Senaste nytt
Hem / Artiklar / Howard Jones – elektronisk popfilosof

Howard Jones – elektronisk popfilosof

Human’s Lib och Dream Into Action. Två klassiska åttiotalsalbum som nu får nytt liv i lyxiga specialutgåvor. Zero Magazine ville naturligtvis veta mer och kontaktade Howard Jones. I ett långt samtal berättade den brittiske gentlemannen både spännande anekdoter från förr och avslöjade vad framtiden har att erbjuda.

Nittonhundraåttiotalet var en ganska märklig period i den mänskliga historien.

Det var tio år av ekonomiskt uppsving, glamour och tekniska framsteg, men även av moralpanik och tveksamma modeyttringar. Det var ett årtionde då man skulle tro på sig själv och betona det individuella, vilket var en rejäl kontrast till de kollektiva idéerna på sextio- och sjuttiotalet.

Det var också en gyllene era för popmusik. Inte minst i Storbritannien, där mängder med klassiska skivor såg dagens ljus. Black Celebration, Disintegration, Ocean Rain, Tin Drum, Non-Stop Erotic Cabaret, Hounds of Love, New Gold Dream, Dare och Avalon, för att bara nämna några av de största mästerverken.

Två andra engelska kultalbum från samma era är Human’s Lib och Dream Into Action, som båda nu återutges i expanderat och remastrat format av Cherry Red Records.

Detta såg Zero Magazine som en utmärkt anledning till en pratstund med Howard Jones. Han tog oss med på en tidsresa till ett grått England, tyngt av Margaret Thatchers reformpolitik, ökande klassklyftor, Falklandskriget och kalla krigets bräckliga terrorbalans.
– Alla var mycket medvetna om det ansträngda världsläget, minns Howard. Vi levde under hotet av ett kärnvapenkrig och atombomberna över Hiroshima fanns fortfarande kvar i det kollektiva minnet. Det hängde liksom något apokalyptiskt och olycksbådande i luften. Den mörka och lite neurotiska stämningen påverkade självklart musikscenen. Dels i form av depprockband, som bejakade melankolin, men även i form av lättsmälta popartister, som försökte få folk att förtränga vardagsångesten. Jag kände mig inte hemma i något av de lägren, utan ville vara ett ”motgift” till både den blaserade dödsromantiken och den materiella ytligheten. Min ambition var att göra futuristisk popmusik med genomtänkta och livsbejakande texter.

Ett avgörande ögonblick i Howards liv var när han fick upp ögonen för synthesizern och insåg att det var instrumentet för honom. På många sätt kanske ett naturligt steg, då han tidigare studerat klassiskt piano på Royal Northern College of Music i Manchester. Inspirationen kom dock varken från Kraftwerk, Tangerine Dream eller Jean-Michel Jarre.
– Anledningen till att jag ville skaffa en synthesizer var faktiskt det gamla progressiva rockbandet Emerson, Lake & Palmer. Jag såg deras framträdande på Isle of Wight och fascinerades av Keith Emersons stora Modular Moog. Den såg jättecool ut och gav ifrån sig underbart spejsade ljud! Så jag sparade ihop pengar och åkte ner till Denmark Street i London, där alla musikbutikerna låg, för att köpa en Moog Prodigy. Fast de måste missförstått något i butiken, för jag fick två syntar hemskickade. Men jag valde att behålla båda och använde den ena till basgångar och den andra till melodier. I samma veva lyckades jag även få tag på en gammal Bentley Rhythm Ace-trummaskin. Det blev början på mitt elektroniska musikskapande!

