Senaste nytt
Hem / Artiklar / Neil Arthur – om ABBA, Vince, oljetankers och nästan 40 år med Blancmange
Neil tar sig för pannan, kanske anade han vad som komma skulle när Zero ringde upp?

Neil Arthur – om ABBA, Vince, oljetankers och nästan 40 år med Blancmange

När detta publiceras är det mitt i vintern 2018. Den skånska vintern, i sedvanlig ordning snarast en förlängd höst, lägger ett grått lock över såväl himmel som humör men snart kommer våren och med den nya upplevelser av värme och glädje. Zero-redaktionen ser framför allt fram emot Blancmanges spelning i Köpenhamn i mars. Ett bättre liveband är svårt att hitta och just därför tyckte vi det var dags att Neil Arthur, numer ensam bakom rodret i bandet, fick välförtjänt uppmärksamhet även i svensk media. Vi vrider därför tillbaka klockan till en höstig dag i oktober när vi möttes på en brusig Skype-linje.

Det är i stort sett en helt vanlig tisdag. Neil Arthur är hemma efter de två första spelningarna på Blancmanges turné med nya plattan Unfurnished Rooms. Han låter nöjd och tillfreds med livet, där han sitter och tittar ut genom sitt burspråk i hemmet i nordvästra England. Glad att ha blivit ombedd att lämna sin hemmastudio så att hans son kunde låna den. Dottern är på väg hem från college och hunden Audrey ligger och väntar otåligt vid hans sida. Zero fick en 75 minuter lång pratstund om allt från ABBA och Vince Clarke till vårens kommande spelningar i Skandinavien. Så häll upp en kopp te och avsätt en stunds svenskt vintermörker tillsammans med Zero och Neil Arthur.

Neil, om vi ska ta historien från början för dig som möjligen missat det, är mannen du hörde sjunga ”Blind vision”, ”Living on the ceiling” och en hel rad andra hits under första halvan av 80-talet. Sedan Blancmanges comeback 2011 (med det fantastiska albumet Blanc Burn) har det blivit totalt sju fullängdare, varav en med bandet Fader som Neil har tillsammans med analogdemonen Benge, även känd för dig som Zero-läsare från det likaledes fantastiska bandet Wrangler. Den smått fantastiska utgivningstakten har dessutom kompletterats med ett par singlar under namnet Near Future, som Neil delar med Jez Bernholz, samt en handfull turnéer med spelningar främst runt om i Storbritannien men som även tagit honom till våra breddgrader vid ett antal tillfällen.

Det är inte utan att det var en viss press före vår intervju. Hur ska man få in samtalet på sådant han inte redan rabblat i hundratals intervjuer? Hur sätter man ribban tidigt för att nå intellektuell verkshöjd och livlig diskurs? Zero släppte alla hämningar och inledde med:

Hur är läget?

– Det är bra tack, jag har precis pratat med min manager. Det är dels lite intervjuer att styra upp, dels har vi det angenäma problemet att vi behöver pressa upp fler plattor. Både Fader-plattan och Unfurnished Rooms säljer, glädjande nog, väldigt bra och vi kommer nog behöva fler framöver.

… och så är ni mitt i en turné runt Storbritannien?

– Vi har bara precis startat turnén och nu tar vi en paus. Vi kör inte på som i gamla tider utan tar det i etapper. Så nu känns det som att vi gjorde en massiv mängd arbete för att komma såhär långt och nu försöker jag bara hålla kvar det i huvudet, säger Neil och brister ut i ett av de många, smittande skratt som inleder eller avslutar i stort sett varje svar. Med ett avslappnat och opretentiöst sätt avhandlas såväl det ytliga som det djupa.

– Första spelningen var nere i Brighton och den andra i London. Mottagandet har varit bättre än vi kunde föreställt oss. Publiken var väldigt generös och vi vet ju att de gillar vad vi gjorde för länge sedan men det nya Blancmange, som ju i allt väsentligt är jag själv med lite goda vänner som hänger med och spelar live och ibland på skiva, är på många sätt något helt nytt även om det fortfarande är väldigt mycket Blancmange. Första kvällen körde vi sex låtar från nya skivan och vi var nervösa för att det var första spelningen och började få slut på videomaterial och en massa detaljer som behövde redas ut men det gick jättebra. Journalisterna som var på plats och recenserade var väldigt positiva och vi fick jättetrevliga kommentarer.

– Sen spelade vi i London dagen efter på ett ställe vi aldrig hade spelat på. Jag var inte säker på hur det skulle gå men när vi kom upp på scenen på 229 The Venue så var det knökfullt! Vi gjorde en del små justeringar i låtlistan och varje kväll är såklart olik de andra. Det är alltid något som händer, du kanske levererar lite annorlunda och det händer någon liten teknisk fnurra …

Blind Vision på 229 i London, 6 oktober 2017

Det har dykt upp en del av de vanliga telefoninspelningarna på Youtube och det ser ut som att ni är i ungefär samma fina form som när ni spelade i Köpenhamn sist?

