Hem / Artiklar / Speedy J – Skräckmästare på dansgolvet
Jochem Paap, Speedy J

Speedy J – Skräckmästare på dansgolvet

För att ytterligare fira 10 år med Novamute tog Zero Magazine en pratstund med en sympatisk holländare, som varit med på halva resan och nyligen släppte sitt tredje album ”Loudboxer” på bolaget. Den markerar ett avsteg från hans tidigare mer experimentella stil och en tillbakagång till en mer rak och dansvänlig samling rytmer.

Hur har nya plattan mottagits?
– Den har bara varit ute en vecka nu men reaktionerna hittills har varit mycket positiva. Många verkar ha väntat på att jag ska göra ett sånt här album. Jag har gjort mycket dansmusik tidigare, men de senaste sex åren har jag fokuserat på mer experimentell musik. När jag spelar live gör jag dock alltid mycket 4/4 technoprylar.

Så fansen är nöjda?
– Fansen som gillar min mer dansanta musik är nöjda ja, säger Jochem lite underfundigt, och låter det vara underförstått att det kanske finns de som önskat att han fortsatt i den mer experimentella stilen.

Många påpekar just det här att du tydligt ändrat stil, men går man tillbaka och lyssnar på förra albumet ”A shocking hobby” finns det absolut en röd tråd.
– Ja, jag tycker ju såklart du har rätt men danspubliken, jag ska inte säga att de inte är öppensinniga men de har väldigt specifika uppfattningar om hur dansmusik ska låta. Folk som lyssnar mer på experimentella grejer är oftast mer öppna för såväl musik som är mer mainstream som mer extrem.

Du som har växt upp med Kraftwerk och den våg av elektronisk musik som regerade på 80-talet, hur reagerar du på att en stor portion av dina fans inte förstår sig på dina mer experimentella alster?
– Det där tror jag är en generationsfråga, när första technovågen kom i slutet av 80-talet / början av 90-talet, var det mest de som också lyssnat på sen new wave och syntpop som hängde på. De som lyssnar på techno nu, eller en majoritet av dem, har aldrig fått en sån tidigare ”utbildning”, de växte upp med techno och house.

Hur ser det ut när du står på scen?
– Det ser ut som en DJ, men är definitivt live, alla är en potentiell DJ och det finns många som gör det bra, så jag tänker inte ge mig in på det. Jag har spelat live, egentligen längre än jag gett ut skivor, hela min karriär. Det viktigaste med att spela live är att kunna kommunicera med publiken, att få en direkt relation, att kunna festa med dem istället för att bara försöka få dem att röra på sig. Enda sättet att göra det är att ha alla de betydande musikaliska besluten direkt vid fingertopparna. Alla besluten som kan ha stor genomslagskraft är väldigt lätta för mig att kontrollera. Jag har en väldigt liten och enkel uppsättning. Den är lättmanipulerad, jag behöver inte bekymra mig om att byta ljud på syntar, eller ha 40 kanaler som står och kör, det är väldigt enkelt och intuitivt och det låter mig kommunicera väldigt snabbt med publiken. Jag är inte ens beroende av när nästa takt slutar, jag kan göra allt omedelbart. Det är nästan som att spela i ett jazzband, ”det här är tonarten, nu kör vi och ser var vi hamnar”. Det tillåter väldigt direkt kommunikation och det är det viktigaste för mig.

Det låter ganska likt tankegångar som Zeros läsare fått höra från Luke Slater och Si Begg, två av dina bolagskollegor. Har du något utbyte med dem och eller andra artister?
– Alla har rätt till sin egen approach, det hade varit tråkigt om alla gjorde likadant. Jag känner Luke väldigt väl, och Richie (Hawtin, aka Plastikman, förf anm) är en av mina musikvänner sen jättelångt tillbaka. Si Begg har jag bara träffat en gång, men vi hålls alla uppdaterade om vad de andra gör.

