Senaste nytt
Hem / Artiklar / Getaway Rock Festival 2015
Belphegor-Getaway-2015, index-bild

Getaway Rock Festival 2015

Så var det dags att återigen placera Gävle på festivalkartan, och i år var det rena nöjet, såväl musikaliskt som vädermässigt. För vad kan vara bättre än att uppleva hårdrock i värmande solsken, tillsammans med tusentals sköna människor som är där av samma anledningar som en själv?

TORSDAG:
Först ut på torsdagen för vår del var Crucified Barbara, vars originalbasist Ida Evileye är på smällen och inte fick plats med basen för magen, men efter giget kom hon upp på scenen och vinkade i alla fall. Inget ont om Ida, men den manlige vikarien gjorde så bra ifrån sig att det inte gick att klaga. Bandet körde ungefär en timme och fick snabbt publiken med sig. Man sparade inte på krutet, utan gick ut hårt och höll sedan den linjen hela vägen. Mia Coldheart sjöng förträffligt och Klara Force är ett litet djävulstecknande energiknippe med sin gitarr och satanic feminist-tröja. Det är band som Crucified Barbara som bevisar att inga festivaler behöver kvotera in kvinnofrontade grupper och s.k. ”tjejband”. Crucified Barbara har jobbat upp sig från 1998 och till idag som vilket manligt metalband som helst, blivit alltmer populära och tajta av en enda orsak – de kan lira, de vill lira, de lirar ofta, och de lirar bra! Det är så en slipsten ska dras och ju fler som drar den, desto mer jämställda kommer alla festivaler bli i framtiden. På naturlig väg.

Crusified-Barbara-Getaway-2015
Crusified Barbara – Foto: Georg Ryttman

Men nog om jämställdhet nu. Efter Stockholmsbandet var det dags för Göteborgs Hardcore Superstar att äntra samma scen som Barbara och i vanlig ordning är dessa herrar både underhållande och bra, så länge de lirar sina låtar utan att tramsa. Men tyvärr… Jocke Berg verkar lika förtjust i att prata som han är i att sjunga, och han är hela tiden extremt upptagen med att ha publiken med sig. Jag tröttnar lite på inställsamheten, sätter mig i backen vid Gasklockan och följer showen därifrån. Tänker att ”fan vad bra detta skulle vara om låtarna fick tala för sig själva”, och periodvis blir det lite mer åt det hållet, vilket uppskattas hjärtligt när det sker.

Hardcore-Superstar-Getaway-2015
Hardcore Superstar – Foto: Georg Ryttman

Första giget jag ser på Red stage denna dag är med Deathstars, och som vanligt är de förbaskat underhållande, teatraliska, svartklädda och har solbrillor på sig. Om det beror på solen eller imagen vet man aldrig med dessa herrar. Deathstars är något av en hitmaskin, vare sig låtarna blivit reella hits eller inte. Skinny Disco svänger med de långa flätorna som en propeller och visserligen är det sångaren som har namnet Whiplasher, men den som riskerar en whiplashskada är definitivt Skinny. Oscar Leander piskar fram hårda, stabila rytmer och nämnde Whiplasher Bernadottes mellansnack är både kort, koncist och många gånger både överraskande och kul. Rösten har inte förlorat sitt mörker och jag blir aldrig uttråkad under Deathstars gig. Tvärtom. Bandet kan nog ses som något av ett Rammstein light av många, men trots att det finns likheter är det också gott om olikheter, och jag är inte ensam om att gilla bägge grupperna, var och en för sin grej.