– Jo, det är ju vi tre, David (Rhodes) som kör sin gitarr och Oogo (Maia) med sin vocoder och sina syntar. Sen har vi med Adam (Fuest) som ljudtekniker, han var inte med i Köpenhamn men däremot när vi spelade i Malmö 2013. Men en lite märklig sak i London var att vi inte kunde köra våra videoprojektioner. De hade en fantastisk projektor men duken var framför scenen, så vi hade fått stå bakom den, berättar Neil och brister ut i ännu ett av sina familjära skratt. Så brukade vi ju göra i början av Blancmanges historia, då hade vi en massa projektioner och vi ställde oss bakom skärmarna där de visades.

Feel Me, live i Malmö 2013.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Innan turnén kunde vi höra dig i en radiointervju från en paus i repetitionerna. Ni lånade tydligen en lokal i Peter Gabriels Real World-studio? Flådigt!

– Haha, ja studiorna är flådiga! Repetitionslokalerna ligger i en egen enhet, på andra sidan floden en bit bort från studiokomplexet. Det finns andra som håller till där också, men denna tillhör Real World och är ett riktigt stort utrymme där vi kan sätta upp allt vi behöver på en gigantisk golvyta. Vi känner stället väldigt väl för vi har repeterat där tidigare, i stort sett hela tiden sedan Blancmanges comeback. Ibland har vi kört hemma hos mig, när vi bara ska finjustera lite och vi inte behöver ett massivt PA. Men Real World är ett kanonställe och för tre av oss är det nära och enkelt att ta sig dit. Vi kan ta oss hem och sova hemma under tiden vi är där.

David Rhodes, 9 april 2016.

Så ni pendlar dit om dagarna?

– Ja, vi andra tre gör det och David hänger med mig. Jag sätter upp ett tält här hemma i trädgården åt honom.

Oj, det var generöst! Får han ett element eller så i alla fall?

– Äsch, det behöver han inte! Vi brukar kallar honom ”the monk of funk” – han gillar lite smärta.

Det är kanske bäst att vi lämnar det spåret och går tillbaka till nya plattan. Det går alltså så bra med försäljningen att det blir tal om en andra pressning?

– Ja, som det ser ut nu så verkar det som att vi kommer behöva trycka nya nu innan vi åker ut på turné med Heaven 17.

Hur har plattan blivit mottagen annars?

– Jag läser aldrig recensioner … fast det är inte helt sant, jag har faktiskt läst ett par nu som min manager har skickat över. Oftast brukar det bara bli att jag får en rapport från honom eller min sambo Helen om att det kommit in en bra recension. Nu låter jag skrytsammare än jag önskar men med det här albumet, ta i trä, så har vi fått en del väldigt bra recensioner. Mojo gav det jättebra omdöme, The Quietus skrev en väldigt intressant och positiv recension, vi utsågs till månadens album i Classic Pop och så vidare. Det har kommit någon halvljummen recension också men jag skriver inte för att få bra recensioner heller, jag skriver för att jag har något jag behöver få ur mig. Men jag kan inte förneka att det är en skön känsla att få sitt album recenserat och att folk verkligen försöker förstå olika aspekter av det eller kommenterar det verk man verkligen lagt ner sin skäl i. Några av recensionerna nämner Benges bidrag, som mixat och bidragit med sin analoga syntsamling när jag skrivit klart låtarna. Även David Rhodes gitarrspel skrivs det om, han har väl inte täckt över alla mina gitarrer även om han försökte, haha.

Ja, i någon intervju nämndes en T.Rex-influens och den kan jag väl absolut skönja, men jag vet inte, på något sätt känns det som att det på Unfurnished Rooms slinker igenom även lite Can och Neu! och generellt fler och tydligare krautrock-influenser än tidigare också?

– Ah, du nämnde just två av mina favoritband! Jag lyssnade på Neu! ’75 i går och jag kan fortfarande inte tro att en låt som ”Seeland” ens existerar. Den är så otroligt briljant. Albumet är fantastiskt men den låten … jag blir lika tagen varje gång jag hör den. Det var en viktig influens för oss i början och är det fortfarande för mig, men det var inte en medveten handling att nya skivan skulle låta mer krautrock. Det spelar ingen roll vilken form av konst man gör, influenserna kommer alltid vara där och skina igenom i olika grad. Sen behöver influenser inte alltid komma från annan musik, det kan komma från en smyglyssnad konversation man råkade höra på andra våningen av en Londonbuss eller en slängd lapp du hittar på gatan.

Oogo Maia & Neil Arthur, 9 april 2016.

Om vi går över till låttexter då, vi skulle kunna ha en hel intervju bara för att diskutera dina texter genom åren men jag hörde dig prata om att en del av låtarna på nya skivan var rena medvetandeflöden?

