Tuesday , November 29 2022

Zamarro – Lust In Translation

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Supermodern, betyg: 0]

Markus Gisin har en röst som ofta påminner om Phil Lynotts i Thin Lizzy. Det är vad som slår mig först hos denna trio, som förutom Gislin på sång och gura, även består av Marco Redolfi på bas och Michael Hediger bakom trummorna. Zamarro, som tidigare hette Zorro, har existerat sedan 2002, spelat in en ep och lyckats få Jack Endino (Nirvana, Soundgarden, Mudhoney m.fl) att producera Lust In Translation. Det hjälpte inte. Zamarros hårdrock är nämligen så basic, enkel och intetsägande att man oftast glömmer låtarna så fort man har hört dem. Här finns inga spännande arrangemang, inget nytänkande eller något som får en att haja till. Allting pumpar på i ungefär samma halvfart. Det låter inte dåligt på något vis, men tre hyggliga spår (“Roadmovie”, “Breakdown” och “1975”) gör ingen fulländare. Det här bandet borde ha tagit tid på sig att utvecklas och hitta en egen identitet. Det är visserligen inte försent ännu. Bortsett från ep´n så är ju detta den egentliga debuten och mycket kan hända framöver. I bästa fall hittar Zamarro någonting som får dem att stå ut mer och förhoppningsvis skriver de fler minnesvärda riff och melodier framöver. Ska det låta så här lär de förbli ett band i den mängd av bortglömda grupper som redan översvämmar cd-marknadens reabackar. Köp en gammal Thin Lizzy-platta istället och inse vilken genialitet den gruppen presterade i motsats till Zamarros tämligen slätstrukna försök.

Om Webbmaster

Kolla även

Carlos Perón – experimentlusta och elektroniskt sväng

Han var med och startade det schweiziska kultbandet Yello, är en mycket välrenommerad producent, har …