Senaste nytt
Hem / Artiklar / Den svenska synthen – Bengt Rahm berättar om sitt ambitiösa bokprojekt. Kultursverige kommenterar.

Den svenska synthen – Bengt Rahm berättar om sitt ambitiösa bokprojekt. Kultursverige kommenterar.

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

Underhållande anekdoter om kreativitet, pionjäranda och gemenskap. Men även mörka skildringar av gatuslagsmål, depressioner och ett självvalt utanförskap. Fler än hundra intervjuer, där musikpersonligheter som Johan Kinde, Eddie Bengtsson, Joakim Montelius, Mauro Scocco, Robert Enforsen, Andreas Tilliander, Sophie Rimheden och Marina Schiptjenko berättar sina historier. Vidare en ambitiös kartläggning av landets skivbolag, klubbar, tidskrifter och eldsjälar. Som grädde på moset även mängder med hårresande foton och tankeväckande tidningsklipp. Bengt Rahms ”Den svenska synthen” är definitivt årets boksläpp för alla med en fascination för elektronisk pop, svart kajal och bitterljuv retrofuturism. Zero har såväl pratat med författaren som bett om kommentarer från landets kulturelit.

 

Hur föddes idén till ”Den svenska synthen”, Bengt Rahm?
– Man skulle kunna säga att den kom från ingenstans för ett drygt år sedan. Men samtidigt såddes fröna redan i slutet av åttiotalet. På den tiden spelade jag i synthbandet The Foundation, som senare blev Logic/Naive, och synthen var för mig ”punkens attityd med nya instrument”, och det förhållningssättet till musiken och omvärlden var viktigt för mig och min identitet. På nittiotalet tappade jag dock mer eller mindre kontakten med synthvärlden. Jag upptäckte Manchesterscenen, den svenska indiepopvågen och startade skivbolaget Labrador istället. Trots det har intresset för elektronisk musik ändå alltid funnits där, och med jämna mellanrum har jag känt ett driv att fylla igen luckorna. Att läsa in mig på sådant jag själv missade när det begav sig. Men det har alltid stupat på att det inte har funnits något sammanfattande verk. Det har alltid handlat om att leta upp gamla fanzines och surfa runt på webben. Så jag tänkte att ”då får jag väl skriva en bok själv då”. Att tankeexperimentet blev verklighet hade mycket med omständigheterna att göra. Jag hade nämligen turen att få en flygande start. När jag berättade för min fru, Alexia, om idén visade det sig att hon kände en förläggare som var intresserad. När jag strax därefter skickade ut mina första trevande intervjuförfrågningar nappade både Alexander Hofman och Eddie Bengtsson direkt. Då förstod jag att projektet hade potential och beslutade mig för att satsa fullt ut.

Hur lyckades du komma i kontakt med alla intervjupersoner och få tag på allt fantastiskt bildmaterial?
– Vad gäller intervjupersonerna så har ett par eldsjälar, som Nicke Boström, Steve Nilsson och Torny Gottberg, varit till stor hjälp. Genom deras nätverk har jag kommit i kontakt med många intressanta synthprofiler. Men jag har även hört av mig till ett flertal själv genom Facebook. Efter ett tag blev det en ”snöbollseffekt”. Ryktet om boken spreds över nätet och folk började höra av sig till mig. Överlag var alla väldigt positiva. ”Jag har saknat en sådan här bok”, var en av de vanligaste kommentarerna jag fick höra. Tidningsklippen och fotona kommer främst från folks personliga samlingar. Många visade sig sitta på fantastiska skatter!


Författaren Bengt Rahm – Foto: Alexia Rahm

Kan du kort berätta för våra unga, oförstörda läsare, som inte läste Okej på åttiotalet, vad en ”synthare” egentligen är? Hur känner man igen en dylik och hur många sådana uppskattar du att det finns i vårt avlånga land?
– Hm … synthare är inte en homogen grupp, så det är en väldigt svår fråga att svara på. Men om jag skulle försöka, så skulle jag nog säga något i stil med ”en passionerad människa som brinner för elektronisk popmusik och en strikt, minimalistisk estetik”. För mig har dessutom ”gör-det-sjäv-attityden” varit viktig och ett utmärkande drag för synthkulturen. Folk inom subkulturen kan se ut på väldigt många olika sätt, men en ”klassisk old school-synthare” klär sig gärna i svart, bär höga kängor och har inte sällan en frisyr med rakade sidor och lång lugg. Hur många synthare det finns? Tja, med tanke på att alla som föddes under sjuttiotalet fick lära sig att man var tvungen att vara antingen ”synthare” eller ”hårdrockare”, så är det förmodligen betydligt fler än man tror som kallat sig synthare vid något tillfälle i sin ungdom. Av dessa är det nog dock förhållandevis få som fortfarande känner någon starkare samhörighet med subkulturen i vuxen ålder.

