Hem / Artiklar / SAMA 2002 – – i ord och bild

SAMA 2002 – – i ord och bild

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Petter Duvander)

'På pappret såg det ut att kunna bli en höjdarkväll. Fad Gadget har man visserligen sett nyligen, men att få njuta honom på en klubbscen av vettig storlek såg man fram emot. Mr Data och Elegant Machinery är mer lokala förmågor som skulle göra sällsynta framträdanden. Nytt material från Statemachine är alltid trevligt, att se dem på scen likaså. Och så förstås en bunke mer exotiska gäster som Hocico, XPQ-21 och Tyskarna Från Lund. Här kommer en ytterst personlig betraktelse av kvällen.

Så hur blev det då? Jo, Kåren var såklart utsåld sedan länge, och folket som trängdes där såg väl ut mer eller mindre som vanligt, svart. Blivande pristagarna Run Level Zero fick inleda kvällen uppe på scen 2 och de drog onekligen fullt hus. Varmt och instängt blev det, och efter ett par låtar flydde jag fältet. Publiken verkade dock uppskatta det hela mycket och Run Level Zero är alls inte oförtjänta av den uppmärksamhet de fått.

En svalkande juice i VIP-baren var alldeles lagom innan det var dags att smita fram vid stora scenen för första gången för att försöka få lite bilder på norska Echo Image, som modigt försöker hjälpa upp genrens erbarmliga könskvot genom Trine som var en av kvällens totalt två kvinnor på scen. Musiken är klart sympatisk även om jag personligen tycker de fattas en hit eller två, men det kommer väl med tiden.

Tyvärr gjorde kanalkrocken här att jag missade Fancy Fashion men begav mig istället raskt tillbaks upp till scen 2 för att få en glimt av Sissy Prozac. Detta visade sig inte alls vara svårt, då det lagom till deras spelning infunnit sig ungefär fyra människor i publiken. Detta avhjälptes snabbt då musiken kom igång, då folket strömmade till och fyllde återigen lokalen. Bandet är en skön avkoppling från all kvällens övrigt dominerande elektronik, de är definitivt ett tight liveband och har en handfull justa låtar. Mest uppskattad blev nog ändå deras cover av “Kids in America”, som enligt sångaren skulle vara kvällens syntlåt.

Efter Prozac var det dags för kvällens första prisutdelning. Som alla säkert redan vet så var det “Årets nykomling” som gällde, och priset tillföll alltså Memento Materias EBM-stoltheter Run Level Zero.

Härefter fick jag hastigt välja bort Deathstars eftersom man, vis av tidigare galor, ska vara i tid om man vill se ett band nere på scen 4. Och att missa Mr Data var ju helt uteslutet. Den bittre androiden, på sitt uppdrag att skapa musik för alla mänsklighetens elektroniska maskiner lyckades med sina trudelutter smälta även en hel del av de äkta humanoider som smugglat in sig nere i källar-baren. “Computer disease” fick sällskap av två andra mindre kända Data-klassiker, samt två spår som gjorts berömda av de coverversioner som ofta framförts av en skånsk syntorkester; “The androids are here” och den inte helt otippade, men likaledes förutsägbart älskade, avslutningslåten “E-lectric”.

Efter att sedan trängt sig ut från sin gömma vid scen 4 var det bara att löpa som en skottspole mellan källare och ovanvåning om man ville hinna se skymtar av såväl XPQ-21 som DDR för att kunna föreviga dessa för Er, kära Zero-läsare. DDR var vid min ankomst inne i sina mer poppiga spår. Tyvärr, får jag väl tillägga, då jag föredrar deras underbara Kraftwerk-inspirerade sida. “Le Corbusier” stod på spellistan, men den fick jag tyvärr bara höra på stora dansgolvet av DJ Sandén. Nåväl, bättre det än inget alls. Österrikarna på scen 2 underhöll publiken vilt vid min ankomst. Som kanske syns på bilderna till höger var det en av de rökigare tillställningarna under kvällen, så det fick bli till att koncentrera sig på de motiv som råkade vara närmast kameran.

Åter till stora scenen och prisutdelning för årets bästa låt. När Yvonne ropades upp var jag rädd att den kanske inte alltid fördomsfria syntpubliken skulle slå bakut, men det verkade trots allt vara en populär vinnare. Tyvärr kunde de inte närvara personligen, utan Hugo Scherman från skivbolaget LED fick ta emot den nydesignade, tjusiga pokalen. Efter utdelningen hade konferenciern, Zeros Jon Josefsson, det populära nöjet att presentera en av galans höjdpunkter; Elegant Machinerys avskedsspelning. Som vanligt bjöd skånepågarna på en höjdarupplevelse. Jag har alltid hållit av EM mycket mer som liveband än på skiva, och jag fick här återigen bevisat för mig varför.

Tyvärr innebar EM-spelningen att man missade Tyskarna från Lund och deras liveframförande av bland annat deras inofficiella låt till fotbolls-VM. Även Mexikanerna i Hocico fick stryka på foten för min del. Men sedan var det till att vara på hugget igen, då en glad Eddie Bengtsson fick ta emot det mycket välförtjänta priset “Årets album” för Sista Mannen på Jordens “Ok, ok, ok”. Att sedan Fad Gadget hoppade upp på scen ett och genomförde en fullständigt galen show gjorde ju inte saken sämre. Borren gick visserligen av mitt i “Ricky’s hand”, men den skruvades snart fast i maskinen igen och herr Frank Tovey kunde fortsätta borra sig själv (jodå, den snurrade på riktigt) i handen, munnen och diverse andra ställen. “Fireside favourite”, “Back to nature” och “Love parasite” var ett par av de andra megaklassiker publiken fick avnjuta. Själv saknade jag bara “Swallow it” som hade varit riktigt klockren denna kväll. Men att klaga på en herre som rullar sig i tjära och fjädrar inför extranummerna… nej, det vågar och vill jag inte.

Framåt nattkröken blir schemat tacksamt lite glesare, och det går plötsligt att se allt man vill. Statemachine blir första band att dra nytta av detta faktum på scen två. Ny medlem och nya låtar och en oanad spelglädje väntade publiken, och det är inte utan att Statemachine är på väg tillbaka i stor stil. Stockholmarna var en av kvällens positiva överaskningar.

Väl nere på stora scenen igen kunde man konstatera att S.P.O.C.K, helt välförtjänt, tog hem kvällens mest prestigefyllda pris; “Årets artist”. Att sedan kalla våra vänner från det oljerika grannlandet Apoptygma Berzerk för en besvikelse är verkligen att överdriva, men jag tycker inte de är stora nog att vara huvudartist en sån här kväll. Det sagt så är det alltid fullt ös på spelningarna, och även om jag inte är ett stort fan, varken av gruppen i stort eller senaste skivan, så måste jag erkänna att de kan rada upp en hel del låtar som är kanon för just live-bruk. Men att mala på i nära nog en och en halv timme är lite för mycket, speciellt när man redan varit igång sedan sena eftermiddagen och öronen börjar somna ifrån en.

Helhetsintrycket från årets SAMA blir ändå mycket gott och som vanligt ser man fram emot nya stordåd om ett år.

Kommentarer

Kommentarer

Om Webbmaster

Kolla även

F-uki – ”Kingdom”

Japan har en imponerande historia av elektronisk musik. Många av Zeros läsare är säkert bekanta …