Iris – Iris

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Well-Spun Records, betyg: 0]

Iris Esell har en sådan där bluesig, varm, hes och kraftfull stämma som de flesta rocksångerskor bara kan drömma om. Har ni hört någon av de två plattor Maggie Bell gjorde, eller Kisa Magnussons rock n roll-platta Shout, så vet ni exakt vad jag snackar om. Iris hade kunnat bli megastor på 70-talet. Jag hoppas innerligt att hon fortfarande kan lyckas, att det inte bara är barmagade, storbystade, konstnärligt begränsade blondiner, typ Britney Spears och Christina Aquilera som når höjderna inom dagens utslätade pop n´ soul-marknad.
Vad är sedan en gudabenådad röst utan bra låtar? Tja, den kan räcka en bit men inte ända fram. Iris soul (jag sade “soul”, inte mjäkig så kallad r n´ b) fungerar utomordentligt väl i många fall. Iris har själv skrivit samtliga låtar och där har vi ännu en kvalitet hos denna uttrycksfulla kvinna. Vad jag kan sakna emellanåt är ett hårdare tryck i musiken och mer smärta i framförandet. Jag skulle vilja höra Iris skrika som Yvonne Fair, så att svetten skvätter på väggarna och som om hennes liv hängde på det. Jag tror nämligen att den här damen kan åstadkomma rena underverket en vacker dag. Kanske är det bara en fråga om tid och mognad, men ibland känns det som att Iris håller tillbaka i onödan. Å andra sidan: detta är debuten och således bara upploppet. Nästa platta kan mycket väl bli klimax.