Man hör ibland begreppet ”synthmusik”, vilket är en väldigt märklig genrebeteckning med tanke på att Erasure och Skinny Puppy inte precis har mycket gemensamt. ”Synthmusik” fungerar inte heller som förkortning för ”synthesizerbaserad musik”, då varken Underworld, Robyn eller E-Type brukar räknas in i kategorin. Så vad sjutton är ”synthmusik” och varifrån kommer den knepiga begreppsexercisen?
– Oj, en ännu svårare fråga! Här verkar det ibland inte finnas några regler alls. En av mina intervjupersoner beskriver ”Love Song” med Simple Minds som en perfekt synthlåt, trots att den knappt innehåller några synthesizerljud alls. Kort sagt finns det inga speciella musikaliska kriterier som måste uppfyllas. ”Synthmusik” är istället en väldigt individuell definition, som baseras på känsla och har att göra med vilken terminologi personen ifråga lärde sig som ung. Självklart finns det även en stark koppling till medias behov av att kategorisera musik. Om Robyn hade släppt skivor på åttiotalet hade de förmodligen kallats ”synth”. Å andra sidan skulle Kraftwerks skivor med hög sannolikhet kallats ”electronica” om de gavs ut för första gången idag.

Du har fru, barn och ett krävande heltidsjobb. Likväl har du lyckats skriva den här tegelstenen på bara ett år. Hur har du hunnit?
– Det handlar mycket om prioriteringar. Jag har faktiskt knappt tittat på tv en enda gång det senaste året. Men framför allt har jag jobbat oerhört koncentrerat och fokuserat. När barnen lade sig vid åttatiden på kvällen satte jag mig vid datorn och jobbade ibland långt in på natten. Detta kväll efter kväll. Utan min fantastiska fru och hennes insatser med markservicen hade det aldrig gått att göra boken.

Boken ges ut på Kalla kulor förlag. Kan du berätta lite dem?
– Det är ett Stockholmsbaserat förlag, som har gett ut ett par intressanta musikböcker tidigare. Bland annat en Alice Cooper-biografi och en bok om Esbjörn Svensson Trio. Samarbetet har förlöpt väldigt bra. De har gett mig fria händer, men har samtidigt alltid ställt upp direkt när jag har behövt hjälp.

Anspelar boktiteln på den gamla klyschan ”den svenska synden”? Skulle du beskriva synthare som ovanligt lidelsefulla människor?
– Visst är det, åtminstone delvis, en ordlek och en nickning åt ”den svenska synden”. Men jag skulle inte säga att synthen är en subkultur som utmärker sig genom att vara mer syndfull än någon annan.

Vågar vi hoppas på fler böcker från din penna i framtiden? Varken ”Den svenska indiepopen” eller ”Den svenska technon” är väl skrivna än?
– Visst leker jag med tanken. Det hade varit otroligt kul att skriva ”Den svenska indiepopen”. Men nästa gång får det bli under andra former. Det har varit intressant men ganska tufft att vara så fokuserad under en förhållandevis lång tid. Om rätt tillfälle dyker upp är jag dock absolut redo för en ny utmaning.

Avslutningsvis, om någon av Zeros unga läsare misstänker att han eller hon är ”synthare”, vart kan de då vända sig? Finns det någon intresseförening eller självhjälpsgrupp?
– Jag föreslår att de ska ringa BRIS eller höra av sig till Steve Nilsson i Malmö. Nej, haha, skämt åsido, med risk att låta som Andres Lokko i Pop rekommenderar jag alla att ”kolla upp rötterna”. Det gjordes väldigt mycket spännande elektronisk musik i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Det finns, till exempel, ett svenskt skivbolag som heter Dödsdans Records, som ger ut en massa intressanta, tidiga grejer. Sedan kan det även vara en god idé att titta in på hemsidor som Electroskull, Moving Hands och Release Music Magazine. Självklart bör alla som är nyfikna på synthscenen även besöka ElectriXmas och Bodyfest. Eller varför inte åka till Alvesta och gå på Kalabalik på Tyrolen. Det är nästan som att bege sig in i en David Lynch-film med ett tillhörande elektroniskt soundtrack.