Deathstars-Getaway-2015
Deathstars – Foto: Georg Ryttman

Saxon bjuder inga större överraskningar, bortsett från en ny, riktigt bra låt som heter ”Battering ram”. Den fungerar i setet, som annars är en lång hitkavalkad, designad för att tillfredsställa så många som möjligt under den timme bandet har till sitt förfogande. Biff Byford med sitt långa, gråvita hår, påminner alltmer om Gandalf och han påpekar att de gärna vill komma tillbaka till Getaway nästa år, men att de då vill ge en full show. Det är tydligt att han tycker en timme är väl kort speltid, och han håller hela tiden koll på klockan, så att de inte ska dra över, men inte heller lira en sekund kortare än nödvändigt. Saxon öppnade giget med en klockren version av ”Motorcycle man” och därefter var det bara att sätta sig på bönpallen och åka med. Det gjorde publiken, och blev någon besviken på bandets musik denna eftermiddag kan de aldrig ha varit några fans. För vem kan klaga på ”Power and the glory”, ”747 (strangers in the night)”, ”Crusader”, och extranumren ”Wheels of steel” och ”Denim and leather”? Inte jag i alla fall.

Saxon - Getaway Rock Festival 2015
Saxon – Foto: Georg Ryttman

Torsdagen blev en evig vandring i lämmeltåget mellan Green och Red stage, från förmiddag till sen kväll, och vid 18.30 firade ett taggat Sepultura sin 30-åriga födelsedag. Det gjorde man i fullt solsken och stackars Derrick Green svettades rejält, medan han högg rytmiskt med mikrofonarmen till låtarna och vrålade fram texterna till spår, plockade ur gruppens långa karriär. Bäst var som alltid ”Roots bloody roots” förstås, men generellt tycker jag att man levererade med både tyngd, inlevelse och frenesi mest hela tiden, som om man ville visa fansen att 30 inte är någon ålder på ett fläskigt thrashband från Brasilien.

Sepultura - Getaway Rock Festival 2015
Sepeltura – Foto: Georg Ryttman

Även Status Quo gjorde mycket bra ifrån sig, och det är ju knappast förvånande. När de lirar blir det allt som oftast fest, med glada leenden, spontan dans, luftgitarrer och allsköns tokerier i publiken. Så också på Getaway. Man gick ut hårt med ”Caroline” och ett tag hoppades jag att bandet – med tanke på vilken sorts festival de befann sig på – skulle fortsätta att pumpa klassiker från de hårdare, tyngre boogieåren på 70-talet när bandet fortfarande var en kvartett, men istället framfördes Tom Jones ”Something `bout you baby I like” som andra låt. Francis Rossi klargjorde ödmjukt att de kanske inte passar riktigt in i sina strukna skjortor och otatuerade kroppar, tills Rick Parfitt kavlade upp ärmen och visade att även han var gaddad. Därefter levererade de ”Rain” och ”Paper plane” som visade att skjortor och tatueringar spelar noll roll, när man har bra låtar och ett jävla sväng att bjuda på. Ett långt medley med hits följde och bland höjdpunkterna under showens andra del var ”Big fat mama”, ”Roll over lay down”, ”Down down” och ”Whatever you want”. Som extranummer mixade man ihop två Chuck Berry-låtar: ”Rock and roll music” och ”Bye bye Johnny”. Den senaste brukade avsluta gigen under tidigt 70-tal också, så det kändes bara fint att de tog avsked med den.

Status Quo - Getaway Rock Festival 2015
Status Quo – Foto: Georg Ryttman

At The Gates hade vi tänkt se, men vid den tiden hade hungern tagit överhand och något band måste ju bli förlorarna. Den här gången blev det de. Så istället köpte vi bärs och käk. Fram till den tidpunkten på kvällen hade volymen varit tillfredsställande hög på bägge scenerna, men när vi återvände vid 21.45 för att se Rob Zombie hade han inte alls samma volymstyrka som tidigare band, av någon märklig anledning. Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och kolla in den nyblivna 50-åringen ändå. Dekoren med de klassiska monstren (Dracula, Frankenstein, Varulven, King Kong etc.) var densamma som han framfört i Sverige sedan 2012, då på en turné tillsammans med Marilyn Manson betitlad Twins Of Evil Tour, och jag måste säga att det var lite av en besvikelse att ingenting var ändrat sedan dess. Men what the fuck, låtarna satt som de skulle, valet av dem var utmärkt, och Zombien själv tycktes lika akrobatisk och vig som vanligt. Sedan kunde man ju ha fått slippa John 5:s gnissliga enmanssolo den här gången, men säg vilken konsert som är helt perfekt?

