutna ögon. Jag köper alla skivor jag kommer över. Självklart kan man ju ladda hem det mesta men som ett riktigt fan vill jag ha samlingen komplett hemma i bokhyllan. Musiken är en personlig sak mellan mig och bandet. Konserterna har varit kul och sköna men trion från Basildon är bättre på tu man hand.

Missförstå mig inte allt är kanon och betyget är 7 på en tiogradig skala men kanske är det rätt att sluta på topp. När det gäller musiken så känns det som att det finns mycket kvar att ge fortfarande. Så jag hoppas verkligen att dom fortsätter med en platta till, om det blir konserter är ju egentligen inte så viktigt.

Stort tack Zero magazine för att jag fick träffa Depeche Mode!!! Det glömmer jag aldrig.

/Martin Hansson, Göteborg

Om Webbmaster

Kolla även

Spandau Ballet – fyller 40 och släpper jubileumsskivor

Många stora band fyller 40 i år. Ett av dessa är Spandau Ballet, som i …