Kommentarer från Kultursverige:


The Mobile Homes Foto: Le Monde de Leo

Hans Erkendal (sångare i The Mobile Homes och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Vad tänkte du när du hörde talas om bokprojektet ”Den svenska synthen”?
– Jo, jag tänkte: ”Vad roligt! En bok om Mobile Homes … eller finns det andra svenska synthband?”


Nasa Foto: Lars Torndahl

Patrik Henzel (sångare i Nasa och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Vad kände du när Bengt Rahm kontaktade dig angående ”Den svenska synthen”?
– Jag blev såklart varm i bröstet, då jag aldrig riktigt fattat att jag tillhört någon ”genre” eller ”scen”, och ännu mindre begripit att jag varit någon att räkna med. Jag har bara vridit på rattar på elektroniska apparater tills de har genererat de ljud som fallit mig på läppen. Och plötsligt är man alltså någon? Jag fattar det fortfarande inte …

Vilken är den bästa svenska ”synthplattan” genom tiderna?
– Naturligtvis Adolphson & Falks Med rymden i blodet.
 Men eftersom Greg FitzPatrick inte var officiell medlem i bandet och Tomas Adolphson och Anders Falk inte hade mycket med synthesizerna att göra, så är de egentligen diskvalificerade som ”synthband”. Fast paradoxalt nog har ändå ingen annan kommit i närheten av detta albums storhet. Det beror förstås på att Anders och Tomas är historieberättare på riktigt och att Greg är en sann synthpionjär. Och vi vet ju alla vad som kan hända med rätt personer på rätt plats. Sedan kvalar Remembering the Future med Nasa in som säker tvåa …


Ann-Sophie Wimmerstedt

Ann-Sophie Wimmerstedt (Eldsjäl, arrangör, modell och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Kallar du dig ”synthare” och i så fall varför?
– Självfallet! 1984 upphörde den grå massans sorl för mig till tonerna av Depeche Modes ”Two Minute Warning”, och jag uppsökte en ny klan av svartklädda liktänkare. ”En synthare är en individ som lyssnar på synthmusik samt lever med i subkulturen” har någon smart person (förmodligen jag själv) en gång uttryckt det, och precis så är det. Kläderna, håret, sminket och musiken gör syntharen. Jag är stolt över att vara synthare och anser att strävan att vara en god medborgare inom vilken subkultur som helst främjar personen. Vi står inte utanför samhället, vi skapar bara ett vackrare. Oh, jag blir varm i mitt kajalindränkta hjärta bara jag hör ordet ”synth”.

Vilka plagg bör varje synthare, man som kvinna, absolut ha hemma i garderoben?
– Viktigast av allt är en smal, svart slips. Men man måste förstås ha hängslen och en vit skjorta till den. Självklart krävs även ett par tiohålskängor med stålhätta i skohyllan och en Gestaporock i vestibulen. Fast detta vet ju alla riktiga synthare redan …


Jonn Jeppsson

Jonn Palmér Jeppsson (Skribent och proffstyckare på Close-Up)

Vad säger ni på ”metaltidningen” Close-Up om att det släpps en bok vid namn ”Den svenska synthen”? Kommer ett eventuellt recensionsexemplar att läsas med spänning eller snarare brännas upp rituellt till tonerna av Iron Maidens ”The Number of the Beast”?
– Den kommer vi att läsa med en nostalgisk tår i ögonvrån. Det var tider det, när hårdrockare stod enade mot en tydligt definierad fiende, i stället för att vara splittrade bland myriader av subgenrer som sinsemellan bråkar om vem som är mest metal. Nu finns det tyvärr inte så mycket att stå i opposition mot, eftersom så mycket av dagens hårdrock är nästan lika keyboardinfekterad och elektroniskt processad som Front 242 eller Page någonsin varit. Det var bättre förr.

Varifrån kommer, enligt dig, det påstådda hatet mellan synthare och hårdrockare?
– Hatet, i den mån det faktiskt fanns ett sådant och det inte mest är en romantiserande/mytologiserande efterhandskonstruktion, ligger förstås i konflikten mellan det ”artificiella” och det ”äkta”. Ägna timmar och år åt att lära sig spela hänförande gitarrsolon, eller bara trycka på ”play” och låta maskiner spela åt en? Klart att de strävsamma hårdrockarna hatade alla lata synthare. Eller för att citera Kvarteret Skatan: ”Synthare då? Fyra bögar och en dator!” Sedan kan man förstås också läsa in en klassanalys i konflikten; hårdrocken är av tradition arbetarklassens musik medan synthen tillhör(de) de mer bemedlade. Där har vi en fråga ni kan skriva en hel artikelserie om. Till slut kan man ju fråga sig vem som vann det där kriget. Å ena sidan frodas hårdrocken som aldrig förr medan den ortodoxa synthkulturen tycks krypa allt längre under jorden. Å andra syns inte synthen längre för att dess produktionsmetoder blev branschnormen för all popmusik. Maskinerna segrade.