Rob Zombie Getaway Rock Festival 2015
Rob Zombie – Foto: Georg Ryttman

Bajamajor kan vara en jäkla jobbig del av festivallivet, men det här var första gången jag varit med om att dessa blåvita bajslådor skapade förstoppning. Och då av ett helt annat slag än vad man vanligtvis lägger in i ordet. Via det stora område där Green stage ligger löper nämligen en ”korridor” som man måste traska genom för att komma till Red stage där Accept skulle lira samma natt. Problemet var bara att någon inte tänkt till ordentligt, utan ställt en rad bajamajor på höger sida om denna ”korridor”, istället för på vänster sida som tidigare år, vilket gjorde att folk som skulle se bandet och kom lite sent hamnade intryckta i en kil som var tämligen omöjlig att ta sig igenom. Givetvis är Accept ett alldeles för populärt band i vilket fall som helst för att lira på Red stage, och problemet hade aldrig ens uppstått om de fått den större Green stage från början, men tack vare dessa förbannade toaletter blev det nu omöjligt för undertecknad att se ett skit – om uttrycket tillåts! Således satt jag på en bänk en bra bit bort, drack öl och lyssnade på avstånd, vilket inte duger för att uttala mig närmare om giget.

Accept - Getaway Rock Festival 2015
Accept – Foto: Robert Ryttman

En halvtimme innan Accept lade av tog jag mitt pick och pack och gick till scenen i gasklockan. Där uppträdde det märkliga lilla tvåmannabandet Inquisition. Bandet består av trummisen Incubus och sångaren/gitarristen Dagon som under spelningen går mellan två mikrofoner och framför sina fullständigt ohörbara, satanistiska texter med knarrig röst. Det som överraskar är att två personer med två instrument kan låta så mycket som de gör, för faktum är att det lika gärna kunde vara en trio man såg, med tanke på ljudet. Vissa låtar svängde riktigt bra, medan andra förföll till glömska så fort de framförts, men hade sången hörts bättre så hade förmodligen giget varit mer tillfredsställande över huvud taget. Som det nu lät kunde de lika gärna ha lirat instrumentalt, vad mig anbelangar. En udda upplevelse var det i alla fall, och fascinationen över hur de lirade för att låta så mycket kvarstår som det mest bestående minnet av giget. Någon scenshow hade inte herrarna, men de var sminkade i svart och vitt som så många andra inom genren, och för ett tag var de rätt kul att se på i alla fall.

Inquisition - Getaway Rock Festival 2015
Inquisition – Foto: Georg Ryttman

FREDAG:
Spiders fick inleda vår fredag med ett gig som i mångt och mycket påminde om den spelning de lirade i Kungsträdgården i Stockholm, bara några veckor tidigare. Där tvingades man se bandet i regn och rusk, men i Gävle fick man njuta solsken samtidigt som de fyra musikanterna lirade sina låtar, iförda silversmink i ansiktet ´a la Marc Bolan -72, samt i kläder som påminner om samma glamrockera. Bandets retrorock fungerar bra live, vilket märktes på publiken, och det är alltid kul att se Ann-Sofie Hoyles leva ut på scenen, posera och samtidigt sjunga alldeles utmärkt. Lite trist att mellansnacket var ungefär detsamma på bägge scenerna, då upprepandet tar udden av det man vid första tillfället finner ärligt och från hjärtat, men tyvärr är detta något som väldigt många artister ägnar sig åt nu för tiden. För övrigt har jag inga som helst invändningar mot giget. Materialet är ofta bra, spelglädjen hela tiden närvarande, och John Hoyles gitarrsolon och riff lyfter låtarna många gånger om. En fin inledning på en härlig dag.