Ska blir det stor turné nu?
– Jag befinner mig redan på världsturné. Jag har spelar sedan slutet av april och fortsätter till slutet av sommaren sen tar jag paus och tar USA och Australien nästa år. Jag har spelat i Norge, och har fått en del förfrågningar från Sverige och Danmark som jag ska överväga, men det blir i så fall i slutet av året eller början av nästa. I sommar blir det många av de europeiska festivalerna i Holland, Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien…

Du har uttryckt önskningar om att jobba med andra, och på Novamute är ni en hel hög med relativt likasinnade artister. Har ni något samarbete?
– Saken är den med Novamute… jag har ett väldigt bra förhållande till Richie, vi har känt varandra i tolv år nu. Det är inte det att vi samarbetar, som att vi skapar musik med varandra, men vi diskuterar ofta idéer och infallsvinklar. Eftersom vi funnits ungefär lika länge i musikbranschen springer vi liksom på ungefär samma problem eller går igenom ungefär samma växtprocess. Jag kan tänka mig att det hade varit mycket svårare att få igenom sina idéer på ett annat bolag, för det är en väldigt abstrakt form av musik, och i den vanliga skivindustrin handlar det oftast om utseende, videor och annat sånt som är oväsentligt för abstrakt, elektronisk dansmusik.

SpeedyJ.com är en tjusig och genomarbetad website, är det något du själv jobbar med?
– Jag har haft mycket att säga till om, jag arbetade med konceptet och den grafiska utformningen, allt innehåll kommer från mig. En webmaster sköter siten, men det är bara grejer från mina kalendrar, pressreleaser, studion, filmer… Jag tycker det är ett väldigt bra visitkort, att ha en bra website. Den ska kommunicera på ett liknande sätt som musiken, men över ett annat medium såklart.

Du har bland annat information om formpressade hörselskydd för musiker?
– Jag har använt hörselskydd i åtta år eller nåt sånt, innan jag gjorde det skadade jag öronen, så nu har jag en mild men konstant tinnitus. Jag har många i min omgivning, speciellt DJs, som blästrar på för fullt i monitorerna, och de håller alla på att bli gradvis döva.

Arbetar du inom andra områden än musik för övrigt?
– Nej, men jag samarbetar med folk från olika områden. Mycket med konstnärer, jag har gjort ljuddesign till installationer i museer, filmmusik och musik till reklamfilm. Den senaste filmen jag jobbat med gjordes av Michael Shamberg. Hans första långfilm heter ”Souvenir” och han jobbade på den i fyra-fem år. Jag gjorde en stor del av ljuddesignen, jag har behandlat rösterna, gjort bakgrundsljud, lite musik och lite annat smått och gott.

Hur ser du på trenden med allt mer utbrett Internet i hemmen och piratkopiering av musik?
– Det finns en positiv och en negativa sida på det där. Den negativa är såklart att artister förlorar en del av sin inkomst men musik kan distribueras väldigt enkelt över hela världen, så den positiva effekten är att många kan bli intresserade av min musik eller annan musik som kan vara svår att få tag på och som inte är så mainstream. På min websida har jag försökt ge det en positiv push genom att låta en massa människor remixa min musik som jag ger bort på sidan. Det bygger på min musik och det ger mig uppmärksamhet, men också de artister som gjort mixarna. Det är ett verkligt bra sätt att göra reklam för mig, min websida och även folket som jobbar med mig och gör de här mixarna. Allt är ett försök att ge mp3-kulturen en udd som är till fördel för musikbranschen istället för att döda den. Som för artister som Madonna, som säljer miljoner skivor, och helt plötsligt minskar försäljningen med 20%. Uppenbarligen är det ett stort problem, även om…

[peep, peep] oj, det där är nästa intervju, jag måste sluta. vi hörs! hej!

Kommentarer

Kommentarer

Om Petter Duvander

Skribent. Kulturkonsument som bytte Elvis mot Kraftwerk någonstans runt höstterminen 1983. På den vägen är det.