Johann Strauss

Johann Strauss (musiker, klubblegend, renässansmänniska och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Vilket instrument är egentligen coolast: synthesizern eller elgitarren?
– Det är en extremt svår fråga. Som klassiskt skolad trumpetare ser jag egentligen synthezisern som ett verktyg snarare än ett instrument. Det är helt andra färdigheter som krävs för att få en sådan att låta bra jämfört med mer traditionella instrument som är beroende av tonsäkerhet, taktkänsla, muskelminne, gehör och snabbhet. Det går att göra vanvettigt coola grejer på synthar genom att sitta och stoppa in en ton i taget i lugn och ro, det är en minoritet som spelar flyhänt över klaviaturen i realtid. Ska man vara krass skulle frågan egentligen då landa på vad som är coolast, pianot eller elgitarren. Där säger jag elgitarr. Eller bara gitarr. Det finns som bekant även gitarrsynthar, om jag nu ska vara lite besvärlig.

Hur skulle du beskriva fenomenet ”industrirock” och vilka tre skivor inom denna genre bör alla musikintresserade, såväl synthare som hårdrockare, ha hemma i hyllan?
– En enkel sammanfattning är väl att det rör sig om den ultimata mixen av det som en gång var ”synth” respektive ”hårdrock”. Ofta är det traditionella rock-/metalriff som maler på över en matta av blytung elektronik. Det finns en viss spännvidd; vad som kunnat vara en vanlig thrashmetal-låt blir något annat om arrangemanget fylls av loopar, samplingar och elektroniska trummor. Vad som skulle kunnat ha varit en EBM-låt passerar, i sin tur, gränsen om man låter någon gå loss fullständigt med en elgura. Liksom alla andra genrer är det ganska öppet och inget man egentligen behöver analysera in absurdum. Det är hybriden det handlar om, och hybridmusik är av hävd spännande. Den viktigaste plattan är tveklöst Ministrys ΚΕΦΑΛΗΞΘ (Psalm 69) från 1992. Symbols med KMFDM är en milstolpe liksom Nail med Foetus. Jag hävdar med en dåres envishet att Jim Thirlwell är den okrönte mästaren på att blanda genrer utan att bry sig om traditioner, och hans totalt respektlösa hybrider är bland det viktigaste som hänt musikvärlden sedan DAF kokade soppa på Kraftwerk och punk och av en händelse råkade skapa EBM.


Cat Rapes Dog Foto: Anja Böttcher

Annelie B. Sanne (Sångerska i Cat Rapes Dog, kläddesigner och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Du var en av få kvinnor som var involverade på den svenska synthscenen på nittiotalet. Vad berodde den sneda könsfördelningen på, tror du?
– Jag är inte helt bekväm med att kategorisera mäns och kvinnors smak, då preferenser ju handlar mer om personlighet än om kön. Men en teori skulle kanske kunna vara att kvinnor är kända för att vara det ”mjuka könet”. Möjligen upplevde många kvinnor synthmusiken som lite väl hård eller rå?


Alexander Bard Foto: Calle Stoltz

Alexander Bard (Musiker, producent, författare, samhällsdebattör och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Behövs subkulturer som ”synth”, ”goth”, ”hårdrock” eller ”hip-hop” fortfarande på det globaliserade och öppensinnade 2000-talet?
– Vi har fått fler musikgenrer på 2000-talet, men de är inte längre livsstilsdrivande som de var på till exempel 1980-talet. Idag blandar vi friskt mellan genrerna i våra Spotify-spellistor. Vi vill alltså ha fler musikstilar att lyssna på, men vi identifierar oss inte längre på samma sätt genom vår musiksmak. Social identitet och musik har separerats. Andra faktorer än musik avgör vilken grupp du tillhör.