– Ja, jag antar att de är det. En del av dem har beskrivits som att de kommer från ett drömliknande tillstånd. Men det finns ett drömliknande tillstånd som kallas Verkligheten, du vet. Det alldagliga, det mondäna. Sånt intresserar mig oerhört. De små bitarna mitt emellan, sakerna som folk normalt inte lägger märke till. Jag försöker hitta ett nytt sätt att säga något som kanske sagts tidigare men med en inbyggd tvetydighet som kanske skickar iväg lyssnaren på en annan resa …

– Vi är alla individer och vi ser saker på lite olika sätt – och det är en bra sak. Sen är jag dyslektiker. Det är inget som har stoppat mig, det har möjligen snarare varit en kreativ fördel, även om det var en klar nackdel under skoltiden. Det var svårt att anpassa sig till systemet men när man väl funnit sin egen rutt genom det hela så kan man använda det till sin fördel. Det här var inget som togs upp på den tiden jag gick i skolan. De kunde se att jag var kreativ och jag älskade faktiskt att skriva vad du kanske vagt hade kunnat kalla för poesi – små historier och ord. Jag var däremot livrädd för att stå upp och behöva läsa något högt, eller vara med i en pjäs eller så. Om jag kunde repetera och öva in min del var det inga problem, så länge jag inte behövde läsa det. Det här är faktiskt var en del av inspirationen till ”Blind vision” kom ifrån. En av verserna handlar om det där. De andra tänker jag inte gå in på vad de handlar om, om något.

– Jag tror skapandet befriade mig från att känna mig som en sämre människa för att jag inte kunde stava. När jag var yngre var jag övertygad om att alla som skriver måste kunna stava perfekt. Men det måste man såklart inte alls. Vad är viktigast, att du kan stava eller att du har spännande idéer? Precis som att du inte behöver vara den bästa musikern i världen, det är viktigare att du har idéer. Om du sedan kan få ner de idéerna på pränt eller en inspelning så kommer det sedan alltid finnas hjälp med det som jag tycker är de oviktiga delarna, det vill säga att flytta bokstäverna till rätt ordning.

– Jag är dessutom vänsterhänt, så när jag var ung vände jag orden på fel håll på grund av det. Men jag är rätt avslappnad kring allt det där. Jag gillar att flytta runt saker och är intresserad av att bryta reglerna, att hitta nya sätt att säga något som kanske någon annan redan sagt men där jag hittar en ny vinkel för något jag varit med om. Sen handlar inte alla låtarna om mig, det är observationer, historier jag hittat på ett eller annat jag sett och upplevt.

Oogo Maia & Neil Arthur, 9 april 2016.

Din produktion sedan 2011 är imponerande i sin omfattning. För oss som inte kan få nog, vågar vi hoppas på ett album även med Near Future?

– Jepp, det håller på att färdigställas i detta nu. Det är typ färdigt, men kommer inte att släppas förrän april, lite beroende på hur det går med tillverkning av skivorna och sådant. Men Jez och jag har ganska täta kontakter just nu för att fixa det sista och jag är väldigt taggad!

Blir det någon singel innan dess?

– Det är jag faktiskt inte säker på. Vi släppte ju ”Ideal home” och ”Overwhelmed” som en liten försmak men min manager Steve kan säkert ha planer. Vi fokuserar på att få låtarna att fungera till albumet och har jobbat med det visuella till omslaget och lite sådant.

Just det, med din bakgrund i den grafiska världen så antar jag att du har mycket att säga till om vad det gäller just dina bands visuella framtoning. Hur mycket gör du själv av omslag och liknande?

– På Near Futures skiva så delar Jez och jag på det ansvaret. Vi tar fram ett grundmaterial och sen kanske vi ber Adam Yeldham, som varit med och jobbat med alla Blancmanges omslag sedan Blanc Burn, att sätta ihop det till en slutprodukt. På Unfurnished Rooms var det jag som tog fram allt artwork och skickade till Adam för sammansättning. Det var spirografer och arkitektritningar som jag fått av en god vän. På Fader var det Benge och jag som samarbetade om illustrationerna. Vi kom fram till att vi ville ha all text på baksidan analog. Så Benge skrev ut alltihop med en skrivmaskin och sedan skickade vi en högupplöst scanning till Adam och insisterade på att vi ville använda just den bilden, inte att det skulle sättas om i datorn. Det arbetssättet fortsätter tillbaka i tiden. På Commuter 23 var det jag som testade mig fram till något som intresserade mig och det var samma sak på Nil by Mouth. Så på de nyare albumen har det varit så det har fungerat, Adam har hjälpt oss få ordning på sakerna, det är definitivt inte i ordning när vi skickar det till honom, skrattar Neil.

Diskussionen går ofta fram och tillbaka mellan ”gamla” och ”nya” Blancmange. För dig som inte visste det så hade Blancmange en hel drös topp 10-singlar i både sitt hemland och runt i världen under första halvan av 80-talet. Efter tre album och mängder av liveframträdanden fann de sig stå på scen i Royal Albert Hall på en gala 1986. Allt borde varit frid och fröjd men de märkte båda att en gnista hade försvunnit. Hellre än att offra sin vänskap och tvinga bandet vidare så valde de sen 1987 till slut att lägga ner Blancmange.