Spiders - Getaway Rock Festival 2015
Spiders – Robert Ryttman

Transport League visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av, då många herrans år gått sedan jag såg dem första gången. Men en sak är säker: dessa tunggungande herrar från Göteborg gjorde fan inte bort sig. Bandets feta, hårda, grooviga boogierock med skräckfilmsinfluerade låttitlar påminde emellanåt om Rob Zombie, fast med en helt egen tvist, och de smakprov vi fick från kommande albumet bådar mycket gott inför det släppet. Sorgligt nog fick inte Transport League den stora publik de förtjänade, och vad det beror på vet jag inte, men en sak är säker: många missade någonting riktigt, riktigt bra. Och en hel del fick se och höra det jag gjorde, vilket de säkert ser som en tillgång än idag.

Transport League - Getaway Rock Festival 2015
Transport League – Foto: Georg Ryttman

Något annat riktigt bra, och årets absolut modigaste och udda bokning för en metal/hårdrocksfestival någonsin skulle jag tro, var Einstürzende Neubauten. För min del var tyskarna såväl fredagens som hela festivalens absolut största dragplåster, men hur skulle bandet tas emot av en tämligen homogen hårdrockspublik? Skulle någon se dem över huvud taget? Och skulle eventuellt nyfikna lyssnare stanna kvar och ge bandet en seriös chans? Jo då, det fungerade över förväntan. En och annan goth- och alternativrockare anlände, klart och tydligt endast för Neubautens skull, men det roligaste var att se alla dessa inbitna hårdrockare och metalheads, helt befriade från musikaliska fördomar, som anlände till stora scenen och blev kvar framför den till allra sista låten. De märkliga instrument bandet använder får estraden att framstå som en mix av ett skrotupplag, ett industrigolv och en rockshow utöver det traditionella. En medelålders Blixa Bargeld kommer in, klädd som en klassisk gentleman, och den enda i gruppen som ser ut som sin publik är egentligen basisten Alexander Hacke som längst ut till vänster intar rockposer och lirar med grym effektivitet. Einstürzende Neubauten skulle ha kunnat göra det lättare för sig, genom att inleda med något hårdare och därmed mer inställsamt, men det finns inte på agendan. Bandet startar med lugna, repetitiva och suggestiva ”The garden” och folk lyssnar i andakt. Blixa mixar tyska, engelska, talad poesi med sång, och höga, gälla skrin som får honom att låta mer som ett sårat och torterat vilddjur än en kultiverad, medelålders man i kostym. Konserten är precis lika fantastiskt bra som jag hoppats på i förväg och inte för en sekund känner jag mig uttråkad. Tvärtom, Neubauten hade gärna fått lira i en timme till… eller ännu längre! Nu är det bara att hoppas att Getaway vågar fortsätta att tänka utanför boxen och även nästa sommar vidgar publikens vyer med något avantgardistiskt och riktigt jävla extremt! Det skulle vara en kul trend och mycket välkommet, som jag ser det.

Einsturzende Neubauten - Getaway Rock Festival 2015
Einstürzende Neubauten – Foto: Georg Ryttman

Vi tar en längre paus, drar iväg utanför området och käkar pizza på en lugn restaurang som vi brukar besöka minst en gång per Getaway-festival. Väl tillbaka på området är det Skogen Brinner som gäller. Innan de börjar lira inomhus kollar jag in Backyard Babies som avslutar sitt gig på stora scenen, men jag har aldrig varit något fan av gruppen, och övertygas inte den här gången heller. Inne i gasklockan drar de fyra östgötarna igång sin 70-talsinfluerade hårdrock. Sången är närmast ohörbar, vilket ju är synd då Jesper Aronsson sjunger på svenska, men än mer synd blir det efter fyra, fem låtar. Då går nämligen brandlarmet i gasklockan och bandet tvingas avbryta giget helt och hållet. En missnöjd publik tvingas gå därifrån och jag ser en elektriker mixtra i ett proppskåp eller vad det nu kan vara, på min väg ut. Snacka om ironi – att heta Skogen Brinner och få konserten avbruten av just ett brandlarm! Kan ironi bli mer klockren än så? Synd dock om bandet som verkade vara glada att få vara där och lira, och synd om oss i publiken som gärna hade sett hela deras gig. Förhoppningsvis bjuds de tillbaka till Getaway nästa år som plåster på såret, och förhoppningsvis hinner de då leverera ett helt gig. Och nej, någon brand blev det aldrig där inne, som tur var…