När folk tänker på Howard Jones, handlar det ofta inte bara om musik. Många ser honom även som en modeikon, som personifierade åttiotalets storslagenhet och fasansfullhet. Mycket riktigt hade Howard i början av sin karriär en både tidstypisk och spektakulär stil. Han drog sig varken för mintgröna piratbyxor, en rosarutig kavaj eller en tvåfärgad igelkottfrisyr med tofs i nacken. Eller för den delen kombinationen guldkavaj och gigantisk hockeyfrilla.
– När jag började spela live såg jag ganska alldaglig ut. Kort mörkbrunt hår och glasögon. Inget fel i det, men jag insåg snart att det hade varit bra att sticka ut lite mer. Jag var ju ett ”one man band” och det fanns inget annat att titta på uppe på scen. Så jag åkte till London, gick in på en trendig frisörsalong och sa till tjejen som jobbade ”Gör vad du vill med mitt hår, så länge det blir kreativt och annorlunda”. Hon tackade för förtroendet och gav mig samma frisyr som David Bowie har i science fiction-filmen The Man Who Fell to Earth. Alltså morotsfärgat hår med en superblonderad mittbena. Jag tyckte att det såg fantastiskt ut! Alla var däremot inte lika imponerade när jag gick ut på puben hemma i High Wycombe. Många ”tuffa killar” tittade hotfullt på mig och kallade mig både det ena och det andra. Positivt betraktat funkade alltså frisyren. Den drog uppmärksamhet till sig och väckte känslor hos folk! Ungefär samtidigt började jag även klä mig i spännande utstyrslar. Det blev en del av showen. På sitt sätt var det också en förlängning av min personlighet. Jag kände mig nämligen ofta som en ”främmande fågel”. Inte minst i den ganska konservativa rockvärlden.

I början av åttiotalet gjorde Howard många konserter i södra England och byggde upp ett rykte som kultartist. Många pusselbitar föll på plats när han lärde känna David Stopps, som drev klubben Friars, där bland andra Iggy Pop, Peter Gabriel och The Clash uppträtt.
– David Stopps var en stor musikprofil i min hemtrakt Buckinghamshire, berättar Howard. Jag gav honom en demokassett och han blev så förtjust i vad han hörde att han engagerade mig som förband till Kajagoogoo. På den tiden stod jag ensam på scen, omringad av syntar och andra maskiner. Jag tror att jag var den ende i England med en så minimalistisk show, så många fascinerades av vad jag gjorde. Men jag kände ändå att jag ville bygga ut konceptet. Lösningen kom av sig själv, när jag la märke till en kille på en av mina konserter som både dansade bra och var originellt klädd. Det var Jed Hoile, en lokal pantomimartist, och jag tänkte direkt ”han ska inte vara i publiken, utan stå på scen”. Så jag tog kontakt med Jed och vi inledde ett samarbete. Tillsammans bjöd vi på en kombination av elektronisk pop och performancekonst. Det var konstnärligt och nyskapande, men samtidigt så pass lättsmält att det passade tidsandan på åttiotalet perfekt.

Med både en spännande stil och en originell scenshow i bagaget började Howard jobba på sitt huvudmål, en fullängdsskiva. Under ledning av tidigare nämnde David Stopps begav han sig till Farmyard Studios utanför Watford för att spela in vad som skulle bli Human’s Lib. Som producent anlitades Rupert Hine, som tidigare jobbat med bland andra Tina Turner och Murray Head.
– Farmyard Studios ligger ganska avskilt, så det hände att jag sov över och ägnade mig åt musiken dygnet runt. Rupert gjorde ett fantastiskt jobb och förstod precis vad jag ville göra med mina demolåtar. Vi var båda väldigt intresserade av den senaste tekniken, så Human’s Lib fylldes med Yamaha DX7-ljud och experimentella samplingar. Det var väldigt inspirerade inspelningssessioner och efter bara två månader var skivan klar!

Slutresultatet blev ett album fyllt med elektroniska ljudmattor, snygga melodier och extraordinärt genomarbetade texter.
– Jag har alltid varit en grubblare och sökare. Som ung läste jag mycket. Gärna stora tänkare som Gandhi eller Kierkegaard. Så jag kände redan från början att jag ville hålla mig borta från popklyschor som ”I love you, baby, but you’ve hurt me and I’m sad.” Istället ville jag diskutera mänskliga relationer ur psykologiska perspektiv och analysera känslor. Jag hoppas att det inte låter allt för pretentiöst, men den brittiske musikalförfattaren Tim Rice kallade mig en gång ”popvärldens filosof” och jag betraktar det fortfarande som ett av de finaste epiteten jag fått.

Som förstasingel valdes ”New Song”. Den elektroniska popkaramellen träffade tidsnerven perfekt och klättrade till en mycket imponerande tredjeplats på Englandslistan.
– ”New Song” var inte bara min debutsingel, utan även ett slags manifest. Här kommer Howard Jones och det här är min programförklaring. Låten börjar med raderna ”Iʼve been waiting for so long”. Det refererar till att jag var 28 när skivan spelades in. Sedan sjunger jag ”I don’t wanna be hip and cool, I don’t wanna play by the rules”. Det beskriver min allmänna livsinställning. Refrängen”Don’t crack up, bend your brain, see both sides, throw off your mental chains” handlar om utveckling och självförverkligande. Hur jag och andra kan frigöra oss från våra mentala bojor och nå vår sanna potential. Vilket också var tanken bakom albumtiteln Human’s Lib. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt stolt jag var när singeln släpptes. Det blev inte sämre av att någon poptidning hade bjudit in Gary Numan som gästrecensent och han gav ”New Song” tummen upp. Den dagen gick jag runt med ett brett leende, haha!