I mellantiden fram till Blanc Burn släppte du ett soloalbum, gjorde den fantastiska ”Persian blues” med Fortran 5 och har jobbat med soundtracks, men annars har det varit ganska tyst?

– Jag jobbade lite med Stephen först faktiskt men sedan med David McClymont och Malcolm Ross som då båda var med i Orange Juice. De hade ett projekt vid namn Ape The Scientific och vi hängde lite med dem och en av de saker vi gjorde var faktiskt en Can-låt. Det var första gången vi gjorde en cover på ”I want more” (som, i ny version, återfinns på Blancmanges album Semi Detached från 2015). Sen jobbade jag även lite med Vince …

Just det, du var tänkt som en av sångarna på The Assembly:s album?

– Det stämmer. Men det slutade med att jag gjorde andra grejer. Det var i slutet av perioden med Blancmange, så jag gjorde helt enkelt det tredje Blancmange-albumet istället. Men sen när jag jobbade med vännerna från Orange Juice skaffade jag en studio i London och en sak ledde till en annan men det funkade helt enkelt inte. Men det som kom ut av det var att jag fick idén att jag skulle göra filmmusik och jag råkade få chansen att göra musik till en film om den tjeckiska hemliga polisen. Det var en riktigt intressant dokumentärserie och jag gjorde musiken med Graham Henderson – som sedan spelade live med Blancmange efter vår comeback 2011. Därefter gjorde jag musik med mer av ett liveband. Visst, vi hade syntar i bandet men det var gitarr och trummor och jag tänkte bara att jag skulle testa och se vad det blev av det. David Rhodes kom med och Simon Edwards och Mark Nevin från Fairground Attraction. Det blev låtar som hamnade under namnet Neil Arthur is Delirious. Ett par av dem, som ”Jukebox theory” och ”Suitcase”, hängde sedan med när jag bestämde mig för att gå tillbaka till studion. Väl där så bestämde jag mig för att gå tillbaka till den elektroniska banan. Jag skriver på gitarr också men jag känner mig mer bekväm med syntarna. Jag spelade in ett album med Adam Fuest, som jag fortfarande jobbar med, och Marius De Vries och jag måste säga att även om jag verkligen gillade att spela in albumet så gillade jag verkligen inte vart hela musikindustrin var på väg. Den var roderlös. Den hade ingen aning om vad som pågick, och om man själv hade en idé så var det för sent när bolagen väl fattade. Det var som att se en oljetanker vända i en väldigt smal flod. De kan helt enkelt inte vända riktning fort nog.

– En av låtarna jag släppte hette ”I choral” som jag skrev med Rik Kenton, som bland annat var den ursprungliga basisten i Roxy Music. I all ärlighet så kom Rik till mig med låten, jag tog isär den och satte ihop den igen och fick stå som medkompositör. Så är det ibland och just den låten blev i alla fall ”veckans låt” på BBC Radio 1. Det är ju toppen, men tyvärr backade inte skivbolaget upp det så den fanns inte att köpa i skivaffärerna! En katastrof … Sen gjorde vi ”I love I hate” där vi åkte till New York och spelade in en video. Då tänkte vi att det kanske skulle bli något, det fanns en handfull remixer, bland annat en av Fortran 5 och en av The Grid.

– Under hela den här tiden höll jag parallellt på med filmmusik och tänkte mer och mer att det var det jag ville göra. Skriva och producera, arbeta nära regissören och klipparen. Och det var i stort sett vad jag gjorde en lång period sedan. Hade det inte varit för Blancmange nu så hade jag säkert fortfarande gjort det. Men nu viger jag min tid helt åt Blancmange. Och förstås Fader och Near Future, som båda två också ligger väldigt nära mitt hjärta. Det kommer ett nytt Fader-album, det har Benge och jag redan börjat prata om. Jag har ett annat projekt jag jobbar på också, eller faktiskt två men jag är inte helt säker på hur mycket jag kan berätta om dem just nu. Hälften av det ena är klart.

Neil Arthur
Neil Arthur, 9 april 2016.

Fullt upp alltså?

– Jag är som lyckligast när jag har fullt upp.

Ja, jag frågade runt lite bland lokala artister inom den elektroniska scenen vad de hade velat veta om dig och det ämne som återkommer hela tiden är just ditt otroliga tempo. De är väldigt imponerade!

– Det var snällt av dem! Jag har ett stort driv. TIdigare har jag löptränat ganska mycket men kan inte längre för mina knän. Nu blir det mer cykel för det är inte lika påfrestande. Men drivet finns där. Min familj skulle nog berätta för dig att jag inte är särskilt bra på att sitta still, och det är samma sak med musiken. Jag är stolt över mitt och Stephens arbete från de tidiga dagarna och mycket glad att jag fick chansen att göra det. Men jag är alltid mer intresserad av vad som komma skall.