Har den svenska synthscenen någon framtid eller är den dömd att bli en ny ”raggarkultur” bestående av nostalgiska fyrtioplussare?
– Synthen då har blivit electron nu. Vi går aldrig tillbaka till synthpopen som just synthpop. Dansmusikrevolutionen har förändrat den elektroniska popmusiken så mycket att det blivit irrelevant att prata om ”synth” som en aktuell musikgenre (om annat än som just nostalgi för fyrtioplussare). Begreppet ”electro” omfattar mycket tydligare vad den elektroniska popmusiken handlar om idag. Och den genren är så bred att den inte omfattar någon särskild livsstil eller identitet längre.


Steve Nilsson

Steve Nilsson (klubb- och konsertarrangör, diskjockey, har i Sydsvenska Dagbladet kallats ”Synth-Skånes svar på Leif ’Loket’ Olsson” och intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Är synthscenen en öppen och inkluderande subkultur eller snarare en rigid sådan med stränga regler om vad som är ”rätt” och ”fel”? Skulle jag vara välkommen på en av dina synthklubbar om jag gick dit i rutig polyesterkostym och önskade James Brown hos dj:n?
– Synthscenen är väldigt splittrad vad gäller mycket. Att det är så framkommer, trevligt nog, också tydligt i Bengts bok. Därför går det inte riktigt att uttala sig om den som en helhet. Vissa inom scenen har rätt så bestämda uppfattningar om vad som är ”synth” och ”synthigt”, medan andra inte har det. Dessutom finns det de som har lika bestämda, men mer eller mindre motsatta, åsikter om samma frågor. Just nu arrangerar jag bara en ”synthklubb”, nämligen Neostalgia. Dit skulle man absolut kunna gå i rutig polyesterkostym, och jag tror inte att folk skulle titta snett på dig för den sakens skull. Självklart får du även gärna önska James Brown. Jag tror visserligen inte att din önskan skulle gå i uppfyllelse, men att önska kostar ingenting och vi får betydligt konstigare önskemål än så. Personligen hade jag blivit sugen på att spela den gamla hiten ”James Brown is Dead”, men även det hade nog fallit, då jag inte brukar ha den med mig.

Varför ska man läsa Bengt Rahms bok?
– Jag kan varmt rekommendera ”Den svenska synthen” till alla som är musikintresserade eller för den delen till alla som är intresserade av eller nyfikna på subkulturer. Boken är sprängfylld av svensk musik- och kulturhistoria, spännande anekdoter, snygga bilder och inte minst intressanta frågor och resonemang. Det är en stor och brokig skara som får komma till tals och det är verkligen på tiden att det kommer en bok om en subkultur som det funnits (och i viss mån fortfarande finns) så otroligt många fördomar om, och om en musikscen som har engagerat så många människor under så lång tid.


Mikael Kahrle (1991) Foto: Lotta Kahrle

Mikael Kahrle (driver Release Music Magazine och är intervjuad i ”Den svenska synthen”)

Vad tycker du om ”Den svenska synthen” och var i bokhyllan kommer du att ställa den?
– Skönt att någon annan skrev den här boken, så jag slapp göra det själv! Skämt åsido, tanken på någon slags synthhistoriebok, eller artikelserie, har naturligtvis funnits hos mig och de andra på Release i många år. Men vi har fegat ur, måste jag erkänna, för det är verkligen ett mastodontprojekt. Detta särskilt om man går hela vägen som Bengt Rahm har gjort. Jag är verkligen imponerad av att han nu har gått i mål med ”Den svenska synthen”. Självklart får den en hedersplats i vår bokhylla.

”Den svenska synthen” kommer ut i handeln den 19 oktober och kan beställas hos de flesta av våra större nätbokhandlar. För mer information om boken och kommande releasefester:
https://www.facebook.com/DenSvenskaSynthen

Kommentarer

Kommentarer

Om Johan Arenbo

Har varit med på "Zero-resan" sedan 2003. Är, efter ett halvdussin år i den tyska huvudstaden, tillbaka i Sydsverige och har förhoppningen att Zero kan hjälpa till att bygga broar mellan olika kulturformer. Vad har Kraftwerk, Prince, Depeche Mode, Hildegard Knef, David Bowie, Wolfgang Amadeus Mozart, Klaus Schulze, The Orb, Smashing Pumpkins, Lee "Scratch" Perry, De La Soul, Joy Division, James Brown, Aphex Twin, Erik Satie, Nina Hagen, Max Raabe, Syd Barrett, Kate Bush och The Stone Roses gemensamt? Jo, det handlar om genomtänkt och intressant musik. Det är det - och inget annat - som räknas!