Skogen Brinner - Getaway Rock Festival 2015
Skogen Brinner – Foto: Georg Ryttman

Andi Deris, Michael Weikath, Sasha Gerstner, Markus Grosskopf och Dani Löble i Helloween lät tajta och hade utmärkt ljud när de lirade på stora scenen en stund senare. Bandet drog fredagens största publik så långt, och jag satt i backen upp till gasklockan och såg merparten av giget därifrån. Tillsammans med lördagens Hammerfall (som jag hoppade över denna gång) får man väl säga att Helloween var där för att hålla power metal-flaggan högt och dubbelkaggarna varma. Det gjorde man genom att blanda ”Lost in America” och ”My God-given right” från då rätt nya skivan med samma titel som nyss nämnda låt, med gamla klassiker som ”Dr. Stein”, ”I want out” och ”Keeper of the seven keys”. Tveklöst ett tillfredsställande gig för de flesta skulle jag tro. Själv kände jag mig mycket nöjd när jag tågade vidare mot Red stage.

Helloween - Getaway Rock Festival 2015
Helloween – Foto: Georg Ryttman

Den äntrades av Göteborgsgrabbarna i Graveyard och av de gånger jag sett detta improvisationsrika och själfyllda band live, håller jag detta som deras absolut bästa gig hittills. Ljudet var riktigt, riktigt rent och bra, sången och vartenda instrument hördes tydligt, och det fanns en närmast soulig innerlighet i Joakim Nilssons sång som jag inte känt riktigt lika starkt tidigare. Graveyard är ett kanonbra band när de ger järnet också, de kan det här med att låta 70-tal och vet hur man hanterar en grym blues, men de verkliga höjdpunkterna för min del denna kväll var de lugnare låtarna och partierna. Gruppen hade bytt basist, men det tänkte jag inte ens på, vilket man får se som ett mycket gott betyg till Truls Mörck som alltså kommit tillbaka nu, efter att ha lämnat Graveyard efter inspelningen av debutalbumet. Materialet man framförde på Getaway var plockat från de gamla skivorna förstås, men även ett smakprov från kommande plattan framfördes, och den vittnade om att det mycket väl kan vara ytterligare en seriös käftsmäll på väg. Visserligen har jag aldrig haft orsak att tvivla på kvalitetsnivån även framöver när det gäller Graveyard, men det känns alltid lite extra bra att få smaka lite på karamellen i förväg och kunna konstatera att innehållet smakar gott.

Graveyard - Getaway Rock Festival 2015
Graveyard – Foto: Georg Ryttman

Ännu en härlig och kulturberikande kväll närmade sig sitt slut, och min förhoppning var att Black Label Society skulle vara roligare att se och höra denna gång än vad de var på Sweden Rock Festival för många år sedan. Men det var de inte. Det började bra med några fläskiga låtar, men efter ett tag lät och såg det mesta likadant ut. Zakk Wylde slog sig för bröstet som King Kong i skyskrapan, stod i samma poser mest hela tiden, och det hela blev tråkigt relativt fort. När gitarrsolot gnisslade i en halv evighet var jag en bra bit därifrån, och när bandet lirade en ballad var jag halvvägs hemma i Stockholm, mental sett. I fysisk form satt jag dock långt ifrån scenen med varmt käk och väntade på att de övriga också skulle tröttna på Wylde och hans manskap, så vi kunde dra någon gång. Synd med en så medioker avslutning på en finfin fredag, men livet är sällan perfekt.