Bygga på det gamla och komma vidare till nästa steg?

– Ja exakt, man kan inte förneka det förflutna och man har ofta det som en utgångspunkt, musikaliska referenser, inte att det ska låta likadant men det finns där och det har sipprat in och är en del av dig. Men en sak jag verkligen hela tiden försöker göra är att förfina och förbättra. Det är något jag fortfarande försöker lära mig och något jag alltid kommer lära mig till den dag jag slutar. Jag försöker hela tiden förbättra och förenkla.

Less is more?

– Det är det verkligen! Både i texter och musik. Det är min resa.

Om vi då ska gå tillbaka lite, ni släppte ju monsterboxen Blanc Tapes under 2017 och efter vad du sagt i andra intervjuer får jag intrycket att ni på Believe You Me hade glidit iväg ganska långt från era grundtankar på Happy Families. Lyssnar jag i dag så känns första albumet betydligt mer tidlöst än åtminstone det tredje. För några år sedan gjorde du sedan Happy Families Too, en nyinspelning av debutskivan. Hur går dina tankar nu när du ser tillbaka på albumen i Blanc Tapes?

– Om vi tar den sista frågan först … Vi spelade in Blanc Burn 2010 och släppte den 2011. Då fick vi en förfrågan om att göra en albumturné med ett av våra mer klassiska album. Jag kan förstå när andra band får frågan men jag såg inte riktigt på Blancmange som att vi hade en sådan platta. Uppenbarligen var det någon som gjorde det och då tänkte vi att Happy Families skulle vara ett trevligt album att spela i sin helhet. Annars var helt klart Mange Tout en betydligt större kommersiell succé för oss. Vi tittade på både den och tredje skivan och det finns anledningar … För att ta det från början så var jag inte tillfreds med att åka ut och göra det som Neil Arthur, Stephen hade redan slutat jobba med bandet då på grund av sin hälsa och det var inte aktuellt att han skulle följa med ut på turné, eller att över huvud taget kunna jobba med musik mer. Nu träffade jag honom faktiskt i förra veckan och vi har pratat lite om att skriva något ihop men då blir det bara ord-baserat, jag föreslog faktiskt att vi skulle skriva ner våra memoarer. Haha, det kommer bli ”Synth Tap”, du vet, en elektronisk version av ”Spinal Tap”, skrattar Neil, innan han nystar tillbaka till ämnet.

– Hur som helst, vi fick möjligheten att göra en >Happy Families-turné. Jag sa att vi kommer inte vara intresserade om vi inte kan erbjuda fansen något nytt, jag vill inte bara ut och upprepa vad jag gjort förut. Jag har absolut inget emot att spela de här låtarna, utan dem hade jag inte kunnat göra det jag gör i dag och jag gillar dem verkligen fortfarande. De är ”good fun” att spela live. Så jag fick möjligheten att gå tillbaka och återskapa albumet. Vi klev in i studion och jag programmerade om hela rasket. Jag plockade isär, analyserade och satte ihop bitarna igen och bjöd in David Rhodes att spela gitarr och Pandit Dinesh percussion på ”Living on the Ceiling”. Jag gillade soundet på originalet så det kändes rätt att vi lät det fortsätta vara minimalt, elektroniskt och närmare en indie-produktion för att visa lite av en råhet som kanske inte fanns där förut. Det var enda skälet till att jag gjorde skivan. Jag hade inte satt mig med att göra en ominspelning själv, det var enbart för att vi skulle ut på turné. Inledningsvis fanns den bara tillgänglig på turnén dessutom, sedan ville skivbolaget jobba med nästa nya skiva. Då frågade de om de kunde licensiera Happy Families Too och ge ut som ett paket. För att det skulle bli något unikt lade jag då med ”Running Thin” och ”I would” på cd respektive vinyl-releaserna.

På sociala medier kunde man ofta se dig lägga upp bilder på gamla kassetter och annat. Du hintade någon gång om att det skulle bli till ett släpp men att det skulle få den här omfattningen kunde man knappt vågat hoppas på.

– Ja, det tog två och ett halvt, nästan tre år att sätta ihop materialet till boxen! En del av alla de där gamla kassetterna och kvarts- och halvtumsband blev digitaliserade och mastrade. Det var de enda lagringsmedier som fanns och det är därför boxen fick heta Blanc Tapes, det existerade inget annat. Vi lever i en annan värld nu. På en konsert nyligen var det förresten någon som kommenterade att de tyckte det lät som att vi hade använt mp3:or, haha.

Men de två andra albumen då, hur känner du för Mange Tout och Believe You Me i dag?