Howard och Rupert Hine skapar elektronisk magi.

Det mesta kända spåret från Human’s Lib, och tillika Howards stora internationella genombrott, var ”What is Love”. En låt där Howard grubblar över kärleksbegreppet och ställer djupsinniga frågor om människans känsloliv.
– ”What is Love” dekonstruerar romantisk kärlek och den gamla önskedrömmen att vi en dag ska träffa en ”perfekt partner”, som är lösningen på alla våra problem. Jag filosoferar runt vad kärlek egentligen är. Kan vi älska utan att bli älskade tillbaka eller krävs det en ömsesidig relation? Tror vi ibland att vi är förälskade när vi i själva verket är beroende eller besatta av någon? Med andra ord är ”What is Love” inte en kärlekssång. Men det är inte heller en cynisk eller bitter låt. Den handlar om att ifrågasätta och problematisera.

Human’s Lib blev en välbalanserad skiva, där varje låt har ett egenvärde. Ett spår som stack ut lite extra var dock vackra och atmosfäriska ”Hide and Seek”.
– Av alla mina fler än hundra låtar, så håller jag nog ”Hide and Seek” högst! Den innehåller en finess som är influerad av min tid som klassisk pianist. De svävande verserna är i d-moll och sedan kommer en stor refräng i d-dur. Just det tonartsbytet ger en positiv och upplyftande känsla. Lite samma effekt som när solen tittar fram efter en hel dag av regn. Sedan älskar jag raderna ”Hope you find it in everything”, som också kan tolkas som ”Hope – you find it in everything”. Man kan hitta hopp, lycka och nya insikter på de mest oväntade ställen. För mig är ”Hide and Seek” en mycket andlig låt!

Skivan avslutas med titellåten ”Human’s Lib”, som med sin melodramatiska stämning och sina avantgardistiska syntljud mycket väl kunde varit hämtad från Depeche Modes åttiotalsproduktion.
– Alla har en mörk sida. Det är högst mänskligt att känna sig lockad av droger och ansvarslöst sex. Men vi behöver inte ge efter för våra värsta lustar. Istället kan man ta ett djupt andetag och fundera över vilka konsekvenser handlingen får. När man inte längre är slav under sina laster, har man nått en form av frigörelse! På mina tidiga konserter brukade jag presentera ”Human’s Lib” som ett destruktivt triangeldrama. Ruth, David och Dennis, som hamnat i en väv av intriger och lögner. Människor som sårar varandra och vars vänskaper går i kras. Nu ser jag den dock mer som en allmän historia om farliga begär. Jag har alltid gillat hur suggestiv låten är. Den har en ovanlig ackordföljd, som skapar en melankolisk och nästan lite kuslig känsla.

Human’s Lib fick också uppmärksamhet för sitt konstnärliga och lite gåtfulla skivomslag. Det visar fyra ansikten, varav ett är misstänkt likt Howards och de andra tre drar åt det surrealistiska hållet.
– Jag har alltid haft ett stort intresse för allt runt omkring musiken. Så jag ville att albumomslaget skulle komplettera stämningen på Human’s Lib. Det blev en teckning av min vän Steg Read, som är en skicklig konstnär. Man kan läsa in mycket i bilden och tolka den på många olika sätt. Precis så ville jag ha det.

Human’s Lib överträffade alla förhoppningar och nådde en nästan osannolik förstaplats på Englandslistan. Även i Kanada, Sverige och Tyskland sålde den i imponerande kvantiteter. Föga förvånande började skivbolaget snart skrika efter en uppföljare.
– Framgångarna med Human’s Lib förändrade min tillvaro fullständigt. Jag blev nämligen utskickad på en gigantisk promotionturné. Under andra halvan av 1984 var det något inbokat mer eller mindre varje dag. Det kunde vara en intervju med en musiktidning i Tyskland, en radioshow i USA eller ett tv-framträdande i Australien. Ovanpå det en massa konserter. Så jag var hela tiden på resande fot, vilket inte precis gjorde det lätt att skriva nytt material. Men jag förstod hur viktigt det var att smida medan järnet var varmt. Så jag skrev nya låtar på alla lediga stunder jag hade. Under flygresor, i turnébussar eller till och med i omklädningsrummen före spelningar. Det positiva med tidspressen var att jag arbetade effektivt och låtarna fick en energifylld direkthet.

