Celluloide – Art Plastique

De är franska, deras musik baseras helt på synthesizers och elektronik, sången är framförd av en kvinna och texterna är på modersmålet. Art Plastique är Celluloides femte album, om man bortser från specialutgåvan Napthaline LP, och deras första skiva med endast fransk lyrik.

Musikaliskt är det främst synthpop som gäller, men inslag av EBM är emellanåt påtagliga, även om Celluloides EBM aldrig blir lika hård, kompakt och rakt på sak som när till exempel Nitzer Ebb eller Front 242 gör den. Å andra sidan hade inte sådan råbarkad brutalitet passat ihop med Celluloides övriga material, så bandet har gjort klokt i att istället skapa en fungerande helhet av de 8 spår som skivan innehåller. Dock svänger det alldeles utmärkt om EBM-baserade syntpoplåtar som ”Le baiser géométique” och ”Gris” ändå. Faktum är att de flesta låtarna på Art Plastique har mer eller mindre sväng, och materialet har dessutom förmåga att växa än mer. Vid första lyssningen tyckte jag att plattan lät okej, inte att den fascinerade, men då jag låtit den gå några varv så uppskattar jag innehållet desto mer. Det är rätt avskalad synthmusik Celluloide gör på den här skivan, och jag kommer tveklöst att tänka på band som Krisma, Landscapes första och bästa album, men även Kraftwerk. Med det inte sagt att Art Plastique är lika bra eller att den kommer hålla i alla år så som nämnda gruppers alster gjort, men den har i alla fall en god chans att bli en ännu närmare vän med tiden.