– Om jag får hoppa direkt till Believe You Me så innehåller den några av mina personliga favoriter bland Blancmanges låtar. Vad jag tror hände … Jag har den största respekt för alla som jobbade med skivan men jag tror vi behövde arbeta med en annan producent. Vi var pressade av vårt skivbolag och hade blivit lite av offer för maskineriet. Vi förväntades skriva hitlåtar. De flesta låtarna på Happy Families skrevs innan vi hade skivkontrakt och hade vi närmat oss processen på det sättet, utan att vara inne i, och delar av, maskineriet, så hade det nog kunnat bli väldigt annorlunda. En del av låtarna på skivan … jag har väl inte egentligen favoriter bland mina egna låtar men ”I Can See It” gillar jag verkligen som låt, särskilt den råa versionen, och även ”Lose Your Love”. Den är överproducerad och det var därför jag ville att folk skulle få höra var den kom ifrån, en väldigt enkel fyrkanalig demo. Man förlorar sig i produktionssteget med all teknik och förlorar en viss råhet. Jag tror att en del av skönheten med Happy Families är att den lyckades hålla kvar lagom mycket av den råheten i den färdiga produkten.

– Sedan om den andra skivan då, ett ganska ovanligt album med tanke på de lite udda spåren som ”Murder” och ”See the Train”. När vi först spelade in Mange Tout så hade vi inte ”Don’t Tell Me” och vi hade inte ”The Day Before You Came” men vi hade ”Your Time Is Over”. Så vi hade ett album som faktiskt var ganska bisarrt. Vid ett tillfälle försökte vi få Irmin Schmidt (från Can) att producera det. Till slut tycker jag vi hittade rätt när det blev John Luongo och sen Peter Collins för att putsa till en del av de poppigare låtarna. Alltså inte Phil Collins, utan Peter Collins, det är en viss skillnad. Vi kom tillbaka till skivbolaget som tyckte att ”That’s Love That It Is” var toppen och skulle bli en hit. Då hade ”Blind Vision” redan varit ute som singel. Men sen hade vi gjort den där ABBA-låten och den var vi tvungna att få ordning på. Den första versionen sjöng bara jag på. Vi åkte ner till Blackwing Studios i södra London där Vince Clarke och Eric Radcliffe jobbade och en hel del av Depeche Modes musik spelades in. Vi hade en dag när Vince hade flyttat en våning ner och vi hade studion och egentligen på bara en eftermiddag där snickrade vi ihop ”Don’t Tell Me”. J.J. Jeczalik hjälpte oss med att programmera en Fairlight. Vid den här tidpunkten fanns inte MIDI utan vi jobbade med triggers från Linn Drum och syntar och annat. Så J.J. fick plocka delar från inspelningen och mata in i Farlight:en och så arrangerade vi den på det sättet. Från början var det bara ett långt jam egentligen, som vi sedan klippte ihop. Det var första gången vi jobbade digitalt men sedan överförde vi det tillbaka till en 24-kanalig bandare. Skivbolaget gillade den verkligen och tyckte att det skulle bli singeln. Så då bokade vi in oss med Peter Collins i Sarm East och spelade in den med Julian Mendelsohn som ingenjör och den inspelningen lades sen till på skivan.

Så det blev ingen ABBA-inspelning i Blackwing?

– Nej, men vid den tidpunkten pratade vi med Anne Dudley, som redan då jobbade med Art of Noise. Vi gjorde en liknande övning som med ”Don’t Tell Me” i Sarm West med Peter Collins och Anne Dudley som hjälpte oss med arrangemanget – det fanns inte en chans att vi hade kunnat spela det där själva, haha. Nä, skämt åsido, vi spelade våra bitar men utan deras hjälp hade det blivit en helt annan låt. Det var därefter som skivbolaget tyckte att den hade potential att bli en singel, vilket vi hade sagt hela tiden. Men med de här två låtarna blev i alla fall Mange Tout ett helt annat album än det annars hade blivit.

– Det blir en lång intervju men nu har jag ångan uppe, haha. På Believe You Me hade en spricka börjat synas. Vi hade de här låtarna … Redan från början så skrev jag och Stephen på varsitt håll. Sen träffades vi och la till egna bidrag på den andres låtar. Jag skrev till exempel ”I Can’t Explain” och Stephen kom med groovet som sedan blev ”Living On The Ceiling”. I det fallet så lyssnade vi på den och sen lade jag en melodi på den. Den melodin var förresten ett misstag. Vi var inte musiker och det jag spelade var inte det jag hade tänkt från början. Men det blev den hook som sedan gav oss en stor hit. När vi flera år senare gjorde Believe You Me så hade vi en bunt låtar och gick in i studion med Stewart Levine. Det var en väldigt rolig tid! Musiken funkade väl inte riktigt hundra procentigt och så hade vi ”Lose Your Love” där vi hamnade tillbaka med Peter Collins eftersom vi haft stora succéer med de två tidigare låtarna han jobbat med. Jag hade gjort den 4-kanalsdemo som man nu kan höra på Blanc Tapes med min sambo Helen som körade med mig. Vi ville ha med en del av starten på låten från demon och vi jobbade hur länge som helst med att försöka återskapa det. Det slutade med att jag insisterade på att ta det direkt från kassetten men det var såklart rena helgerånet. All denna utrustning i toppklass och jag envisades med en kassettbandspelare, haha.