Framåt vintern 1984 återvände Howard till Farmyard Studios för att spela in vad som skulle bli Dream Into Action. Även den här gången stod Rupert Hine för produktionen. Det fanns dock en stor skillnad jämfört med Human’s Lib. Om debutskivan i mångt och mycket var ett renodlat solonummer, hade Howard den här gången samlat ihop ett flertal spännande gästartister. På Dream Into Action hittar vi bakgrundssångerskorna Afrodiziak, den berömda cellisten Helen Liebmann, blåssektionen The TKO Horns, barnkören The Effervescents och en av Howards bröder, Martin Jones, på bas.
– Efter många år som ett ”elektroniskt enmansband” kändes det både kul och utvecklande att få input från andra. Jag gillade även att ta ett steg mot ett mer organiskt sound. Allt lät maffigare och varmare när jag kombinerade syntljuden med traditionella instrument. Kort sagt blev Dream Into Action en mer dynamisk och komplex skiva än Human’s Lib.

Dream Into Action genererade en superhit i form av ”Things Can Only Get Better”, en av 1985 års mest spelade låtar i både England och USA. Även i Sverige blev det Howards största framgång, då den både låg på tredjeplatsen på försäljningslistan och toppade radioprogrammet Tracks i flera veckor.
– Jag har alltid älskat funk och när jag var i tjugoårsåldern lyssnade jag mycket på Stevie Wonders fantastiska dubbelskiva Songs in the Key of Life. ”Things Can Only Get Better” var ett försök att få in lite ”Stevie-känsla” i min musik. Jag ville att det skulle svänga! Textmässigt handlar låten om att man aldrig får ge upp. När man har nått botten, så kan saker bara bli bättre. Vi får inte drunkna i negativa känslor, utan måste försöka titta framåt. Man skulle kunna säga att ”Things Can Only Get Better” är en cheerleading-låt.”Kom igen nu. Du kan vända detta. Allt kommer att bli bättre.” Glädjande nog verkar många faktiskt ha fått hjälp av låten. Det kommer ofta fram människor som berättar att ”Things Can Only Get Better” gav dem ny livslust när allt kändes hopplöst.

Dream Into Actions möjligen mest annorlunda låt var den charmiga och calypsoinfluerade dansgolvsfyllaren ”Life In One Day”.
– När jag presenterade mina första demolåtar från Dream Into Action-sessionerna för skivbolaget, var de inte speciellt entusiastiska. De menade att det saknades radiohits. Så jag åkte hem, jättestressad, med en enda tanke i huvudet: ”jag måste skriva något catchy så snabbt som möjligt”. Resultatet blev ”Life In One Day”. Att refrängen går ”Donʼt try to live your life in one day, donʼt go speed your time away” är naturligtvis paradoxalt, men texten var en form av terapi för mig. Låten handlar om att man inte får glömma bort att ha roligt och njuta av tillvaron. Innerst inne visste jag det, även om jag tyvärr inte levde som jag lärde. När jag tänker tillbaka på åttiotalet önskar jag att jag hade stannat upp ibland och tillåtit mig själv att vara glad över allt fantastiskt som hände. Men allt gick i ett hela tiden och jag kände en jättepress att leverera. Hursomhelst fick ”Life In One Day” skivbolagsherrarna att nicka belåtet och det är faktiskt också en av mina personliga favoriter på skivan.

