(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Henrik Nyström)
[album, LED/S56, betyg: -]
Bad Cash Quartet stod utan skivkontrakt, Soundtrack Of Our Lives bleknade i skuggan av sitt mediokra andraalbum “Extended Revelation”, rykten om Broder Daniels splittring lurade bakom varje hörn och jag läste i någon tidning att popscenen i Göteborg var så gott som död.
Vad få visste var att räddaren i nöden stod precis lika nära som undergången. Jag syftar naturligtvis på Håkan Hellström som med sitt debutalbum “Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” tog hela musiksverige med storm och banade väg för stadens stora musikmässiga revival.
Nästa band att göra sig ett namn lär med stor sannolikhet bli Her Majesty. 4/6 av bandet har ett förflutet i insomnade Sludge Nation men när några medlemmar kom till och andra trillade av bestämde man sig för att bilda ett helt nytt band.
Första smakprovet kom tidigare i år i form av lyckopillret “I’m Fire C’mon”, men det är en ganska missvisande pekpinne om hur resten av albumet låter. De har låtit maggrops-känslan styra och med gitarristen Timo Räisänen (Ja ni tänker nog rätt, Håkans sidekick) som guide i producentstolen har de skapat ett brett album med allt från powerpoplycka och mätta Wannadies-riff i spår som “Power-plant” och “F.U.N.E.R.A.L.” till den hjärtskärande duetten med Cecilia Nordlund(Souls, Monkeystrikes), “What I Deserve” och “This Town” där Måns Jälevik desperat beklagar sig:
“This town is wearing me out, this town is wearing you out,
this town is wearing us out, that’s what this town is all about”.
Gbg?
“Happiness” växer sig starkare för varje vända in i stereon och är ett av de mer helgjutna alster som kommer att nå er i år. Jag har svårt att se några käppar i hjulet, anthemet “F.U.N.E.R.A.L” snurrar redan flitigt på MTV och vägen till succé tycks ligga relativt öppen framför dem.