– Men till slut satte vi ihop låten och provade med olika körsångare men landade med att det bara blev min röst. David Rhodes spelade gitarr och Stephen sina underbara syntar. Då kom någon in, jag säger inte namnet men en mycket väl respekterad person i musikindustrin, och sa ”nu har ni skrivit er första listetta!”. Då sa jag till Stephen att ”detta är slutet”, det var en dödskyss. Skivbolaget, på båda sidor av Atlanten, älskade låten och övertalade oss, naiva som vi var, att lägga en förmögenhet på att göra en video. Videon fick sedan vara med i Disney-filmen ”Flight of the Navigator”. Videon visades en enda gång på brittisk tv, sedan blev den förbjuden. Det var något om att den uppmanade till våld i hemmet. De hade tydligen fått så många klagomål om den att den förbjöds. Och detta var i musikvideons tidevarv. Dessutom hamnade Stephen i storgräl med någon på BBC i direktsändning. Han hade ignorerat Stephen fullständigt när vi var där för en intervju och för oss var det viktigt att vi var en duo och inte bara jag som sångare. Det slutade med att vi hamnade i sitsen att hela skivan blev förbjuden att spelas i BBC. Så det såg inte bra ut för vårt nya album, skrattar Neil.

– ”What’s your problem” lyckades precis knapra sig in på topplistan senare men det var ingen bra start. Om jag måste säga en favoritlåt så är förresten just den högt på min lista.

Betyder det att vi kommer få höra ”Believe Two Me”?

– Nix! Och du kommer inte få ”Mange Three” heller.

Attans, jag tänkte kanske ”Mange Tutu” annars?

– Nä, jag är mer intresserad av Unfurnished Rooms och framtiden för Blancmange, Near Future och Fader.

Det kan man ju absolut förstå. Men bara för att avsluta om ”The Day Before You Came” då; jag nämnde ju mina lokala musikkompisar innan, en annan fråga jag fick att skicka vidare var varför ni valde just den låten. Värt att nämna också att han tyckte det var en av de bästa coverversionerna i musikhistorien.

– Haha, oj, jag undrar vad Elvis hade sagt om det. Tack så hemskt mycket för den hälsningen! Jag hade kunnat nämna ett par låtar som jag rankat högre men oj, det var jättetrevligt att höra. Tack så mycket!

– Men ja, vad ska jag säga, jag växte upp med ABBA. Vårt hus städades till ABBA, det var alltid på och jag kände verkligen en genuin kärlek till bandet. Det var en del av våra liv. När vi bestämde oss för att göra en av deras låtar var vi väl medvetna om att de inte var särskilt populära, eller framför allt inte coola. Vi hade åkt på resa mot slutet av 1982. Vi hade med oss våra Walkman och lite kassetter. En av kassetterna jag hade fått var ABBA:s The Singles. Vi satt där runt poolen på Tenerifa, det var Vince Clarke och Stephen och jag och våra flickvänner och vi skickade runt en massa band mellan oss. Ett av dem var just den här ABBA-samlingen och vi bara blev förälskade i den låten och historien i den. Jag visste att det var deras sista singel och det var bara idén om att jag, den här gänglige Lancaster-snubben skulle sjunga en låt som var skriven för de fantastiska kvinnorna i ABBA som var så tilltalande. Så vi bestämde oss för att göra det. Vince sa att han också tänkte göra en ABBA-cover, vilket han ju bevisligen senare gjorde också.

– Så vi åkte hem och vi gjorde den här. Vi gjorde faktiskt flera olika versioner men till slut bestämde vi oss för den vi gjorde med Peter Collins. Första producenten som var involverad var faktiskt John Luongo, så han jobbade också på den. Men anledningen till att vi valde den var helt enkelt att vi älskade låten och jag trodde inte för en minut att någon 35 år senare skulle säga att det var en av de bästa coverversionerna. Jag kan knappt tro det faktiskt, haha.

Vi är svenskar du vet, så vi har en ganska speciell relation med ABBA …

– Ja, det vet jag förstås inte hur det är men en fantastisk grej med det hela var att ABBA skrev till oss och berättade hur mycket de gillade vår version. Deras skivbolag gav oss tillåtelse att använda delar av originalvideon i vår egen video. Så det var jag mittemot Agneta, fast hon satt nog på ett tåg i Stockholm och jag i England.

Neil tar sig för pannan, kanske anade han vad som komma skulle när Zero ringde upp?

Men ni fick aldrig chansen att spela i Sverige, va? Hur stora var ni utanför England när det begav sig?