Black Label Society - Getaway Rock Festival 2015
Black Label Society – Foto: Georg Ryttman

LÖRDAG:
Det var sanslöst soligt och hett vid 14.30 när Conny Bloom och hans elektriska pojkar körde igång sin rock- och funkfest på Green stage. Ölen avlöste varandra där vi satt och såg bandet. Från början stod vi framför scenen och bländades, men efter två långa, intensiva dygn på Getaway med hemresor med bil under nätterna och alldeles för lite sömn, var det läge att vila rygg och fötter.  vet jag inte hur många gånger jag har sett tidigare, men jag vet att de alltid levererar, och givetvis gjorde de det den här dagen också. Något nytt och spännande bjöds det dock inte på, och kanske var det lite väl mycket snack emellanåt från Blooms sida, men hitsen och en kavalkad av andra kända låtar från bandets katalog gjorde mig på mycket gott humör. Electric Boys lyckades därmed skapa en fin och avspänd inledning på Getaways sista dygn detta år.

Electric Boys - Getaway Rock Festival 2015
Electric Boys – Foto: Georg Ryttman

Tar en titt på från Skellefteå, som tvingas lira i 40 plusgrader, eller vad det nu kan vara i solljuset på den stekheta Red stage. Bandet påminner mig om första gången jag såg ett ungt Refused, men med skillnaden att Refused kändes nya och fräscha på den tiden, samt att de hade fler bra låtar än vad Totalt Jävla Mörker har. Faktum är att mellansnacket känns roligare och mer underhållande än bandets musikaliska material, och texterna är helt omöjliga att uppfatta. Vill Totalt Jävla Mörker ha något sagt går det mig således spårlöst förbi, och efter en stund lämnar jag närområdet, slår mig ner en bra bit ifrån scenen och tar en bärs medan jag lyssnar klart. Detta hardcore- och kängpunkgäng är klart duktiga på att både härja omkring på scenen som akrobatiska galningar – speciellt i denna febriga lördagshetta – och samtidigt lira sina instrument rätt, men det känns ändå som en klen tröst när musiken mestadels suger. Dessutom känns den misogyna imagen väl påklistrad och teatralisk, men visst, lite kul är den emellanåt. Dock svår att ta på allvar.

Totalt Jävla Mörker - Getaway Rock Festival 2015
Totalt Jävla Mörker – Foto: Georg Ryttman

Det blir ett längre break då lördagen tveklöst är Getaways sämsta dag detta år, så jag ser ett par låtar med kineserna i The Muff, rycker på axlarna och vänder på klacken. Sedan blir det barhäng till dess att Apocalyptica drar igång med sina cellor på Green stage. Finnarna är emellanåt förträffliga med sin mix av hårdrock och klassiskt, samt ett av få band på årets Getaway som jag lyssnat en hel del på, men inte sett live tidigare. Apocalyptica gästas på scenen av en sångare vid flera tillfällen, de lirar sina instrument bakom ryggen, och poserar som om deras cellor vore elgitarrer. Det hela fungerar väldigt bra. En timme är dock alldeles lagom för detta bands musik live, och det är knappast någon grupp jag skulle se en mycket längre festivalkonsert än så med frivilligt. Det vore dock en annan sak om de lirade inomhus och man kunde sitta bekvämt tillbakalutad i en fåtölj och ta in deras musikalitet i lugn och ro. Då hade även ett längre gig fungerat fint. Musiken kräver nämligen rätt mycket av lyssnaren och är man okoncentrerad så håller det inte. Under den här timmen på Getaway lyckades Apocalyptica i alla fall blanda allt från Metallicas ”Seek and destroy” till egna låtar, instrumentala och vokala. Killarna är tveklöst mycket skickliga musiker, samt klart underhållande att se uppträda.