En annan minnesvärd låt på Dream Into Action var ”Assault and Battery”, Howards lovsång till vegetarianismen och ifrågasättande av att människan är ett blodtörstigt rovdjur.
– Jag har varit övertygad vegetarian ända sedan slutet av sjuttiotalet, när jag insåg hur fruktansvärt djuren behandlades i köttindustrin. Tack vare framgångarna med Human’s Lib fanns det plötsligt massor med människor som lyssnade på vad jag hade att säga. Så jag bestämde mig för att skriva en låt som kämpade för djurens rätt. ”Assault and Battery” var, så vitt jag vet, en av de första poplåtarna av sitt slag, tillsammans med The Smiths ”Meat is Murder”. Intressant nog träffade jag förresten Morrissey ett par år senare och vi gick väldigt bra ihop. Vegetarianism förbrödrar! Jag är fortfarande stolt över ”Assault and Battery”, men om jag hade skrivit den idag, hade jag varit lite mer subtil i min kritik. Provokationer är egentligen inte ett speciellt bra sätt att vinna nya anhängare. Men naturligtvis tycker jag fortfarande att man ska låta bli att äta kött! Förutom den etiska aspekten, så är det sundare att leva vegetariskt och på köpet skonar man miljön. På senare år har jag faktiskt gått ett steg längre och lever nu uteslutande veganskt.

Cherry Red Records nyutgåvor av Human’s Lib och Dream Into Action är fullproppade med bonusspår, b-sidor, remixer, liveversioner och inte tidigare släppta låtar. Som ”It Just Doesn’t Matter”, ”Like to Get to Know You Well (International Remix)”, ”Tao Te Ching”, ”No One is to Blame (BBC Session)” och en tidig demoversion av ”What is Love”.
– Det var roligt och fyllt med nostalgi att lyssna igenom gamla mixar och tidiga demoinspelningar. Jag tycker att många av dem är charmiga, eftersom de lyfter fram andra sidor av låtarna. Jag gillar även liveversionerna från Top of the Pops och Old Grey Whistle Test. De är fina tidsdokument från åttiotalet. Man kan verkligen höra hur mycket jag brann för vad jag gjorde!

På de nya lyxutgåvorna hittar man även Howards musikvideor från åren 1983 till 1986. Som ”Hide and Seek”, där han spelar tvärflöjt i yttre rymden, och ”Like to Get to Know You Well”, där Mr. Jones och hans band traskar runt i London och skakar hand med glada pensionärer och förvånade japanska turister.
– Det var kanske inte de coolaste musikvideorna i världen, men det finns något genuint och värmande i dem. Jag tror faktiskt att de hjälpte mig en hel del i min karriär. Det var i MTV:s barndom och speciellt i USA snurrade videorna mycket. Många amerikaner fick nog en exotisk bild av mig som en ”excentrisk engelsman”. Vilket kanske inte var så långt från sanningen, haha.

När Howard tänker tillbaka på sin snart fyrtioåriga karriär, så räknar han välgörenhetsgalan Live Aid som en av de absoluta höjdpunkterna. Han framförde då en akustisk version av ”Hide and Seek” inför drygt 70 000 personer på Wembley Stadium. Galan sändes även live över satellit och uppskattas ha haft en tv-publik på drygt 400 miljoner tittare i 60 länder.
– Man kan lugnt påstå att det var en av de mest spännande dagarna i mitt liv, minns Howard. Det började med att jag blev influgen till Wembley i helikopter. Bredvid mig satt killarna i Queen. Redan det var en oförglömlig upplevelse! När jag kom fram så träffade jag Paul och Linda McCartney, som bjöd på en kopp te och sa att jag ”alltid var välkommen att hälsa på hemma hos dem”. Smått förvirrad av alla intryck gick jag in i VIP-baren. Där kom en välklädd gentleman fram till mig och sa:”Hello Howard, it’s great to meet you”. Det var David Bowie! Återigen drabbades jag av overklighetskänslor. Strax därefter var det dags att spela. Jag var fruktansvärt nervös innan jag gick upp på scen, men som tur är lossnade allt när jag väl satt framför pianot. Det kändes oerhört mäktigt när tiotusentals personer sjöng med i refrängen till ”Hide and Seek”! När jag trodde att dagen inte kunde bli konstigare, så blev jag introducerad för Prince Charles och Lady Diana. De skakade hand med mig och Diana berättade entusiastiskt att hon hade sett mig på tv ett par timmar tidigare. Haha, om jag inte hade sett bilder och filmer från Live Aid, så hade jag trott att jag bara drömt alltihop.

