Senaste nytt
Hem / Artiklar / Zero tjuvlyssnar på Pages kommande album!
_DSC8108

Zero tjuvlyssnar på Pages kommande album!

_DSC8131
Samtliga foton tagna av: Allan Bank/Nyxfoto.

Det är lördag kväll och i det dunkla karaokerummet på nattklubben Deep i Malmö glöder Eddie Bengtsson. Det är mindre än en månad till Pages nya skiva Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut ska släppas, och han har lånat lokalen för att spela upp en förhandslyssning för ett dussintal specialinbjudna gäster.

Bredvid mig står Zero-kollegan Johan Arenbo och vi frotterar oss med en mängd namnkunniga profiler från södra Sveriges elektroniska musikkrets. Halva Covenant är på plats. Delar av Amusik och Independent State likaså. Dvala och Den Där Killen träffas och trivs och alla lyssnar vi uppmärksamt när magister Bengtsson tar till orda.

Den nya plattan är helt uppenbart något han är mycket nöjd med. Med frenesi får vi höra hur Eddie sommaren 2016 hade i stort sett ett helt album färdigt men skrotade hela paketet för att det var för mycket Page. Han jobbade på rutin, det blev fyrkantigt och han kände att det var något som fattades. I dagens värld, när en absolut majoritet av all musik görs med elektroniska instrument, räcker det inte längre att ställa upp en synt och få den att låta lite fräckt.

Eddie gick tillbaka till skivbackarna. Vad var egentligen hans grundinspiration? Fram kom namn som Gary Numan, Ultravox och Pete Shelley. I grund och botten rockband men också progressiva artister som lät syntarna ta en markerad plats i ljudbilden och prägla bandens övergripande estetik.

Rustad med en vision byggde Eddie en liten mur mot sin musikaliska omvärld och började från scratch. Med grundpremissen att vilja ha ett rockband med gitarr, bas och trummor – fast att krana ut allt från sina analoga syntar. Han analyserade och plockade ut element, en klassisk handklapp här, ett gitarr-arrangemang där, och gifte det med en modern ljudbild.

Producent för nya plattan är Richard Flow, känd från Machinista och ca 3 000 andra band, och Eddie är frikostig med lovorden över samarbetet.

Tyvärr är kvällens ljudanläggning inte helt optimal och lägger slutligen helt av när vi fått höra de första nio låtarna på skivan. Men här nedan följer ett hastigt hopkok anteckningar, sammanställda direkt under de minuter vi alla sitter och lyssnar koncentrerat.

Krasch.
Plattan inleds med en svepande Kraftwerk-melodi anno ca 1978. Om de nu skulle valt att ha med en elektronisk hårdrockstrummis också. Eddie kör luftgitarr, och även om ljudet är ett helt annat så förstår vi vad han menar. Det är suggestivt och det finns en spännande kontrast mellan en i bästa fall melankolisk text och supertunggungande låt. Jag kommer att tänka på Depeche Modes nya platta. Två taktslag senare glömmer jag den. Det är ju här det nya, balla händer? Framåt slutet kommer ett fett snyggt break. Man blåser bort som lyssnare och jag inser att den här kommer att gå många varv i telefonen under året.

Spottar långt.
Eddie förklarar att den faktiskt är skriven innan Trump, men börjar med profetiska raderna ”Bygger en mur. Om jag har tur.” Vad det egentligen handlar om är hans egen vilja att stäng ut all löpande band-producerad skräpmusik, att bara släppa in det man vill.

Musiken inleds långsammare med med samma tyngd som Krasch. En blytung basmelodi kompletteras av Eddies sedvanligt nedtryckta sång. Det är minimalistiskt, det har sköna 70-talspercussionljud, det är en skön uppdatering av Human Leagues Travelogue. Det är Eddies analys av dagens musikklimat. ”De spottar ur sig vad som helst, men inte jag, inte jag”. Vi kan bara hålla med. Sen fullbordas tidsresan med att låten får tona ut, bara en sådan sak.

