Access All Areas – Del 1

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

Stockholmarna är knappast bortskämda med gratisfestivaler, men Access All Areas som hölls i november är just en sådan. Under två vardagskvällar fick publiken chans att höra inte mindre än tjugo band på tvenne scener. Festivalen hölls i Hörsalen, samt på Lava på Kulturhuset och evenemanget var alldeles utsökt anordnat.

Vid 19.00 drog årets Access All Areas igång med brittiska Dogs. Sångaren Johnny Cooke hade den goda smaken att trotsa rökförbudet och kom in på scenen med en cigarett i handen. Kanske skulle rökverket personifiera rebellandan, för enligt ryktet ska Dogs vara ett ungt och ilsket band, men jyckarna jag såg på Lava-scenen var snarare tama taxar än pitbulls.
I början av giget var inte mixen riktigt hundra och under första låten stod gitarristen fortfarande och stämde gitarren. Efter en stund tog sig ljudet och konserten flöt på bra. Dogs må ha The Suede-estetik utseendemässigt, men musikaliskt känns inte bandet helt övertygande. Cookes röst är rätt anonym och den melodiösa punkpop de spelar är lite väl enformig, stel och framförallt för snäll. Dogs påminner ibland om The Clash-light, men tyngdpunkten ligger på larmiga, entoniga gitarrer och svänget infinner sig aldrig riktigt. Bandet kan säkert bli något med tiden, men än så länge når de inte fram.

Det är arbetssamma trappor upp från Lava till Hörsalen, men väl där står A Sudden Burst Of Optimism på scenen. Den svenska trion består av Andreas Nilsson på bas, Daniel Lugn på gitarr och sång, samt Ted Larsson bakom trummorna. Texterna är på engelska och emellanåt går Daniel upp i tonregistret på nästan samma vis som Justin Hawkins i The Darkness. Bandet lirar tajt och öser hyfsat, men jag kan inte påstå att låtarna lämnar något bestående intryck.
Således är det bara att kuta nedför trapporna igen och lyssna på Deportees. Det svenska sexmannabandet ägnar sig åt soulig västkustpop med countryinfluenser. Deportees tycks vara tjejernas favoritband, för ingen grupp under kvällen har så många unga damer framför scenen som de. Sångaren Peder Stenberg sjunger mycket ljust emellanåt, vilket får mig att associera till The BeeGees men den som imponerar mest är Anders Petterson från Skellefteå som hanterar både banjo, gitarr och steel. Bandet testade några nya låtar på publiken under kvällen. Bäst var en sång som jag tror heter “I won´t say hallelujah” och som hade en mycket smittsam refräng. Allt som allt: ett riktigt fint gig och en uppvisning på pedalsteelen som man kommer minnas länge.

Hello Saferide, alias Annika Norlin, inleder genom att damerna i kvällens konstellation själva kör ett par trevliga låtar. Enligt Norlin är Kulturhusets Hörsal den största lokal de spelat i hittills, men trots det lyckas gruppen skapa en varm och intim atmosfär. Musiken är lugn, ger vibbar av 60-talspop med sina fina pa-pa-pa-körer och några av kvällens höjdpunkter blir “Highschool stalker”, “I don´t sleep well” och “My best friend”.
Annika Norlins texter känns väldigt personliga och underfundiga, men ibland blir lyriken också småmesig, som i “Get sick soon”. Men småmesig är väl verkligheten för de flesta av oss emellanåt, så inget fel i det. Hur som haver går orden fram och den textmässiga fyndigheten är ett stort plus hos Hello Saferide. Att Annika sedan skapar minnesrika melodier gör inte heller ont.

Den franska gruppen Blanc blir dock kvällens höjdpunkt för undertecknad. Tyvärr får inte gruppen den stora publik de förtjänar. Det ser lite halvtomt ut i lokalen, vilket säkerligen beror på att den svenska publiken inte känner till fransoserna sedan tidigare, samt det faktum att Anna Ternheim lirar ungefär samtidigt på Hörsals-scenen.
De som ser Blanc tycks dock trivas gott med bandets vackra, somriga och emellanåt smått progressiva utbrott på elgitarr och synthar. De flesta texterna framförs på franska, vilket innebär att jag inte fattar ett ord av vad sångaren Stéphan Crestani vill säga, men det gör inte så mycket. Känslan och stämningen går fram i det världsspråk vi brukar kalla musik.
Blanc bjuder på fin stämsång a´ la Beatles, flippade synthar som påminner om de solon Brian Eno överraskade med på sin första soloplatta och drömska, sköna partier som det är lätt att flyta med i. Här finns spår – eller åtminstone en atmosfär – av andra typiskt franska grupper som Ange och Clearlight, även om Blanc inte är fullt lika progressiva. Bandet gör snarare en form av episk popmusik, men förhoppningsvis rör de sig framöver mot ännu mer sinnesvidgande vyer och avancerat instrumentala strapatser.

