Disco Digitale – Electronic Passion

Disco Digitale gör verkligen skäl för såväl gruppnamn som skivtitel. Trions (bröderna Lars och Christer Björklund samt Emma Högander) elektroniska Italo-disco och Hi-NRG genomsyrar albumets samtliga 11 låtar som om gudfadern Giorgio Moroders gamla 80-talsplattor fortfarande skulle vara högsta mode.

Det är de inte, men det bör ju inte hindra någon från att influeras av hans musik från den eran ändå. Andra grupper som påverkat Disco Digitale är Fancy, Trans-X, Digital Emotion och Bobby O. Vi snackar alltså raka, dansanta rytmer här till texter om rymden, robotar och kärlek. Ingenting låter nytt eller modernt. Ingenting får mig att förvånas, höja på ögonbrynen eller överraskas. Det pumpas på, stadigt och taktfast, medvetet maskinellt, i låt efter låt. Melodier kommer och går, men tämligen få stannar i medvetandet. Gruppens stora black om foten är dock sången. Den låter varken passionerad eller särskilt övertygande på andra sätt heller. Med en riktigt sjukhelvetes bra sångerska och/eller sångare skulle Disco Digitale kunna lyfta både tio och tjugo mil från marken, men här knatas det på i leran som om röstresurser och kraftfulla yttringar vore direkt farliga. Det är synd. Jag betvivlar nämligen inte att ordet ”Passion” i skivtiteln är vad som verkligen driver den här trion, men passion räcker inte hela vägen fram. Det måste finnas riktigt starka melodier och en (eller flera) röster som verkligen uttrycker något också.