– Nej, första gången vi spelade i Sverige var när vi var i Malmö 2013. Och det var inte förrän härom året som vi spelade i Danmark heller. Jag har faktiskt ingen aning om hur mycket fans vi hade utanför England. ”Living on the ceiling” var kanske en mindre hit men jag vet inte. För oss i England var vi aldrig i topp på listorna och jag trodde inte vi skulle åstadkomma det vi gjorde ens. Folk försökte placera oss i sina små fack men vi plöjde vår egen fåra och körde vår egen grej. Det kan nog ha varit tilltalande för vissa men jag kan också tänka mig att det fanns de som det inte funkade för. I efterhand så kan man nog se att vi hade mått bättre av att ligga på ett indie-bolag. Vi hade två album som gick helt okej och en handfull hitsinglar på topp 10. Jag antar att vi i viss mån syntes i norra Europa. Tyskland, Holland, Belgien. Jag vet att vi kom längre än så men jag har verkligen inte koll på detaljerna. Vi hade någon hit i Australien också förresten.

Indie-bolag ligger ni väl på nu kan man säga?

– Ja, nu har jag ju min egen lilla label och distribution via väldigt kompetent folk som Cargo.

Visst genomslag har ni i alla fall haft även här. Jag testade på en kollega som inte är superintresserad av elektronisk musik och hon kände ju absolut igen låttitlarna på era hitsinglar.

– Jag tror saken är att det som var riktigt intressant på 80-talet var dansscenen och hur den förändrades. Utan det hade vi aldrig haft de listframgångar vi hade. Allt kom inte från radio, tidningar och video, det kom från att folk fick höra vår musik via 12”-remixer. Som ”God’s kitchen”, ”Feel me”, ”Blind vision” och, kanske framför allt, b-sidan till ”Waves” som hette ”Game above my head”. Vi var nöjda att vara med i spelet och göra popmusik men vi var verkligen seriösa med att göra dansmusik, för det var något vi båda verkligen älskade. Det betydde alltid att vi förmodligen skulle missa förstaplatsen på listorna men vi fick en lojal publik genom klubbscenen.

Nä men nog om de gamla grejerna nu då. Ni har ett nytt album och ni ska äntligen komma tillbaka och spela. Blir det Sverige igen denna vändan? Eller åtminstone Danmark?

– Jag vet att vi kommer till Danmark och jag vet att det pågår samtal om att få över oss till Sverige också. Det skulle vara fantastiskt, jag vill verkligen gärna komma och spela lite längre norrut in i Sverige också. Vi har lite trådar ute för Norge också.

Jag läste att Bernholz skulle vara förband, kommer han att följa med hit också?

>- Han kommer bara vara med på en spelning. Vi gjorde hela Commuter 23-turnén tillsammans. Men han spelar på ett av tillfällena och kommer vara dj på ett av de andra.

Ok, för med väldigt få extra resurser hade ni ju kunnat ha en hel festival med Near Future, Fader, Blancmange och Wrangler, kanske även Gazelle Twin?

– Haha, ja, jag har tyvärr inte haft förmånen att jobba med Elisabeth men ja det finns ju såklart en koppling via Bernholz. Och såklart Mal och Phil från Wrangler. Det hade varit fantastiskt.

Ni har även fått ett ganska smickrande fan i Moby, som kallade Blancmange ”det mest underskattade elektroniska bandet någonsin”.

– Ja, vad ska jag säga? Det är en otrolig komplimang och vi har citerat honom för att tacka så mycket.

Slutligen, hur står det till med Stephen nuförtiden? Ni ställde upp tillsammans i en intervju för Electronic Sound i samband med släppet av Blanc Tapes?

– Ja, Stephen gjorde tre intervjuer inför släppet av Blanc Tapes. Två för tidningar och en för radio. Faktum är att han kom och tittade på en spelning i förra veckan när vi var i London. Det var verkligen roligt. Hans hälsa tillåter inte att han kommer upp på scen men han hade AAA-pass och hängde med oss backstage. Han påstod i alla fall att han gillade showen, skrockar Neil med glimten i ögat.

Ska vi släppa dig till familjen nu kanske?

– Ja, om du tror att du har nog med material så kanske det är dags?

Ja, det kommer nog ta ett tag att renskriva detta. Om inget annat så ses vi väl i Köpenhamn?

– Absolut, du kanske kan låtsas vara journalist så sätter vi dig på gästlistan. haha. Precis som att vi står på scen och låtsas vara musiker.

Zero Magazine riktar ett stort tack till Neil Arthur för pratstunden och rekommenderar varmt dig som läser detta att ta dig till någon av bandets spelningar, det är en upplevelse man inte bör missa!

Kommentarer

Kommentarer

Om Petter Duvander

Skribent. Kulturkonsument som bytte Elvis mot Kraftwerk någonstans runt höstterminen 1983. På den vägen är det.

Kolla även

Blancmange, live på Kulturhuset Islands Brygge i Köpenhamn, 10 mars 2018

Betyg - 10 10 Fullt betyg till fulländad kväll. User Rating: Be the first one …