Lägger av.
Här kommer albumversionen av singeln som vi recenserat tidigare. Ett tema i Eddies lyrik börjar utkristalliseras. Det finns en djup och äkta frustration hos honom över hur världen ser ut. Temat till trots är låten mer en klassisk Eddie Bengtsson-produktion, en fartig pop-låt med tydlig koppling tillbaka till Glad och Hallå!.

Låt det gå.
Eddie ville göra en Giorgio Moroder men tycker att det inte riktigt blev rätt. Skojar han? “Låt det gå” drabbar dig på en tiondels sekund. Det är en underbart bubblande 70-talspastisch med minst sagt minimalistisk text – men som är desto mer på pricken, det behövs inget mer än så här. Wah wah-pedalen är en underanvänd pryl i svensk *tronica, helt klart.

Det var ingenting.
Ja jösses, om jag började ana ett mörkt tema så blir det närmast nattsvart nu. Detta är verkligen en låt om ”Du och jag och döden”, som han själv uttrycker det. En smått suicidal text som är oerhört drabbande och, som sagt, kolsvart. Efter två lågmälda verser brakar det sedan loss rejält i avslutningen. Det här är en musikalisk kvalitetsproduktion och texten är äkta och angelägen. Med lite fler genomlyssningar kommer den nog vara en av skivans viktigare spår.

Är det jag som är en idiot?
”Jag fattar inte, så det är väl jag som är dum i huvudet”. Så sammanfattar Eddie själv tanken bakom sjätte spåret. Tempo och upplägg är något för Page-fans, men det är förflyttat till nutid i både produktion och innehåll. Uppgivenheten i texten spelar även här i stark kontrast till musikalisk centralstimulantia. Joakim Montelius berömmer Eddie för de jäkligt snygga OMD-referenserna. Jag, med oerhört bristfällig OMD-samling, litar på hans ord och vidarebefordrar för den intresserade att analysera.

Utanför.
Vi får läsa och höra tanken med texterna före varje låt. Till min egen förvåning och glädje var det jag som fick pricka in en kul Numan-referens i “Utanför”. Det visar sig följa med över även till musiken. Hela “Utanför” är en magiskt underbar hommage till den vitsminkade London-killen. Det är fett Numan i introt, ett grymt rockigt leadljud och Eddies sång är minst sagt inspirerad. En mycket hedersam hyllning till en pionjär, och det är inte utan att jag hoppas vi får se hr Webb och hr Bengtsson utbyta remixpaket framöver.

Sånt som inte går.
Nya Page-plattan har ett snyggt varierat upplägg. Här får vi ett spår som känns uppåt, utan att för den delen bli blipptronica. Här handlar det om att våga dra upp rötter och plantera sig lite längre bort. Att börja på ny kula, kanske i det lilla, kanske det stora.

Den här låten hörde vi i Yazoo-version av Johan Baeckström på “Lägger av”-singeln. Även originalet är en riktigt brottartung poptronica-hit. Här känner vi av glam-influenserna och det märks tydligt att Eddie själv är riktigt nöjd med spåret.

Min gata.
En låt om när Eddie återvänder till Limhamn och hittar spår av sin uppväxt. ”Man tror att tiden står still, men den gör ju inte det”.

Tyvärr är det här som teknikstrul sätter stopp för kvällen. Jag vill så gärna höra mer, samtidigt som det känns som att jag hört mer än nog för att kunna uttala mig. Plattan kommer helt uppenbart rakt från hjärtat. Eddie har gjort en djupdykning i sitt eget bröst och serverar det till oss alla i gourmetförpackning. Han har något han vill säga och han är fantastisk på att uttrycka det på ett komprimerat och underfundigt sätt. Jag hoppas musikläggarna på radio sitter beredda att rädda landet från Kempe, G-son och Ljunggren. Här kommer Bengtsson och Schiptjenko, och det är hög tid för frälsning av massorna.

Kommentarer

Kommentarer

Om Petter Duvander

Skribent. Kulturkonsument som bytte Elvis mot Kraftwerk någonstans runt höstterminen 1983. På den vägen är det.

Kolla även

Bolag: Energy

Page – Lägger av

Betyg - 8 8 En musikalisk kompott med något för alla - utom möjligen Christer …