Apocalyptica - Getaway Rock Festival 2015
Apocalyptica – Foto: Georg Ryttman

Tanken var att se Belphegor därefter, men jag hamnade på VIP-området tillsammans med goda vänner/musiker ett tag, och då jag skulle se österrikarna var lokalen packad med folk och kön utanför lång, så det var omöjligt att ta sig in. Nästa begivenhet blev istället på Red stage och de lustigkurrarna gjorde bra ifrån sig, även om jag tyckte att sångaren var lite onödigt stel denna kväll. Låtarna bandet framförde var ungefär desamma som när jag såg dem på Gröna Lund året innan, men då Turbonegro har rätt starkt material, speciellt när det skärs ner till konsertlängd, så tåls låtarna att höras lite då och då.

Ghost med ny sångare (Papa Emeritus III), nya masker, ny platta i bagaget som vi fick smakprov från förstås, och dessutom med en spelning i mörker denna gång – 2012 var det fortfarande ljust ute när de lirade på Getaway – kunde ju bara inte gå fel. Och det gjorde det inte heller. Giget var lysande, publiken stor och entusiastisk, ljus och ljud storartat och bandet visade sig vara mycket lyckade som festivalens avslutande headliners. Jag har alltid uppfattat Ghosts musik som rätt vacker, påtagligt inspirerad av 60-talets hippiemusik i melodierna, och inte så mycket som hård metal eller demoniskt ondskefullt som vissa vill göra gällande. Samma sak denna ljuvliga afton. Visst finns där de rifftuggande hårdrocksgitarrerna och den grejen, men så mycket brutalare än exempelvis The Doors tycker jag inte Ghost är, och det behöver de inte vara heller. Nya Papa-sångarens röst är ljus, fin, nästan vek ibland, vacker och följsam, och just då, just där, behöver jag inget annat än Ghosts upplysande magi i mörkret, några cigaretter och en soft kvällsöl att runda av upplevelsen med.

Ghost - Getaway Rock Festival 2015
Ghost – Foto: Georg Ryttman

För den som vill ha motsatsen till Ghost, nämligen extremt snabb, hård och demonisk black metal av råaste slag, var det bara att ge sig iväg till Red stage och spana in Dark Funeral. Det var just vad undertecknad gjorde, och då jag älskar rejäla svängningar i mitt musiklyssnande – såväl hemma vid stereon/datorn som på festival – så kändes det helt naturligt och riktigt rätt att avsluta natten med Dark Funerals infernaliska helvetesvrålande dödsmässa i mörkret framför Red stage. Eldar flammade på scenen. Enorma rökmoln, färgade av spotlighten, fick Lord Ahriman och resten av stockholmsbandet att nästan försvinna i de tjocka dimmorna periodvis. Intensiteten och energin fick till och med min yngste bror som hatar allt vad growl och death metal heter, att ryckas med och faktiskt digga. Det var det sista jag någonsin hade förväntat mig skulle hända. Tvärtom, trodde jag att han skulle se ett par låtar i början och sedan fly fältet, men han var kvar till bandet lämnade scenen efter sista låten. Efteråt var vi bägge upprymda av den suggestiva attack och brutalitet som bandet kört över oss med i lite över en timme.

Dark Funeral - Getaway Rock Festival 2015
Dark Funeral – Foto: Georg Ryttman

Det var ett gäng klart tillfredsställda personer som köpte varsina sista langos, käkade dem på området i nattmörkret, för att sedan knata iväg genom natten, lämnandes den hårda och besudlade Getawaymarken bakom oss för denna gång. Men snart är det 2016 och det skulle inte förvåna mig ett dugg om vi är tillbaka då igen!

Kommentarer

Kommentarer

Om Robert Ryttman

Kolla även

Close Quarters - Always Alot, Never Little, omslag

Close Quarters – Always Alot, Never Little

Review Overview Betyg - 5 5 Partyrock av beprövad sort får ännu en vedklabb i …