(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Pelle Olofsson)
[album, Threeman Recordings/Music For Nations, betyg: -]
För tio år sedan fick Entombed för sig att överge sitt stilbildande dödsmetallmangel som gjort dem världsledande inom genren. Det nya receptet bestod av halvsvängiga punkrockgitarrer, renare sång och ett grymt tungt groove som överraskade de flesta. Då hette skivan Wolverine Blues och är än idag det bästa svenska hårdrocksalbumet som gjorts. Entombed har kört på i samma stil, de har bara haft lite svårt att fylla hela album med lika många utmärkta låtar. På det sättet är Inferno en typisk Entombedplatta, vilket ändå är ett gott betyg.
Få band inom den hårdare rockmusiken klarar av att åldras med värdighet, men hittills har Entombed klarat sig. Fast det är frustrerande att allt låter så bra på Inferno. Det blir rätt onyanserat och jag saknar något som sticker ut, en udda instrumentering, en skiftning i ljudbilden eller vad som helst. För produktionen står Pelle Gunnerfeldt, gitarrist i Fireside, och trevligt nog låter det inte ett dugg som vare sig Fireside eller något annat band som han producerat, utan snarare ännu mer Entombed.