Efter att ha gått från klarhet till klarhet under början av åttiotalet började det bli uppförsbacke för Howard framåt slutet av årtiondet. Trots att han prickade in ytterligare ett par hitlåtar, som ”You Know I Love You… Don’t You?” och ”Everlasting Love”, var det tydligt att karriären var på nedgång. Varken hans tredje album, One to One, eller hans fjärde, Cross That Line, klättrade speciellt högt på listorna. När det neonglittrande åttiotalet gått över i det åtskilligt mer monokroma nittiotalet var Howard plötsligt en föredetting. Hans femte fullängdare, In the Running, lyckades inte ens ta sig in på topp-hundra-listan i Storbritannien.
– Det räcker inte alltid med talang eller ambition för att lyckas, poängterar Howard. Man måste även vara på rätt plats vid rätt tillfälle. På åttiotalet var jag helt i fas med musikindustrin. På nittiotalet gick vi däremot i olika riktningar. Jag utforskade ett mer soulrockigt sound, vilket förmodligen förvirrade en del gamla fans. Samtidigt slog technon och britpopen igenom och ställde om begreppen helt. Men det var faktiskt ganska skönt att komma bort från rampljuset. Jag är otroligt tacksam över allt som hände i början på min karriär, men jag saknar inte den tiden. Jag har det väldigt bra nu och känner mig privilegierad att kunna leva på min musik utan pressen att behöva producera hits. Många tänker på mig som en åttiotalsartist, men många av låtarna jag är mest stolt över, som ”Cooking in the Kitchen” eller ”The Human Touch”, är faktiskt från nittio- eller tvåtusentalet.

Howard har alltid haft en seriös framtoning och hållit sig borta från popvärldens dekadenta partyliv. Icke desto mindre, eller kanske just därför, har han varit uppskattad bland kollegorna och har knutit ett par bestående vänskaper.
– Jag har alltid haft stor respekt för Nik Kershaw. Han är inte bara en av världens bästa låtskrivare, utan är även en väldigt sympatisk och jordnära man. De gånger vi har spelat tillsammans, har varit riktiga höjdare! Jag har även regelbunden kontakt med killarna i China Crisis. Vi har gjort många roliga turnéer ihop! Min närmaste vän bland kollegorna är dock Midge Ure. Vi bor ganska nära varandra och har haft ett fint utbyte under åren, både på ett musikaliskt och ett personligt plan.

Nik och Howard. Möjligen den elektroniska popens mest sympatiska dubbel?

Vid sidan av musiken lägger Howard mycket tid på kontemplation, reflektion och meditation. Ambitionen är att få balans och perspektiv, både på sig själv och omvärlden.
– Jag har varit praktiserande buddhist i 25 år och det är en mycket viktig del av mitt liv. För mig handlar buddhismen om att komma underfund med mig själv. Men även om att respektera andra människor, ha medkänsla och behandla andra så som jag själv vill bli behandlad. Jag är övertygad att de här filosofierna har påverkat min musikkarriär positivt, eftersom jag blivit mer harmonisk och lärt mig se nya lösningar på problem.

Det själsliga lugnet kan komma väl till pass under 2019. Howard går nämligen en hektisk vår till mötes, då ett nytt album är planerat till maj. Skivan går under arbetsnamnet Transform och har en celeber gäst i form av den amerikanske electronicaartisten BT, som tidigare samarbetat med bland andra Depeche Mode, Tiësto och Erasure.
Transform kommer att bli min mest elektroniska skiva på många år, avslöjar Howard. Jag tror att många av mina trogna fans, som hängt med ända sedan åttiotalet, kommer att uppskatta soundet! På ett par låtarna får jag hjälp av BT. Det känns jättekul, då jag tycker att han är en av de mest begåvade elektroniska musikerna nu. Tematiskt handlar albumet om att tro på positiv förändring. Världen kan bli bättre. Alla kan bidra till en humanare framtid. Det första steget är att jobba med sina egna brister. När skivan är släppt blir det en ny turné tillsammans med China Crisis. Dels för att framföra de nya låtarna, men även för att fira att Human’s Lib fyller trettiofem.

Med andra ord är det bara att hålla tummarna för att Howard dyker upp på våra breddgrader igen. En ömsesidig önskan finns definitivt, då Howard och Sverige har en lång och fortfarande pågående kärlekshistoria.
– Jag har alltid varit väldigt förtjust i Sverige. Det har inte bara att göra med att ni alltid varit öppna för min musik, utan jag gillar även kulturen och stämningen. Ni har dessutom ett av världens bästa sociala skyddsnät, som ni ska vara väldigt stolta över. Om ni inte hade haft så långa och kalla vintrar, så hade jag mycket väl kunnat tänka mig att vara svensk, haha!

Human’s Lib och Dream Into Action återutges den 30 november. Läs mer på Howard Jones hemsida eller Cherry Red Records hemsida.

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!