Monday , December 23 2024

Zeros årsbästa: Johan Arenbo

(Från Zero Magazine-arkivet. Skribent: Johan Arenbo)

Del 3 av Zeros årssammanfattning och turen har kommit till Johan Arenbo med årets bästa comeback-plattor.

2013 var ett bra musikår. Många intressanta album släpptes, både av pigga nykomlingar och luttrade gamla rävar. Den här listan ägnar sig åt den senare kategorin. Zero Music Magazine presenterar årets bästa comeback-album.

5) Black Sabbath – 13 (Vertigo / Sony)

Ozzy Osbourne har visat lite tveksamt omdöme vid ett par tillfällen. Som när han bet huvudet av en fladdermus. Eller när han snortade myror. Och inte minst när han dök upp som förvirrad, sluddrig familjefar i den märkliga realityserien The Osbournes.

Men Ozzy är också mannen som gett oss ett antal finfina skivor, som Sabbath Bloody Sabbath och Paranoid. Toppar och dalar. Om jag inte visste att hans mellannamn är “Michael”, hade jag trott att det var “Uneven”. Så vad skulle man egentligen tro om Black Sabbaths första studioalbum på närmare tjugo år? Flipp eller flopp?

Faktum är att 13 är en ganska stabil (för att använda Dr. Albans favorituttryck) comeback-platta. Feta bluesriff, nedstämda gitarrer och övertygande sång. Mörkrets prins är långt ifrån uträknad!

4) My Bloody Valentine – m b v (mybloodyvalentine.org)

Det blev alltså en ny skiva till slut. Bara 21 år efter Loveless. Kanske var det i tidigaste laget, eftersom jag fortfarande, trots många hundra lyssningar, ännu inte riktigt lyckats smälta Loveless. Den är nämligen så fylld med ljud och stämningar att jag, precis som när jag lyssnar på Autechres bästa verk, hela tiden upptäcker nya saker.

m b v fortsätter Kevin Shields med sina soniska experiment. Det är gitarreffektsbaserad transmusik som gör mig harmonisk och snurrig samtidigt. Om det är bra? Alldeles säkert, men jag kommer att behöva minst tio år för att kunna ge ett vettigt omdöme. Thank you for this new challenge, Mr. Shields!

3) Karl Bartos – Off The Record (Bureau B / Border)

Varje år undrar man om det ska komma något nytt livstecken från herrarna i Kraftwerk. I väntan på att herr Hütter hoppar av cykeln och släcker massornas törst efter hans geniala skapande, kan man i alla fall lyssna på Karl Bartos Off The Record.

Det var tio år sedan vi senast hörde ifrån Bartos, men det har lönat sig att vänta. På Off The Record har den kultiverade popnostalgikern nämligen grävt i arkiven och bjuder på ett dussin bortglömda spår från olika delar av sin karriär. Det doftar Trans Europa Express, Electronic och OMD. Mysighetsfaktorn är hög och det är omöjligt att inte nynna med i de starka refrängerna.

2) Die Krupps – The Machinists of Joy (Synthetic Symphony / SPV Records)

På åttiotalet, då Kalla kriget härskade, tenderade folk att betrakta världen i svart eller vitt. Detta fick till följd att två svenska subkulturer, “synthare” och “hårdrockare”, brukade baktala varandra. Men det var då. Nu, år 2013, ägnar inga vettiga personer sig åt att kategorisera musik eller människor längre.

Allra minst Jürgen Engler, som alltid har förespråkat integration, både i samhället och i musikvärlden. På Die Krupps comeback-album, The Machinists of Joy, korsbefruktas analoga basgångar skickligt med feta gitarriff. Hela albumet är en orgie i blytunga beats och fläskiga EBM-stämningar. En helvetisk urladdning. Gro

Om Johan Arenbo

Kategorisera inte musik. Älska den bara. Låt inga konservativa subkulturer eller godtyckliga genreavgränsningar styra din smak. Njut istället av det obegränsade kulturella smörgåsbordet. Kraftwerk, Prince, The Cure, Iggy Pop, De La Soul, Black Sabbath, Nina Hagen, Aretha Franklin, Mozart och Madonna. Allt är tillåtet!

Kolla även

raudiver – “Mary Tombs”

De har tagit sitt bandnamn efter en lettisk parapsykolog, som försökte spela in anderöster på …