Johnny Boy från England blir kvällens andra riktigt positiva överraskning. Volymen är egentligen för hög, vilket gör att främst Lollys sång drunknar emellanåt, men låtar som “15 minutes” och “Livin´ in the city” sparkar arsle rejält. Som backdrop visas rörliga filmsekvenser från bland annat Bonnie And Clyde och det märks att Lolly och Davo (som är Johnny Boy och som i sin tur är förstärkta med en mycket cool basist och trummis) koncentrerar sig på att börja och avsluta sina låtar i takt med filmrutorna.
Nackdelen med kvällens Johnny Boy är de förprogrammerade rytmerna som limiterar bandets framförande och hindrar dem ifrån att släppa loss på allvar. Jag ställer mig undrande till hur det skulle svänga utan dessa samplingar och i vilken mån låtarna rockar om de endast framförs på “vanliga” instrument. I avslutande “Generation” har bandet till exempel byggt hela rytmen på de inledande takterna av The Ronettes gamla örhänge “Be my baby” och sådant torde inte behövas. Trots invändningarna: en mycket givande spelning av ett intressant rockband med ett dåligt namn.

Rigo, alias Rodrigo Pencheff, från Infinite Mass och tidigare Latin Kings, hinner jag inte höra mycket av, men hans hiphop, r n´b, latin, reggae och soulpop har definitiva kvaliteter.
En lugn låt som “Cool” kan säkert bli en radioplåga när den kommer ut och Rigo bjuder på fler kommersiellt gångbara refränger och melodier under gigets gång. Enligt honom själv är det första gången många av låtarna framförs live över huvud taget och med sju personer på scenen – senare ytterligare förstärkt med några gästartister – bjuds vi en underhållande show. Sångerskan Paulines reggae i “Say, say, say” får Hörsalen att gunga lite extra och jag misstänker starkt att Rigo blir ett namn på var mans läppar när soloalbumet släpps 2006.

Poets Of The Fall hinner jag bara höra ett par låtar med. Dessa är proffsigt framförda och melodiska, men inte riktigt min bag. Musikaliskt befinner sig finnarna och deras irländska sångare i ungefär samma landskap som Live och R.E.M nämligen.
Poets Of The Fall borde dock skippa sina sportkläder och huvudbonader. Det ser inte rock n roll ut på scenen och passar inte till nitbälten. Bara ett tips…

Undertecknad lämnar höstpoeterna åt sitt öde och ser franska AS Dragon istället. De visar sig bli en smått absurd upplevelse. Musiken låter som anonym, synthpopig new wave från början av 80-talet, då alla skulle ha kvinnliga sångerskor och försöka låta som Blondie. Som vi alla vet misslyckades 99% av dessa band och därefter har kalkongruppernas lp-skivor kunnat hittas i rea-backarna utanför stadens skivbörsar. AS Dragons sångerska gör allt för att inte hamna i samma backar.
Natasha kommer in iklädd kavaj med endast ett knäppe och det framstår tydligt att damen inte bär någonting under. Efter en stund knäpper sångerskan upp och brösten blottas under resten av konserten. Bröstvårtorna är tejpade för säkerhets skull, men för övrigt lämnas ingenting åt fantasin och Natasha arbetar verkligen hårt för att exponera behagen så mycket och ofta som möjligt. Eftersom strip-teasen inte på något vis känns spontan får man snarare en känsla av desperation än av äkta utlevelse. Som om sångerskan inte vågar lita till låtarna (vilket hon gör rätt i, då flertalet är rätt mediokra skapelser), men ändå till varje pris vill behålla publiken. Kvällen är sen och många har redan åkt hem, så på det viset kan man förstå henne.
Musikaliskt blir det dock bäst när AS Dragon lämnar new wave-stuket och gör en lite udda och lugn låt av en dikt, skriven av franska 1800-talspoeten Charles Baudelaire (han med diktsamlingen De Ondas Blommor, ni vet) eller när de helt enkelt släpper kontrollen och rockar järnet, vilket inträffar i sista låten. På grund av Natashas överkroppsexponering och inövade rock n roll-poser, blir det bestående intrycket av AS Dragon, att blickfånget är viktigare än musiken. Det är med den tomhetskänslan jag vandrar hemåt efter den franska gruppens softporn-show.
Som helhet var dock den första Access All Areas-kvällen över förväntan givande.

Fotograf: Mauro Rongione/ STARGAZER